Frustration

Vaknar med en känsla som är en blandning av ilska och förtvivlan täckta av ett tjockt lager av frustration. Vi pratade igår som vanligt: Jag älskar de stunderna där kvällen övergår till natt och vi ger varandra odelad uppmärksamhet. Vi delar vardag och varandras längtan efter varandra. Ibland pratar vi minnen, så många så fina. Jag älskar allt men mest älskar jag stunderna när vi är nära, nära varandra. Han är så fin på så många sätt, pålitlig, manlig, omtänksam, snäll, rolig, vacker, sexig, intelligent, generös och en dag kommer han göra en flicka väldigt lycklig och jag hoppas att vem det än blir är någon som har vett att uppskatta honom och gör honom riktigt lycklig för det förtjänar han. Fina pojkar som han förtjänar fina flickor. Den flickan kommer inte vara jag.

Avståndet detta avstånd som skiljer oss är anledningen. Jag tycker att det går att få det att fungera ändå men det är inte det han behöver han behöver mer och jag respekterar och förstår det. Vi har alla olika behov av närhet och jag kommer inte kunna åka hem till honom en onsdag kväll och bara vardags hänga. Det är mer än jag kan erbjuda. Så vi släpper taget om varandra. Vi kommer inte ses mer i år. Vi måste sluta fokusera på varandra, för vi hindrar varandra från att hitta någon som bor nära säger han och jag blir arg, för att jag egentligen inte vill träffa någon annan och när jag säger det så säger han att det är det han menar att han oroar sig för mig, att han tycker jag behöver någon som finns där för mig mer än vad han kan göra. Jag frågar om han kan fokusera på andra men han bara undviker frågan. Jag tror han inte kan det heller. Han ser nyktert på det hela, vi hänger oss kvar vid något som inte kan bli och jag tycker han är en idiot för att han ser förnuftigt på det hela. Där är vi olika jag är ta dagen som den kommer, tänker aldrig längre än nu, kanske nästa vecka. Han är förnuftet planerar och tänker på konsekvenser. Vi retar oss lite på den olikheten. Han säger Sg man måste tänka framåt och jag säger att han tänker för mkt, att han borde njuta mer av nu, ta dagen som den kommer men egentligen tror jag den olikheten är bra, vi kompletterar varandra. Men vi finns inte, så vi måste släppa taget, den tanken gör mig olycklig men jag sätter hans lycka främst.
För hans lycka är min lycka.
och jag tror han känner på samma sätt.