Det kommer inte funka. Jag vill det och kanske han också, kanske? Men det finns inget att bygga på. Det hade varit en sak om vi hade tillbringat tid tillsammans och sen skiljts åt men nu bygger vi utan någon grund. Hamnar vi inte i samma stad snart kommer det här aldrig att funka och det finns enligt min mening inte tillräckligt mycket där för att någon av oss ska släppa allt och flytta till den andre. Vi pratar om att ses, men tiden bara går och ingen helg passar och veckor passarer och distansen mellan oss ökar. Jag funderar, har egentligen inget som binder mig här att åka och jobba i Oslo några månader skulle inte vara någon större uppofring, kanske borde jag men ändå stannar det vid tanken... Jag gör inget åt det. Vi har pratat om det och han säger att han kan flytta till Stockholm efter jul, Stockholm är en stad han kan flytta till. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag skojade bort det. Vi tassar runt ämnet.
Jag känner att vi glider ifrån varandra, om något ska göras ska det göras nu för snart är det försent min magkänsla skriker det till mig. Jag känner att slutet är nära och det gör mig ledsen men jag vet också att det inte har med mig att göra eller med honom. Vi är bra ihop men distansen är starkare. Har någon där ute erfarenheter från distansförhållanden? Hur får man det att funka? Egentligen är svaret bara att jag måste flytta om jag verkligen vill det här men sanningen är nog att jag inte känner tillräckligt mycket. Är så förvirrad men kanske är det dags att släppa taget fast jag verkligen inte vill. Varför kan det aldrig vara enkelt?
6 kommentarer:
Jag har erfarenhet av distansförhållande. Jag och min fd (!) kille bodde ifrån vara 90 mil under en period av 6-7 månader. Han fick jobb på annan ort - jag blev ledsen men jag tänkte för mig själv att det aldrig skulle funka o ha distans.
Men det gick - det var inte roligt o vänta 2-3 veckor och ibland längre innan man sågs. Fruktansvärt men vissa passaar det jättebra, får båda världar av förhållande men mycket egentid.
Mitt förr förhållande var på distans. Det är grymt viktigt med kommunikation. Vi pratade alltid på telefon innan vi somnade. Såg till så att vi kände oss delaktiga i varandras vardagliga liv. För oss så funkade denna rutin väldigt bra. De helger och ledigheter som vi träffades på blev grymt intensiva och passionerade eftersom vi fick längta mycket efter varandra. Så för oss så funkade det bra. Som sagt, våra ledord var kommunikation och rutiner.
Som "Vilda" nämner, egentiden är också en oväntad fördel om man pallar med ett sådant förhållande.
Mitt långdistans förhålande funkar fortfarande bra efter 5 månader.
Försöker att träffa henne så ofta jag kan å när jag inte gör det så pratar vi väldigt mycket i telefonen när vi kan och alltid innan vi går å lägger oss och det e nog det viktigaste.
När vi träffas så blir det mycket passionerat å väldigt intensivt, man skall ju försöka ta igen all tid man har missat.
Jag tycker det fungerar bra än så länge å hoppas att du å hittar en lösning.
/Nova
Jag hade ett långdistansförhållande med min dotters pappa innan vi flyttade ihop. Det är jobbigt, men vi pratade varje dag i tele flera ggr per dag och ringde alltid och sa godnatt även om man varit ute. Vi sågs kanske 5dagar/mån och visst var det jobbigt, men är man riktigt kär så klarar man det. Hur länge vet jag inte men vi klarade ett halvår med 100 mil emellan. Försök att ses så ofta ni bara kan är ett tips. Och gör inget du inte vill, bara om du känner för det ska DU flytta, annrs kan HAN offra sig lika väl.
Kram o lycka till!
Vilda: Men då hade ni varit tillsammans ett tag först? tror det funkar om man vet att det är en begränsad tid, självklart jobbigt iaf.
Singelkattten: Jag tror du är helt inne på rätt spår, om man anstränger sig lite så funkar det. Jag är egentligen inte emot distansförhållanden alls men han hatar det ju så jag bara vill fixa det på bästa sätt.
Nova: Så glad för din skull! 5 månader tänk vad tiden går fort =)
Det funkade bra med Norrland och det här funkar för mig men han tycker det är jobbigt.
Fröken Svensson: Det känns bara som mest rättvist att jag ska flytta eftersom jag inte har ett jobb och han har det, men självklart gör jag inget jag inte vill och en flytt är inte direkt aktuell. Vi försöker att ses men lever aktiva liv båda två så svårt.
Kram
Ja, vi hade varit tillsammans i 3 mån innan - men det var inget självklart att vi skulle fortsätta vår relation när han hade flyttat. Jag blev sårad, för han helt plötsligt kom på att han ville flytta...
Skicka en kommentar