Psykiskt våldtagen

Därför har jag helt enkelt inte orkat skriva.

Men nu efter tre veckors helvetet så är allt över. Jag skrev på papperna onsdags kväll och är from igår är jag arbetsbefriad som det så fint heter.

I måndags gick jag in berättade vad jag själv tyckte var den briljanta planen att vi kunde skita i allt det här med att jag skulle sluta över sommaren och ev ta upp det i höst. Eftersom jag vet att vikarien bara hade kontrakt till sista maj räknade jag iskallt med att han skulle glömma allt när hon försvann. Så här i efterhand innser jag att det var naivt. Han vägrade. Jag kände mig så fruktansvärt liten och sårad och hela måndgen höll jag god min men nu visste jag att det definitivt var slut. När dagen var slut samlades alla syskon för ett krismöte och jag föll i tårar så fort jag klev innanför dörren.

Resten av veckan, har varit allt annat än behaglig. Någonstans efter måndagens möte tog all energi och kämparglöd slut och de sista timmarna innan den sista förhandlingen trodde jag att jag skulle kollapsa, men med stöd och otroligt pepp från de kollegor som vetat och mina vänner skrapade jag ihop det som fanns kvar av styrka. Jag har bokstavligt talat ringt vänner och bett dem tala om hur bra jag är, för att orka.

Och när det var dags för ännu ett möte var jag fast besluten att få igenom alla krav jag hade samt få ett avslut. Jag lyckades. De krav jag hade var att jag skulle fortsätta vara anställd i sex månader till men arbetsbefriad. Jag kommer oxå ha tillgång till en karriärscoach under hela den här tiden. Jag fick även ett grymt bra betyg.
Jag vet inte om det är att jag är en grym förhandlare eller att chefen har så dåligt samvete att han bara lät mig få det jag ville. Hade säkert kunnat få mer om jag bara orkat kämpa mer, men på sex månader kommer jag att få ett nytt jobb.

Innan jag lämnade kontoret i onsdags gick jag även upp till personalchefen och berättade allt. Vad som exakt hade hänt, och fick henne med mig. Så här får det inte gå till, sa hon. Det är försent för mig, för det finns inget ni kan göra för att jag ska vilja stanna, men jag vill att du noterar det här och håller det i minnet ifall han skulle försöka göra något liknande mot något annat, något hon lovade mig.

Jag skickade även iväg ett mail till hela avdelnigen där det stod att läsa mellan raderna vad som egentligen hänt, skickade det även till chefen.

Under hela gårdagen har mail och telefonsamtal trillat in från mina allierade som berättat allt som hänt efter att jag lämnat jobbet. Hela avdelningen är i uppror och min chefs ansende och förtroende är ordentligt skaddat. En kollega uttryckte sig " du har visserligen offrat dig själv men du har öppnat upp ögonen för oss vem det är vi jobbar för och för det är vi mkt tacksama" Jag har även fått upprörda mail om att jag kommer lämna ett tomrum efter mig från kollegor jag inte räknat med att få stöd ifrån.

På det stora hela är jag nöjd och hoppfull. Jag vet att jag kommer fixa det här och av en situation som kändes omöjlig har jag ändå lyckats göra det bästa och mesta jag kunde och jag lämnade företaget med glans utan att för en sekund visa mig svag, fälla en tår och framförallt lämnade jag bygget rakryggad där jag med glimten i ögat berättade för chefen vad jag tyckte om honom.

Nu ska jag träffa Poppojken och skåla i skummpa för att vi lämnat företaget. Skåla för vår framtid. Han fick gå medan jag var bortrest.

Jag ser med spänning fram emot att se vad för utmanningar som väntar på mig där ute!
Och trots allt detta vet jag att jag alltid skött mina arbetsuppgifter, satt jobbet framför allt och jag vet att jag kommer vara en tillgång på nästa ställe jag hamnar på.

Men nu sol och skummpa!