Jag har börjat spela badminton med pojkarna på jobbet. Det var första gången förra veckan och jag var lite nervös för de har alla spelat i flera år och jag har förutom i min barndom stått och bollat lite på en gräsmatta. Det gick bra. Det gick ju tom jätte bra och jag gjorde stora planer i mitt huvud om hur jag hade en dold talang och nu skulle bli världsmästare i badminton.
Idag spelade vi igen. Jag hade längtat hela veckan. Det är några fler med den här gången men det stör mig inte alls. Jag är ju riktigt bra på det här. Tyvärr är en av de nytillkomna kollegorna en tävlingsmänniska. Han lockar fram samma sida hos de andra och när jag ser den spela inser jag att jag är chanslös. Kan det vara så att de bara varit snälla mot mig och gett mig snälla bollar? För så som de spelar med varandra spelar de inte när jag är med. Men nä, så kan det ju inte vara.
På vägen hem, säger en kollega att det är bra att jag har börjat följa med för att det kan vara skönt att stå och bolla lite mellan matcherna.
Stå och bolla?! Jag var ju blivande världsmästare ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar