Ta mig med storm, eller försiktigt sakta, sakta.

Jag är allt annat än målmedveten, vet inte alls vad jag vill med något, mitt liv är bara ett trassel med lösa trådar. Jag vill ha allt men i samma sekund som det blir nåbart, möjligt tappar jag intresset. Pratade med Norrmannen igår, länge, först som vanligt sen berättade jag väldigt kort om mina insikter och bad om ursäkt för mitt ultimatum och han bara det är okej. Jag vet inte vad det betyder och ville inte fråga, tänkte väl att det ger sig. Inser att jag är en romantiker som har en orealistisk bild av hur det ska vara.
Jag saknar spänningen innan första kyssen, sekunden innan läppar möts när tusen fjärilar rusar genom kroppen. Sättet man kysser varandra på innan man fått varandra. Jag kan sakna den känslan som ändå är så kort, med norrmannen gick allt så fort, kan sakna det subtila flörtandet men inser att det är löjligt, för när han skrev till mig på msn nyss rusade miljoner fjärillar genom magen, nästan som innan första kyssen. Jag hoppas vi löser det här och hittar tbx till varandra. För bakom mina många undanflykter min rädsla för att binda mig och bli sårad vet jag att det här är bra, han är bra. Vi är bra. Vi har bara en massa hinder att komma över var och en på sitt håll. Det känns lite vuxet att jobba på en relation istället för att bara skynda på till nästa. Det gör mig lite stolt över oss. Vad som än händer mellan oss lär jag mig massor om mig själva.

Mitt fel

När man får lite distans till saker och ting uppenbaras ofta en möjlighet att se saker klarar. Med mig och norrmannen var det så, helt plötsligt såg jag vad som gått fel. När vi pratade innan han skulle komma hit och han berättade att han dejtade andra, freakade jag ut totalt. I min värld var det samma sak som en garanti på attt orden "jag har träffat någon annan" skulle dyka upp. Så jag fick panik självklart helt omedvetet. Istället för att ta det lugnt och leva enligt vårt motto "en dag i taget" började jag ställa frågor om framtiden. Ser du någon framtid med mig? Jag vet varför jag gjorde så men inte han. Istället för att vara den coola chill bruden fick jag panik och sätter upp något slags ultimatum, ser du inte det här som början på något seriöst är du inte välkommen. Han kommer iaf men vårt samtal innan har skappat en klyfta mellan oss som gör det omöjligt att slappna av och njuta av nuet och när han åker hem så säger han att han inte vill gifta sig med mig, så klart och jag går in i rollen som den som blivit dumpad för att det är enklare självömkan än självkritik. Men en mening han sa innan han for har ändå etsats sig fast hos mig när jag säger att jag tycker vi ska fortsätta ses för att se vad som händer och han svarar på dig lät det inte som något alternativ. Just de orden får mig dagar senare att se vad som faktiskt hände. Jag fick panik och valde omedvetet att föregå istället för att föregås.

Detta lämnar så klart flera frågor hos mig. Kan jag fixa det här och i så fall hur. Jag har ingen lust att berätta för honom det jag just skrivit. Hej du jag är livrädd för att bli sårad och lämnad därför får jag ibland panik. Inte en chans att jag säger det till honom.
Folk dejtar flera samtidigt, det är något jag vägrar innse och har väldigt svårt acceptera men jag måste iaf lära mig att inte få panik av det.

Och om jag spelar mina kort rätt kanske detta ändå inte är slutet för mig och norrmannen, men är det de så överlever jag iaf. Med en ny lärdom.

Jag är ledsen.
Det var aldrig meningen att jag skulle börja dejta någon, vet inte om jag egentligen vara redo men så kommer han och bokstavligt hoppar in i mig och jag blir blixtförälskad fast jag inte alls var ute efter det. När jag minst anade det, som alla säger.
Och allt gick bra, bättre än bra, underbart bra. Han var allt jag ville ha både med förnuft och känsla och han fick mig att känna mig älskad, fast hans ord sa något annat så visade hans handlingar sanna känslor. Jag kände mig trygg med att det fanns något underbart där. Men så blir jag dumpad för att han inte vill gifta sig med mig. Det gör mig seriöst skitsur, när vi dejtat i två månader och tillbringat tre helger tillsammans kan man verkligen avgöra det. Jag vill inte gifta mig men jag vill ge det en chans. Det fanns så mycket potential. Vi klickade på fler plan än jag klickat med någon tidigare. Hur många män har fått mig att skratta så mycket att jag får kramp i mungiporna? Hur många män behåller sin manlighet utan att förvandlas till mansgrisar? Hur många män delar samma intressen och har samma ambitioner i livet, samma mål?

Jag saknar honom redan, och det suger! Men det här är inte första gången jag blir dumpad och det är förmodligen inte sista. Bredvid min laptop står hans ölflaska och i sängen ligger lakan som doftar av honom och jag ids inte plocka bort spåren av honom. Känner mig så ensam, önskar någon bara kunde hålla om mig, och låte mig vara ledsen utan att försöka muntra upp mig.

Förvånande? Knappast!

Att möta honom på stationen på fredag var bara underbart. I hissen upp till lägenheten hånglar han upp mig och knappt därefter faller kläderna sakta och vi mys hånglar i soffan och berättar för varandra hur glada vi är att vara tillsammans igen.Han kommer med gåvor en handväska och något jag tror är en plånbok, i rött för det är ju min favoritfärg, En flaska champange och en ask choklad. Under mina senaste år som singel har jag aldrig fått anant än sprit och coklad från pojkar så jag blir löjligt rörd. Vi öppnar champagnen jag själv inhandlat tidigare under dagen och matar varandra med jordgubbar och han säger att alla fredagskvällar skulle vara så här, jag håller med. Och sen resten av natten har vi sex om och om igen. Sömnen uteblir till förmån för köttsliga lustar.

Lördagen kommer och jag har googlat, letat och planerat, men han, kan vi inte bara stanna hemma och fast jag inte alls vill det går jag motvilligt med på det och han sätter sig och ska fixa min dator som strular och jag blir stressad över att det inte blir som jag planerar och över att det är mer vardag än fantastiskt till slut har jag så mycket panik att jag inte vet vad jag ska göra. Det är inte det att det inte är bra men inte fantastiskt och jag hade planerat fantastiskt. Vi sexar loss med jämna mellanrum men i tankarna nojar jag över torsdagens samtal och när kvällen kommer har ångesten växt sig så stark att jag knappt kan andas. Jag måste ut, och vill du inte följa med går jag själv på en promenad, måste ha luft. Tillslut får jag med honom in till stan där vi äter middag men han är trött och grinig (jet lag) och vi är mest tysta och jag känner att han kanske inte alls är så fantastisk. När vi äntligen kommer hem somnar han på två sekunder medan jag borstar tänderna.

När vi vaknar nästa dag ber han om ursäkt för sitt dåliga humör kvällen innan och jag förlåter honom direkt för det räcker med ett förlåt. Och dagen spenderas mest i sängen. Det är omöjligt att få nog av varandra. Till slut får vi stressa till tåget. Och på vägen dit kommer oss samtalet upp. "jag kom hit med öppet sinne precis som du sa tyvärr är jag inte klokare. Du är fantastisk, rolig smart bla, bla och jag gillar dig men det känns inte 100. Du är ingen jag vill gifta mig med"
Gifta mig med, försöker förklar det sjuka i att han tänker giftemål efter två månader men han säger att han är på jakt efter en framtida fru och han inte kan slösa mer tid på mig för hans magkänsla säger att något fattas, han vet inte vad men något är det. Det slår mig medan vi pratar att vi sitter med händerna tätt ihopflättade i varandra, min sponta reaktion är att bara rycka åt mig hande och sura men jag håller god min, jag är förvånansvärd bra på att hålla masken. Jag står till och med kvar och för att när tåget rullar iväg känna tårarna bränna i ögonen.

När ska jag ge upp?

Uppenbarligen är det något allvarligt fel på mig, om någon vänlig själ kunde tala om vad skulle jag kyssa den personens fötter i ren tacksamhet, jag svär!

Norrmannen visar med handling att han tycker jag är en grym tjej. Han stiger upp tidigare på morgonen för att chatta med mig. Han gör de där små sakerna som bevisar att jag är speciell. Vi pratar varje dag och om det skulle uppstå hinder för det ojar han sig, så jag tvivlar egentligen inte alls på att känslorna finns där. Och nu han kom hem från Kina igår kväll och ska flyga till Stockholm imorgon, är inte det ett bra tecken så säg?

Men nu ikväll, åhh jag orkar verkligen inte. Nej då känns det inte 100. mest pga detta förbannade avstånd. Saken är den ändå att först skulle vi inte bytta nr, sen skulle vi bara vara vänner, sen skulle vi bara ses en gång, och sen kanske till vintern och ja det har ju utvecklats åt ett helt annat håll. Hans ord väger helt enkelt inte så tungt men jag blir jävligt less på det här ändå. Jag tvivlar också på om det är 100 rätt men jag knipper käft tills jag vet vad jag vill.

Nu vet jag hur jag funkar, har svårt att släppa sånt här och när han har börjat ventilera sin tvivel så backar jag hundra steg. Jag kom aldrig över Norrlands felsteg hur gärna jag än ville och risken finns att det blir samma nu. Vi har pratat i miljoner timmar ikväll och först sa jag att jag inte ville att han skulle komma, men det ville han absolut och det skulle bli så underbart och han skulle ge mig den bästa helgen i mitt liv bla, bla (vad är det för fel på folk?) Tillslut vann rommantikern i mig och jag skrev att om han kom med öppet sinne och fortfarande kunde se en framtid för oss så var han välkommen annars kunde han stanna hemma. Så han kommer trots allt. Jag känner mig dock inte helt säker på hur öppet sinne han har.

Frågan är hur smart jag är som låter han komma iaf?

Nervöst!

Imorgon kommer min sötnos. Han landade i Oslo igår kväll och idag messade han och frågade om han fick dyka upp här redan imorgon. Bra tecken antar jag. Mitt spontana svar var nej som sedan följdes av dåligt samvete och förvandlades till ett ja. Så nu kommer han imorgon för att tillbringa helgen med mig, måste göra något rätt. Jag är så sjukt nervös, för även om inget är uttalat så hänger vår eventuella fortsättning på hur den här helgen kommer bli. Blir den lika underbar som sist så kan jag nog räkna oss som ett par.
Frågan är vad jag ska planera för skoj, har ni några tips tar jag mycket tacksamt emot dem. Just nu är jag på tok för nervös för att ens kunna tänka ut något.
Jag hatar att vara nervös, det blir inge bra då.

Det är inte du, det är jag

Han och jag, fortfarande som på räls, allt är superbra och han får mig att undra vad andra pojkar egentligen gjort i mitt liv ( utom Norrland han är fin) Och grejen med avstånd funkar bra. Vi tar någon time per dag med webcam och det är nästan som att träffas, med lite god vilja iaf. Tidsskillnaden är lite jobbig ifs men med lite anstägning funkar det med. Och jag är trygg i hans känslor för mig. Allt går som sagt som på räls. Men för det är självklart att det kommer ett men.

Nu är det min tur att noja, är det här rätt? Borde jag inte vara kär nu? Vad känner jag egentligen? Och hur ska det här med avståndet funka i längden? Vill jag det här? Att sakta men säkert lämna singelstatusen är inte en behaglig upplevelse. Borde det inte vara det? Jag vet inte varför jag fått för mig att jag är osäker på honom nu, vet ju att jag gillar honom skarpt. Just nu nöjer jag mig med förklaringen att det var ett tag sen vi sågs och jag tänker inte göra något alls tills han är här igen. Innerst inne vet jag ju att jag vill det här. Är det normalt att känna tvivel då? Ibland blir jag så trött på mig själv.

En dag i taget

Vi får det att funka, och varje dag som går utan att han backar eller säger orden att han träffat någon annan andas jag ut och vågar sakta, sakta känna mig trygg i att hans känslor faktiskt finns där. Ibland blir jag skitförbannad på honom för att han är underbar, så sjukt dålig stil att försöka lura mig att falla för honom. Andra gånger stör jag mig på sättet han rättar till glasögonen eller att han skriver hehe istället för haha. Det är försvarsmekanismer, jag förstår det och kan faktiskt skratta åt det som skrämmer mig, att han sakta tar känslor som jag inte vill ge. I min desperation att skydda mig själv tänker jag att jag ska börja dejta andra helst tio på en gång så han försvinner i mängden men jag gör inte så mycket med mina storslagna planer. Att jag håller på att falla mycket motvilligt skrämmer slag på mig, vill inte bli sviken, orkar inte, klarar inte.

Men han och jag, vi pratar, vi säger en dag i taget ingen press. En dag i taget så kör vi så länge det känns bra. Och än så länge känns det bra för oss båda. Och vi får det funka trots avståndet och nu när han är på andra sidan jorden och egentligen inte alls har tid stiger han upp en timme tidigare på morgonen och slår på sin Msn och pratar bort en stund med mig för att tiden inte skulle finnas verkar inte vara ett allternativ. Han får det att funka, tar sig tiden.

Fast vi inte ska göra planer så kunde jag inte låta bli att fråga om han ville följa med på Depeche Mode konserten med mig i jan.Det är ju trots allt vårt band. Han ringer upp mig med panik i rösten men det är fem månader tills dess. Jag vet inte var vi är då, och när han är den som får panik finner jag tryggheten att lugna honom och när vi lägger på säger han att gärna vill gå med mig, på konsert i jan och några min senare messar han och ber om ursäkt för sin panik och jag kan inte låta bli att skratta åt honom för trots allt han vill gå på konserten med mig- om 5 månader!

Och idag när han lämnar sängen på andra sidan jorden och jag gör mig redo för att krypa ner i min på den här sidan jorden, säger jag att jag vill förgylla hans dag och när han svarar att jag redan gjort det tänker jag att nu är det dags att slappna av... men jag verkar inte kunna men just nu gör han mig lycklig och jag njuter idag, en dag i taget.

Var god dröj

Att jag inte bloggar just nu har inte alls att göra med att mitt liv är händelselöst att göra.
Det händer jätteroliga saker
Spännande saker
Tråkiga saker

men jag får inte tiden att räcka till, kommer tbx snart, håll ut =)

Förvånad!

Det går ju faktiskt fortfarande hur bra som helst med min Norrman. Det är knappt så jag tror det själv.
Well imorgon är en annan dag men just nu ser livet väldigt ljust ut, kanske slipper jag faktiskt bli sårad denna gång? Haha som om jag skulle tro på den själv.