Jag är ledsen.
Det var aldrig meningen att jag skulle börja dejta någon, vet inte om jag egentligen vara redo men så kommer han och bokstavligt hoppar in i mig och jag blir blixtförälskad fast jag inte alls var ute efter det. När jag minst anade det, som alla säger.
Och allt gick bra, bättre än bra, underbart bra. Han var allt jag ville ha både med förnuft och känsla och han fick mig att känna mig älskad, fast hans ord sa något annat så visade hans handlingar sanna känslor. Jag kände mig trygg med att det fanns något underbart där. Men så blir jag dumpad för att han inte vill gifta sig med mig. Det gör mig seriöst skitsur, när vi dejtat i två månader och tillbringat tre helger tillsammans kan man verkligen avgöra det. Jag vill inte gifta mig men jag vill ge det en chans. Det fanns så mycket potential. Vi klickade på fler plan än jag klickat med någon tidigare. Hur många män har fått mig att skratta så mycket att jag får kramp i mungiporna? Hur många män behåller sin manlighet utan att förvandlas till mansgrisar? Hur många män delar samma intressen och har samma ambitioner i livet, samma mål?

Jag saknar honom redan, och det suger! Men det här är inte första gången jag blir dumpad och det är förmodligen inte sista. Bredvid min laptop står hans ölflaska och i sängen ligger lakan som doftar av honom och jag ids inte plocka bort spåren av honom. Känner mig så ensam, önskar någon bara kunde hålla om mig, och låte mig vara ledsen utan att försöka muntra upp mig.