Ryggradslös mes

Ja, det är vad jag är- fy mig!

Klockan slog 19 . Dörrklockan ringde. Han var här. Precis innan hade jag bytt kläder, kammat håret så många gånger att det måste räkans beundransvärt att jag hade hår kvar. Jag ville vara så snygg som det var möjligt för att han skulle inse vad han gått mista om och vad han aldrig mer skulle få röra. Han hade förvarnat mig om att han bara skulle kunna stanna en snabbis innan han var tvungen att återvända hem för tvättstugan och jag tyckte det passade mig utmärkt.

Han pussar mig hej och innan han tagit av sig skorna visar han sin nya mobil med värsting kameran. Jag frågar om det var med den han skickade mmset jag fick och han tittar lite frågande på mig. Fick du det? Jag säger inget. Var det inte ens menat till mig tänker jag och funderar på om de andra nr också hamnat där av misstag. Det spelar ingen som helst roll. Jag har bestämt mig. Nu är det slut i vilket fall.

Vi behöver prata, säger jag och leder honom till soffan. Han lägger huvudet i mitt knä. Om vadå frågar han. Orden stockar sig i halsen och jag är nervös. Om oss säger jag och känner mig som en levande klyscha. Men åhh suckar han, kan vi inte älska istället? Nä, det här är viktigt, fast jag vill helst slippa. Han kryper upp i min famn och börjar pussa på mig och jag försöker puta bort honom och han börjar bli små sur. Hur tycker du att det går för oss, frågar jag medan han klänger på mig och drar i min tröja. Vi tar det sen, nu orkar jag inte vänta längre. Tröjan har åkt av och när jag ligger där i soffan med honom över mig och hans tunga i min mun tänker jag att det var inte alls så här det skulle gå. Jag hade ju planerat exakt vad jag skulle säga. Fan!

Efteråt tittar jag på honom när han ligger i min säng.Tänker att det är sista gången han kommer göra det. Känner en lite separationsångest. Jag kommer aldrig någonsin träffa honom igen när jag sagt det jag ska. Jag lägger mig bredvid honom och lägger huvudet på hans bröst och lyssnar på hans hjärta som slår i hans bröst. Jag tycker om att ligga så men jag kliver upp och klär på mig, sätter mig bredvid honom. Du vi måste verkligen prata sägar jag. Han slår upp ögonen och drar ner mig i sängen igen. Vad vill du prata om, frågar han. Jag vet inte riktigt vad det här, var vi är på väg säger jag och känner mig som en lite skolflicka och jag hade hellre hållt tal inför ett fullsatt globen än ha det här samtalet tänker jag. Äh du tänker för mkt slappna av säger han och kliver upp och klär på sig några minuter står han i hallen med jackan på.
Vill du följa med och titta på julklappar i helgen, frågar han medan han trär mössan över huvudet. Nu är det ändå försent tänker jag så jag hör mig själv säga att det kan jag göra. sekunden senare har han gått och jag känner mig totalt misslyckad som människa Jag trodde jag hade mer stake i mig än så här. Att det ska vara så svårt.

Jag vet att jag är värd bättre. Jag vet att jag förtjänar bättre. Men ändå så känner jag mig inte så övertygad. Kanske är det exakt just det här jag förtjänar. Vem har sagt att jag är bättre? Det var ju bara några veckor sedan Mr 48 sov här. Kanske förtjänar vi helt enkelt varandra.