Envisheten lönade sig

Igår var det dags att träffa Mr supersnygg. Jag har försökt slingra mig undan ett antal månader, men hans envishet besegrade mig tillslut.

Han var här på middag. Jag lagar inte middag åt folk hur som helst. Det är en extrem kärlekshandling från min sida, folk får gärna komma hit och laga mat åt mig, det gillas och ger många plus poäng. Men nu hade jag inte direkt något val. Han bjöd in sig själv på middag så det slutade med att jag fick stå framför spisen helt själv iaf.

Jag hade bävat lite inför kvällen, men det var ganska trevligt trots allt. Han hade inte ändrat sig mkt, förutom att han åldrats lite vilket gav mig ångest över att tiden bara rinner iväg. Han tog upp samma samtalsämnen som på vår första dejt för nästan 10 månader sedan vilket fick mig att le lite trött men förvånade mig dock å andra sidan med att komma ihåg ganska mkt av det jag berättade då.

Hans besatthet för tv- tittande fanns kvar. Jag hade i förebyggande syfte gömt fjärrkontrollen och dragit ut kontakterna men det hindrade honom inte. Så fort maten blivit uppäten slog han på den. Jag får allergiska besvär av att titta på tv, iaf om det bara är slötittade och evigt zappande. Han försöker sig på lite närmanden. Men jag låtsas inte om någonting. Han satt som ett plåster på mig när jag dukar av bordet och jag låtsas som att det är det naturligaste i världen att ha en två meters man fastklistrad på ryggen. Jag är mycket tveksam till allt, men av någon konstig anledning verkar han verkligen gilla mig. Han har redan försökt boka in mig på två dejter till nästa vecka. Men som sagt jag är mycket tveksam. Känns inte som att han är mannen i mitt liv. Men det är ju inte direkt så att det finns någon annan som intresserar mig. Om han nu tror på oss så mkt så kanske han ser något som jag missat?