Ödet

Jag tror på ödet. Jag tror att saker och ting som händer har en mening. Så när jag efter träningen, svettig och blodröd i ansiktet kliver ut från gymmet och nästan frontal krockar med skitstöveln (varför just då?) inser jag att sista bladet i vår historia inte är skrivet.

Hade jag dröjt kvar några sekunder hade vi passerat varandra helt ovettandes. Nu står vi framför varandra och jag vill ge honom en rejäl örfil samtidigt som jag vill krama honom hårt, hårt och inte släppa taget. Jag behöver inte välja, han gör det åt mig. Han kramar om mig som bara han kan. Jag är så jävla förbannad på dig säger jag till honom samtidigt som jag kramar om honom hårt. Min syster som aldrig träffat skitstöveln står oförstående och tittar på. Hans kompis verkar inte mycket klokare. Där står vi i varandras armar medan jag skäller ut honom, eller jag försöker iaf. På några minuter redar vi ut det som fick mig att tro att allt var över. När han förklarat känner jag mig lite dum för att jag dragit förhastade slutsatser. Jag frågar varför han inte hört av sig på nästan en månad och han förklarar. Innan vi säger hej då får jag hans nya nr. Jag säger att jag skall höra av mig men sen tänker jag att det kanske är bäst att jag inte gör det. Hela dagen funderar jag. Hur ska jag göra. Så enkelt det skulle vara att bara ta bort hans nr från min mobil och låta mitt farväl vara just ett farväl samtidigt så längtar jag efter honom så att det gör fysiskt ont i kroppen. Jag kan inte bestämma mig. Jag vill men jag borde inte.

Min syster frågar om det är skitstöveln, och jag nickar till svar. Men han är typen av kille du hånar. Han är verkligen inte din stil. Hon har rätt, det är han verkligen inte, det har hon rätt i. Med sitt bakåtslickade hår och lite slemiga sätt, är han typen jag normalt skulle fnysa åt. Hur träffades ni egentligen frågar hon. Det var ödet, svarar jag.

23. 56 med 4 minuter tillgodo hörde jag av mig. Livet skall levas hårt och ordentligt och förnuft är kanske överskattat.