ZZZzzz

Jag har sovit för lite nu igen. Jag vet att jag lovade mig själv att den här hösten skulle bli hösten som jag tog tag i det här med min sömn och började gå och lägga mig i tid på kvällarna.
Det höll två dagar. Jag sover i snitt 5h per natt.
Jag vill vara en som överlever på det, för sova är tråkigt. Det händer ju absolut ingenting när man sover. Eller ännu värre så missar man en massa när man sover.
Därför vill jag säga att jag klarar mig perfekt på 5hs sömn per dygn.

MEN...jag tror inte att jag kan ljuga för mig själv längre.
Idag kom jag till jobbet med tröjan ut och in.
Det är tur att man är tillräckligt smart för att fatta att något är fel när man ser att det sitter en tvättlapp på höften.
Och det var väl lite tur i oturen att jag var så trött så jag stirrade ner på min mag för att se tvättlappen för för annars kanske jag fortfarande gått runt med tröjan ut och in och förmodligen trott att folk fortfarande tittade konstigt på mig pga firmafesten i fredags.

Farväl

Ikväll har jag sagt farväl till Knäskak. Om några dagar åker han bort, långt bort för lång, lång tid.
Det var en vemodig tillställnig men stämningen var ändå hjärtlig på något sätt som om vi alla genom en tyst överenskommelse bestämt att ge honom en trevlig kväll.

Knäskak själv såg vemodig och sliten ut, om det var resfebern som hade honom i ett grepp eller vemodet att lämna oss som älskar honom vet jag inte.
Jag kommer sakna honom, hans skratt och fina personlighet. Men klumpen i bröstet fanns där
Jag var den sista att säga adjö till honom. Ett speciellt farväl.
Han och jag, där vi alltid säger hej då.
Platsen där vi kysst varandra och ibland fortsatt kvällen var nu platsen för ett farväl.
Ett sista farväl.
Vi kramades länge, länge och hårt.
Detta var slutet på vad som än varit mellan oss och ingen av oss släppte taget.
Viskade fina ord till varandra.
- Jag kommer sakna dig otroligt mycket, viskar jag i hans öra.
- Jag kommer sakna dig också.
- Lova att du aldrig glömmer mig.
- Jag skulle aldrig kunna, svarar han.
- Jag kommer snart tillbaka, det är bara en vinter sen kommer jag tbx.
- Lova att du kommer hem igen.
- Ja, jag lovar.

En puss på munnen.
Jag släpper taget och går
Vänder mig inte om. Jag har egentligen tagit mitt farväl flera veckor tidigare.
När han kommer hem kommer allt vara annorlunda.
Om han kommer hem igen.

Det är konstigt hur livet blir.
Hur allt hänger samman.
Om jag aldrig börjat blogga hade jag aldrig träffat honom.
Som ett pussel där varje handling man genomför leder en på en viss väg och nu var val vi gjort på var sitt håll, förenat oss och skiljt oss åt.
Med ett evigt avtryck i varandras liv.




Goodbye my lover, goodbye my friend

Upp och ner och sen upp igen

Idag har varit en känslomässig bergodalbana i koncentrerad form.
Under veckan som gott har jag tappat hoppet lite och kanske framför allt suget att orka med en relation med Mr Dryg. Men när han öppnade dörren idag så var alla de känslorna borta.

Vi har haft en helt magisk söndag i sängen. Det var länge sedan jag tillbringade en heldag med någon på det sättet och nu förstår jag inte hur jag överlevt. Vi hade sex, efter en hel del velande från min sida. Och jag har bara en sak att säga OMG! Jag friade mitt i akten och menade det och nu förstår jag fördelen att dejta någon äldre jämfört de småpojkar jag hängt med tidigare. Hans händer, sättet han tog på mig. Jag är mållös och det bästa var att han verkade tycka samma sak. Inte alls självklart att man passar ihop på det planet också.

Efter timmar i sängen kallade plikten för oss båda på annat håll, många timmar försenade sliter vi oss upp ur sängen. Och det är då det händer, jag freakar. Får ett nervöst sammanbrott mitt på tunnelbannan. På något vis kommer vi in på var vi står, om vi är tillsammans eller inte. Han utrycker sig klumpigt och säger att han inte är ute efter ett förhållande och jag känner det som ett slag i magen och diskussionen är i full gång. Eller jag får spel och tycker vi ska skita i allt och han tittar på mig som en ledsen hund och fattar ingenting.
- Men det förstår du väl SG att vi inte kan säga att vi är tillsammans nu,det är för tidigt. Jag lyssnar inte längre. Jag bara hör att han inte tycker om mig tillräckligt och så är "bråket" i full gång. Han försöker krama om mig men jag bara drar mig undan. Tidigare erfarenheter kommer upp på ytan, panik över att bli bränd igen.
Framme, han hälsar på min vän som jag ska träffa och hon säger att vi är ett fint par, och han är minst en nia på snygghetsskalan men mina tankar är någon annanstans.

Efter en stund och några glas vin senare har jag lugnat ner mig lite och skäms som ett djur. Han kan inte veta hur rädd jag är, hur jobbigt det är för mig att ens försöka, att investera känslor i någon annan. Jag vill ha garantier som ingen kan ge någon. Skickade ett mess och förklarade mig och bad om ursäkt för mkt osmickrand utbrott. Han ringde upp direkt. (sa jag att han är världens finaste) Vi pratade igenom det hela under mer lugna former. Tydligen tycker han jag är underbar (dock med något häftigt temperament) Om han inte visste bättre skulle han kunnat tro att jag hade mens =) Sen turades vi om att be om ursäkt och han förklarade att det inte alls var det att han inte ville vara tillsammans med mig men att vi kanske kunde vänta lite med att fastslå det i och med att vår situation är som den är.

Så slutet gott allting gott och jag avslutar med att bekänna att jag tror jag fallit som bara den för den här mannen. Det skrämmer skiten ur mig, men jag ska försöka att inte få neurotiska sammanbrott igen.
Kanske går det vägen den här gången?
Kanske är det min tur den här gången?
Kanske slutar det inte i tårar?

Söndag, åh underbara söndag.

Jag tror jag blev lite kär i den här snubben.



Ni kan lyssna mer här

Nu ska jag hoppa in i duschen och gör mig redo för att åka hem till Mr Dryg för mys. Han har lovat att det inte betyder sex, får se om jag låter honom bryta det löftet ;)

Fy!

Det är bara ångest och bakfylla i superlandet idag!
Ska samla ihop bitarna av mig själv och göra mig redo för nästa fest men först hjälpa en kompis med flytt... *gråter*

Glad!

Det här är nästan löpsedel nyheter.
På söndag ska jag träffa min sötis, och inte nog med det. Vi får hela kvällen för oss själva utan tidspress.
Nu ska jag fundera ut något roligt vi kan göra och så ska jag försöka att inte inte ta i så jag spricker och kanske nöja mig med att gå ut och äta middag som normala människor gör när de dejtar. Men jag vill göra allt, och visa allt för honom.
Kanske avslutas kvällen med horisontell salsa, kanske inte...

Han har en ledig dag på hela veckan och vill spendera den med mig =)

Resultat av semestern

När jag kom hem från semestern skulle jag köpa nytt SL kort.
Kvinnan i luckan frågar:
- Ska du ha vuxen eller ungdomsbiljett?*

Det kanske var tur att jag bara var borta i en vecka, annars hade hon väl frågat om jag sprungit ifrån mina föräldrar.

*Ungdomsbiljett får man åka på fram till man fyller 20. (Jag är 30)

Jag såg henne först!

Rödluvan har skaffat pojkvän, och jag är ärligt glad för hennes skull. Jag älskar henne och blir lycklig av att se henne lycklig.
MEN.. hon är ju faktiskt min, min partner in crime. Min alltid trogna dejt, min, min bara min. Hon är den jag planerar semester med, är ute och reser med, svär över hur omöjliga killar är med. Jag vill inte att hon ska gå över till andra sidan, bli en sån där äcklig par människa som lägger huvudet på sne och säger du kommer också hitta någon. Inte Rödluvan! Och han, ska han bara glida in på någon räkmacka och ta henne ifrån mig. Jag tror faktiskt jag hatar honom.

Rödluvan säger att hon inte alls kommer överge mig, att jag är löjlig när jag likt ett avundsjukt barn vill att hon ska försäkra mig om att vi fortfarande kommer vara bästisar och bundisar.
Hon säger att om det går vägen med Mr Dryg så kan vi ju alltid börja umgås alla fyra.
Ni ser det har redan börjat.
Jag håller på att förlora henne till andra sidan.
Hon kommer köpa hus mitt ute i skogen, skaffa massa barn och bjuda hem mig på middagar och råka placera mig bredvid Bengt som av en slump också är singel och äter sina snorkråkor. Och sen kommer hon säga men du som är så bra SG, ska inte du träffa någon snart. För det är sånt par människor gör!

Jag ljög, jag är inte det minsta glad för hennes skull.
Jävla skit!

Orolig

Självklart hörde min sötnos av sig igår.
Hur lång tid tar det innan man slappnar av och känner sig trygg nog att inte tänka katastroftankar bara för att han inte kastar sig på telefonen när jag hör av mig?
Jag känner mig faktiskt trygg i att han tycker om mig, så jag borde kunna slappna av, och inte göra mig redo att kasta mig ned för ett stup i full tro att han säkert träffat någon annan.

Men en sak som jag faktiskt har befogenhet att oroa mig för när det gäller Mr Dryg är att han jobbar så sjukt mkt. Jag börjar bli seriöst orolig att han ska jobba ihjäl sig, bränna ut sig. I helgen hade han jobbat 42 timmar! Jag vill inte vara den tjatiga "flickvännen" men jag kan samtidigt inte bara se honom smälla in i väggen.

Undrar om det är okej att kidnappa honom till Rödluvans sommarstuga en helg.
Där stressar alla av. Hm så får det bli, det skadar ju inte att fråga iaf...?

Status Mr Dryg

Det var klokt av oss att träffas innan jag åkte iväg. För även om det bara gått en vecka lite drygt så känns han lite avlägsen. Jag vill inte att det ska kännas så, jag vill att han ska kännas nära.

Innan jag åkte smsade vi.
Han skrev: Försök se till att du inte blir på smällen med någon turk medan du är borta.
Jag svarade: Jag lovar att inte inte para mig med någon annan medan jag är borta, om du lovar detsamma.
Han svarade: Jag ska göra mitt bästa.

Jag vet inte om jag tolkade det rätt när jag tolkade det som att det inte riktigt var okej att någon av oss rörde någon annan.

Dagarna gick därborta. Vi hördes vid något tillfälle och kollade av hur vi hade det. En natt satt jag vid havet och tänkte på honom och messade honom.
"Sitter vi havet och önskar du var här med mig" Kanske var det inte så mkt att svara på, för inget svar kom. Och resten av semestern passerade utan att vi hördes något mer. Jag lugnade mina nerver med att han kanske inte vill störa, låta mig ha min semester ifred. Men i samma sekund jag kom hem skulle han höra av sig. Nu har nästan två dygn passerat och jag har inte hört något. Jag skickade därför ett mess för två timmar sedan som jag fortfarande inte fått svar på. Kanske tar det slut här, kanske inte. Men jag hoppas för allt jag är värd att detta inte är slutet.
Men den här gråzonen och myrstegen tröttar ut mig.
Jag vill vara säker, på honom, hans känslor.
För mina känslor är jag väldigt säker på.