Jag mår inte speciellt bra.
Egentligen är det ingen nyhet, har känt det länge.
När bästa tjejen för några veckor sen frågade hur jag mådde och jag brast ut i gråt.
Och ikväll med barndomsvännen samma sak.
Men jag är inte den som mår dåligt, inte på allvar så jag har vägrat ge efter, erkänna för mig själv att allt inte är som det ska.
Men det är dags nu att säga det högt, det är inte så bra.
Det som hände på julaftonsnatten fick bägaren att rinna över.
Och nu orkar jag inte riktigt låtsas längre.
Hur mycket man än springer så hinner all skit förr eller senare ikap en.
Och nu har skiten fällt mig och satt sig på min mage så jag erkänner mig besegrad och säger det högt: Det är inte så bra just nu.
Men jag kommer tbx, det gör jag alltid!
Jag ska bara skaffa mig en plan för hur jag blir glad inuti igen.
17 kommentarer:
Vet hur det käns.
Tog själv aldrig itur med allt skit som har hänt under en
livstid och man får sota för det nu.
Men du klarar det du e så mycket starkare.
Tusen kramar till Ängeln.
/Nova
Ibland behöver man hjälp utifrån, men jag är inte heller den som ger mig i första taget (fast jag ofta berättar/klagar över hur dåligt jag mår). Att prata med någon opartisk som har yrkeskunskapen tror jag faktiskt kan hjälpa mot sånt som gör ont inuti själen och som man helst vill ignorera. Finns bra kuratorer på Vårdcentralerna så det behöver inte vara någon dyr psykolog eller så. Men någon som är opartisk och kan visa eller hjälpa en med planen för framtiden.
Ja, jag vet att jag absolut inte är rätt person att ge råd, för jag lyder dem inte själv. Men vid en tidpunkt i livet gjorde jag faktiskt det och då fick jag mycket och värdefull hjälp - att jag sen kämpat i fel riktning igen och hamnat kanske ungeför där jag var innan är ju en annan historia....
Var rädd om dig!
Hoppas att du hittar planen eller någon som kan hjälpa dig med den!
Kramar från Hossan
KRAM på dig, vännen!
Och inse att man behöver hjälp när man inte mår bra är en osedvanligt klok och bra egenskap som betydligt fler skulle behöva. Ta ett steg i taget och var rädd om dig!
Värsta steget är gjort när man har insett att man inte mår bra. Bara det är en bedrift i sig!
Har inte riktigt hängt med i din blogg så jag vet inte vad som hänt, men jag hoppas du mår bättre snart!
:-(
KRAM!!!!!!!
Händelser kommer ikapp tänker jag. Det har varit och hänt mycket kring Dig och för eller senare ger det symtom!
Jag tror också helt och fullt på att man behöver någon att prata med!
Sen så tror jag att resan kan bli ett bra läkande för Dig!
Sköt om Dig!
Som svar på din kommentar, nej, jag slutar inte blogga, bara på den adressen för skiten hann ikapp mig också. Folk som står mig väldigt väldigt nära började läsa och det slutade i kaos, nu bloggar jag lite i hemlighet (Som "Hon").
Som sagt, skiten hinner alltid ikapp, hur mycket man än tittar åt ett annat håll. Jag har bestämt mig för att söka hjälp nu efter nyår, jag vet att det är bra för mig eftersom jag fått sådan hjälp när jag var yngre. Det är så olika från person till person men du är stark! Så länge man är medveten om problemen kan man alltid hitta ett sätt att bearbeta dom på, är vad jag tror i alla fall.
Stor kram till dig!
/Maalin aka Hon
Nova: Det är väl inte försent nu?
Jag tror vi alla är starka.
Hossan: Jag tror du har rätt. Kanske dags för oss båda att svälja stoltheten och be om hjälp?
DaMH:Tack. Ibland är jag klok, men jag borde nog varit det tidigare. Men, men bättre sent än aldrig.
Falcisen: Falcisen Välkommen hit!
Ja, jag kanske tagit det svåraste steget.
Det är ingen speciell händelse som gjort att jag hamnat här utan flera. Jag kommer ta mig ur det här. Det finns ju inge alternativ. Lägga sig ner och dö är för fegisar =)
CK: Tack för kramen!
Turtelgirl: Ja 2008 har varit ett riktigt skitår!!
Jag lägger mkt hopp om inte allt på resan. Hjälper inte det så får jag väl försöka hitta någon att prata med.
Hon: Jaså är det du =)
Jag tycker det är ett väldigt klokt beslut av dig att börja blogga anonymt. Folk ska inte veta allt.
Jag har lite svårt att se vad det ska kunna vara för hjälp att prata om saker. Det som hänt har ju hänt, men just nu kommer jag inte på något bättre.
Det är bra att vi tar ansvar över våra liv i vilket fall.
Hade det lite på känn på dina inlägg den senaste tiden men det är sånt som händer i livet och du är ju Supergirl du löser det! :)
Om det krävs hjälp utifrån är väl en fråga upp till dig själv så har den hjälpen gjort mig mer ont än gott i livet men jag tror det är väldigt individuelt.
Hoppas du finner din plan
Många kramar från din skåning ;)
Världens varmaste kram till dig. Be om hjälp om du behöver, det är så värt det.
Det viktigaste är väl ändå att inse att man faktiskt mår dåligt. Och att man vill göra något åt det.
Det har du ju iaf lyckats med, och det är en bra bit på vägen till att må bättre :)
Kram babe!
Ibland måste man ta av sig den där masken som visar en alltid glad och stark person.
Vi är inte alltid så starka och för att komma över det måste vi acceptera och jobba därifrån.
Bra att du gjort det.
Stor kram från mig.
Du är en Supergirl och en sådan klarar sig alltid på ett eller annat sätt. Tycker det tyder på klokhet att inse vad det är som händer/hänt och agera därefter.
Kram
/Douglas
Din värdinna är rutten på att svara på sin facebook-mail... Bara så att du vet vad du anställt för kvinna liksom ;)
Den Vanliga Anonym: Du är observant du =)
Jag är inte orolig, jag vet att jag löser det.
Jag är inte riktigt övertygade om det här med terapi är nåt för mig. På vilket sätt var det neg för dig?
Jag ska klura lite på en plan när jag går barfota på en sandstrand =)
Uppåt,framåt: tack för kramen!
Har du testat terapi?
Caesar: Jo, det var ganska jobbigt att erkänna det för sig själv så nu är det bara att gå vidare och göra något åt det.
Latja: Det är just det att ta av sig masken som är det svåra, men jag tror att det märks på mig ändå. Nu ska jag bara fixa det här så jag kan bli mig själv igen.
Douglas: Jag har varit med om en hel del i mina dagar och jag klarar mig alltid. Du behöver inte vara orolig.
Caesar: Hon är helt ansvarslös och har dragit utomlands!Men maila mig istället.
Ja, ett par gånger. Har inte vågat gräva allra djupast än, men har definitivt känt att det varit en livlina de gånger jag har varit långt, långt nere och kämpat för att få luft. Att få prata med någon som inte har en enda liten förutfattad mening om en (pga tidigare relation), och som bara, bara lyssnar på MIG, är givande bara det. När drar du till värmen?
Anledningen att det var dåligt för mig är för att de stoppade i mig såmycket piller under min barndom att hela den delen av livet är en stor minneslucka.
Skicka en kommentar