Ta mig med storm, eller försiktigt sakta, sakta.

Jag är allt annat än målmedveten, vet inte alls vad jag vill med något, mitt liv är bara ett trassel med lösa trådar. Jag vill ha allt men i samma sekund som det blir nåbart, möjligt tappar jag intresset. Pratade med Norrmannen igår, länge, först som vanligt sen berättade jag väldigt kort om mina insikter och bad om ursäkt för mitt ultimatum och han bara det är okej. Jag vet inte vad det betyder och ville inte fråga, tänkte väl att det ger sig. Inser att jag är en romantiker som har en orealistisk bild av hur det ska vara.
Jag saknar spänningen innan första kyssen, sekunden innan läppar möts när tusen fjärilar rusar genom kroppen. Sättet man kysser varandra på innan man fått varandra. Jag kan sakna den känslan som ändå är så kort, med norrmannen gick allt så fort, kan sakna det subtila flörtandet men inser att det är löjligt, för när han skrev till mig på msn nyss rusade miljoner fjärillar genom magen, nästan som innan första kyssen. Jag hoppas vi löser det här och hittar tbx till varandra. För bakom mina många undanflykter min rädsla för att binda mig och bli sårad vet jag att det här är bra, han är bra. Vi är bra. Vi har bara en massa hinder att komma över var och en på sitt håll. Det känns lite vuxet att jobba på en relation istället för att bara skynda på till nästa. Det gör mig lite stolt över oss. Vad som än händer mellan oss lär jag mig massor om mig själva.