Jag tog bort inlägget jag skrev i måndags av olika anledningar som jag kommer gå in på någon annan dag. Tack för era snälla kommentarer.
Någon som står mig väldigt nära tog tabletter, många tabletter. En önskan om att inte leva mer. Det är inte det lättaste att bearbeta. Jag pendlar mellan att förtränga det, till att vara helt förtvivlad. Ibland känns allt som vanligt och på sätt och vis är det lättare att bara trycka undan allt, och alla känslor som kommer med det. Jag är världsmästare på att förtränga. Att fokusera på annat, andras olycka. Jag klarar inte ens av att berätta för folk vad som hänt. Rödluvan har så klart förstått att allt inte är som vanligt, att något trycker mig och utom sig av oro hör hon av sig och ber mig berätta vad som hänt. Men jag klarar inte av att säga orden. Jag klarar inte ens av att skriva dem. Någon jag älskar har försökt ta sitt liv. Det är svårt.
Igår träffade jag henne, hon som inte vill leva mer. Jag var nervös. Hur beter man sig? Ska jag låtsas om ingenting, eller ska jag prata om det, fast det är svårt och gör ont. Det blev en kombination. Det känns bättre idag, det blir lättare för varje dag. Men det är ändå svårt. Jag vill helst bara låtsas som ingenting, förtränga. Aldrig pratat om det mer. Men det är inte rätt mot någon. Så jag försöker vara vuxen och bearbeta det hela. Känslorna bubblar över, upp på ytan. Igår grät jag på vägen till jobbet.
Idag har jag röda skor. Ingen märker något. Jag är bra på att låsas, mest för mig själv.
7 kommentarer:
Samma sak som du går igenom nu gick jag igenom i våras. Jag tog beslutet att gå till en kurator och det har hjälpt mig mycket. Det är skönare än vad man tror att prata om saker som denna men någon som egentligen inte känner än själv. Hoppas du kan slappna av lite och njuta av midsommaraftonen ändå.
Ängeln håll det inte inom dig, det där måste bearbetas så fort som möjligt och du skall inte ens låsas som inget har hänt det skadar bara dig själv på långt sigt.
Och var bara dig själv nästa gång du träffar henne igen och framför allt låt den hon veta
hur mycket du älskar henne.
Hon kommer att behöva allt stöd hon kan få och även du.
Om du inte vill gå till en kurator som är det bästa så prata med någon som du kan lita och står dig nära.
Rödluvan verkar vara en sådan person.
Lita på en som har hålt saker och ting inom sig för länge.
Låt det här bara bli en liten otrevlig utflyckt för dig och inte som för mig en resa som alldrig tar slut.
/Nova
Kan bara hålla med de andra. Håll inte tankar och känslor instängda, en dag kommer allt slå tillbaka på dig och det blir ännu tuffare.
Stor kram på dig.
aldrig förtränga..gör ingen nytta..men jag är lite nyfiken på hur det är du som mår så dåligt? uppenbarligen mår denna hon sämre. försök att förstå det istället..så tar du bort fokus på dig själv som "offret"..kram
Fredrik: Välkommen hit! Tack för dina ord. Jag känner mig starkare för varje dag som går. Jag tror inte jag behöver prata med någon inte som det känns nu. Ingen utomstående iaf.
Nova: Söta du! Jag jobbar på att bearbeta det. Har pratat om det lite i telefon idag. Det var tungt men det gick bra till slut. Det kommer nog ta ett tag innan jag kan prata obehindrat om det men jag jobbar verkligen på det trots att det är lättare att ta tiga. Rödluvan kommer tvinga mig att prata om det. Jag älskar henne för det. Genuin kärlek och omtanke är svår att motstå.
Det kommer att ordna sig för dig oxå, tvivla aldrig på att du kan kontakta mig när du vill!
Latja:Tack för kramen. Jag ska verkligen försöka att ta till mig av era råd.
Anonym: Jag har aldrig sagt att jag mår sämre än henne, självklart inte ens i närheten. Men det är väl inte konstigt att det påverkar mig, när någon i min direkta närhet gör något sådant här? Det är blandade känslor av skuld och sorg. Jag känner mig som en dålig medmänniska och jag är livrädd att förlora henne samtidigt som det gör ont i mig att hon mår så dåligt att hon inte ser någon glädje i livet längre. Var det sdvar nog? Om inte så kan du kanske tänka dig in i hur du skulle må om du var i samma situation. Jag Har inte sagt att det är synd om mig eller något dylikt!
ja... jobbig grej det där. min lillasyster försökte ta livet av sig för två år sen och jag minns som igår beskedet om det och hur det kändes. skuld,sorg,vanmakt mm.mm. och sen det där med vad man ska säga. hon låg i koma i ca 1 vecka så jag hade tid att förbereda mig. inte för att det hjälpte men ändå. till slut bestämde jag mig för att säga precis vad jag kände och tänkte. tror att det va det bästa jag kunde gjort, både för mig och för henne. hon verkar iallafall ha uppskattat det och det gav mig lite, lite ro även om orden aldrig kan räcka till för att beskriva hur man känner i ett sånt läge. men visa att du bryr dig, att du finns där om hon vill och orkar och att det finns ett liv bortanför depressionen och ångesten. trust me, I know. har själv brottats med det i många år. kram på dig!
PinnKakan: Tack för att du delade med dig. Jag försökar finnas där så gott det går och jag har sagt det till henne också så jag hoppas hon vet om det.
Skicka en kommentar