Han frågade om vi kunde ses någon dag första gången i november.
Han ringde en kväll helt oväntat efter att ha letat upp mitt nr på eniro.
Jag tyckte det var gulligt men det var inte riktigt läge och sen träffade jag Norrland och det blev ännu mindre läge. Och när det var över åkte jag bort.
Nu när jag kom hem så tänkte han prova sin lycka igen
och jag försökte förklara att jag tagit paus från allt vad dejting innebär men han ville inte riktigt lyssna och messade varje dag i några veckor, kom igen ta en fika med mig det dör du inte av.
Vad vet du om det tänkte jag och gömde mig bakom planer så som tvättstuga och allt möjligt livsviktigt.
Och häromdan messar han och frågar vad jag gör och jag svar sanningsenligt att jag fixar lite hemma och han svarar jag är hos dig om 30 min.
Jaha tänker jag och bryr mig inte ens om att byta om eller ens måla på lite mascara.
Så kommer han och vi dricker vårt te och det är trevligt, verken bu eller bä bara trevligt.
Vi flyttar oss till soffan och hånglar lite och oxå det är trevligt verken bu eller bä bara trevligt.
och jag stör mig på att jag känner mig känslokall, inte för att jag tror han märker nåt men jag gör det och det stör mig. Jag är ingen kall människa.
Sen måste jag iväg in till staden och han dröjer sig kvar tills jag sätter på mig skorna.
Han frågar. får jag träffa dig igen och jag säger det är inte omöjligt och nu tror jag min likgiltighet lyser igenom.
Nästa dag mår jag dåligt.
Jag har haft en dejt fast jag egentligen inte ville och det är det som kommer efter som jag inte riktigt klarar av, för hör han av sig kommer jag känna mig pressad och jag vet precis hur jag kommer vara, som med Norrland, avvisande vilket kommer få oss båda att må dåligt.
Men om han inte hör av sig kommer jag känna mig avvisad och må dåligt för det.
så det går inte att vinna.
Jag är alldeles för instabil för att dejta.
Det är trist för jag skulle vilja, vilja dejta speciellt nu när det är vår och huvudet bubblar över i miljoner saker som vore trevligt att göra med någon.
Men nu är det som det är, det är omöjligt att vinna mig, mitt förtroende.
Jag vet att det kommer gå över, jag vet bara inte när.
5 kommentarer:
Suveränt bra med självinsikt och självrespekt!
Vad härligt ändå att du vet hur du reagerar nu,, då kan du ju undvika det i framtiden. Det är svårt att bryta gamla mönster. Kram
Önskar jag var lika konsekvent som du. Tror inte att jag skulle sluta dejta (men vem vet). Däremot önskar jag att jag var tillräckligt smart för att säga nej till dejter jag egentigen inte vill gå på. Du är bra du, SG!
Skönt att du känner att det kommer gå över. Då är det ju ok, tycker jag. Med den insikt du har känns det som att du liksom inte gör det för att vara destruktiv, och det ger mig hopp, och jag tror det går bra detta.
DAT: Extra imponerande att det är skrivet mitt i natten efter en utekväll oxå, visst? =)
Tack!
Fröken Svensson: Jo, jag vet hur jag funkar, men jag vet inte hur jag ska bryta det, men ett steg i taget.
Tre stycken: åh jag vet inte om jag är så konsekvent egentligen men jag försöker.
Jag har sprungit på alltför många dejter i mina dagar som jag redan innan vetat om inte skulle bli något, men jag har lärt mig mkt av dem också =)
Du är bra du med stycket, glöm inte det!
Who's That Girl: Välkommen hit.
Jo, jag tror absolut det går över, förmodligen snart också och kanske kan jag hindra mig själv genom att vara medveten om hur jag reagerar.
Jag hoppas jag laggt mina destruktiva dagar långt bakom mig.
Skicka en kommentar