önskan som går i uppfyllelse

Sist jag skrev så skrev jag att om ingen håller om mig så går jag sönder och när jag skrev det så menade jag det i varje cell av mig. Ett dygn senare skriver Norrland till mig. Får jag komma och hälsa på dig i helgen? Jag svarar att han gärna får det för är det något Norrland kan så är det att hålla om mig och göra mig hel.

Hela helgen har vi kramat på varandra. Promenerat med tätt slingrande fingrar kring varandra, pussats och hållit om varandra. Min singelkropp som är utsvulten på närhet och kärlek har sugit åt sig som en svamp. Jag har i hans omfamning känt hur min batterier laddas upp igen. Hur tomheten försvunnit. Jag och Norrland är på låtsas, vi leker kära. Vi gör det så bra att jag ser hur folk tittar på oss och ler. Vilket förälskat par tänker de. Kanske tänker vi också det, Men vi är på låtsas, vi är nästan kära. Varandras nästan själsfränder. För mig spelar det nästan ingen roll. Jag åker gärna på semester, en weekend i vi- landet. Men ändå om jag hade fått önska om så hade jag önskat mig någon det var på riktigt med.

Håll om mig

Om ingen håller om mig snart kommer jag nog dö inombords.
Jag är så trött på att inte vara allt för någon.
Jag är trött på att inte kunna dela glädje och sorg med någon.
Någon speciell.
Vad är det för fel på mig?
Varför vill ingen ha mig?

Leva med äckel

Finns det män som inte slänger sina strumpor överallt? Tror aldrig jag träffat på någon. Nu när jag bor med två stycken är det strumpor överallt känns det som.

Härom dagen klippte min ena inneboende naglarna på sitt rum. Då hotade jag med att slänga ut honom! Jag har något extremt svårt för naglar, det ljudet. Klarar det inte, mår dåligt bara jag skriver det här. Min inneboende sa att det inte gjorde något, han kunde klippa dem på tåget in till stan. Jag blev stum! Stackars medresenärer.

En annan sak som händer här hemma nu när majoriteten av de boende består av män är att saker som står i skafferiet eller kylskåpet står där halvtomma. I går skulle jag äta flingor, då har någon vänlig själ lämna ungefär en matsked flingor kvar i paketet.

Så nu har jag avreagerat mig lite, kanske hjälper detta att läsa för någon själ som känner sig ensam. Leva ihop med folk suger! För att man ska klara det måste man vara ohjälpligt kär, så kär så man inte stör sig på att leva i ett hav av skitiga strumpor.

Bästa platsen ledig

Jag tycker det är supermysigt när lägenheten fylls med folk, som tassar runt med sina tandborstar och handukar. Tycker om när man behöver stå i kö till toan. Det är helt vrickat men jag gillar det. Normalt är det bara jag här och ingen annan. Det enda som är tråkigt med att ha övernattningsgäster eller gäster överhuvudtaget är att det blir så tomt när de har gått. Någonstans inte så djupt inom mig bor nog en liten hönsmamma, som njuter i fulla drag när jag får pyssla om folk. Om det inte vore lite vrickat skulle jag kunna lägga choklad på kudden. Kanske jag en dag öppnar jag ett litet Bed and brekfest där jag kan få dalta med gäster hela dagarna.

Nu har jag hela lägenheten fylld med män (2) men platsen bredvid mig i sängen är fortfarande ledig. Det är ganska starkt jobbat.*




* Den ena är gay och den andra har flickvän men det blir ju inte lika roligt om jag berättar det.

För mycket information

Festivalragget flyttar snart till Stockholm för att plugga.

Jag snubblar över information jag kan klara mig utan. Att han har något på gång med någon annan. Hon är riktigt vacker och verkar hur trevlig som helst, säkert en tjej jag hade gillat hur mycket som helst. Nu råkar jag läsa i hennes blogg att hon är så kär, det känns som en dröm hon inte vill vakna ur, för killen hon lever en dröm med ska flytta till Stockholm snart, mitt ragg. Jag förstår att de sagt att de ska ta slut då. Jag undrar om hon vet att han messade mig för några dagar sedan och sa att han tänkte på mig oftare än sällan? Och varför känner jag mig som stora stygga vargen? Jag kan vara utan honom, han är het men det är det många som är. Så jag bestämmer mig inte höra av mig mer. Låt de ha sin sista tid i fred, skapa fina minnen.

Om min tid finns så kommer den när det är dags.

Årets festivalragg

Han är het! Hela han består av hårda muskler. Och han är 9 år yngre än mig. Barnarov! Men efter att han kysst mig har jag blivit oemotståndlig. Det kan ha att göra med att det är sommar men det är inte en lika magiskt och spännande förklaring, så jag föredrar att hans kyss förvandlade mig till en prinsessa. Hans kyss och allt annat det där magiska vi ägnade oss åt under hela festivalen.

När jag kom hem blev jag terrad, utfrågad till absurdum av både Norrland och Norrmannen. Ingen gav sig innan det fått svar.Och sen sårade känslor mer eller mindre väl dolda. Jag sliter mitt hår i frustration. Norrmannen har flickvän och jag tycker därmed att mitt kärleksliv inte rör honom alls. Norrland och jag har sagt att vi inte är tillsammans. Jag var beredd att försöka igen han ville inte och ändå har han mage att bli sårad över att jag har en fling med någon annan. Du tror att jag inte bryr mig men jag bryr mig jäkligt mycket, nästan skriker han till mig. Känslor är inte logiska men det verkar vara omöjligt för mig att inte såra någon även om jag i teorin inte borde ha makten att göra det.

I en hiss i stan

Någonstans mitt i Stockholm i en folktom hiss dyker Mr Dryg upp från ingenstans. Jag trodde det var du men jag var inte säker säger han när trycker sig igenom dörrarna som håller på att stängas och jag står mest som ett fån och bara gapar med ett hjärta som slår hårt i bröstet och en kropp som darrar som ett asplöv. När hissen rör sig trycker han upp mig mot vägen och hånglar upp mig. Jag som fortfarande inte hämtat mig står mest där med halvöppen mun av förvånning samtidigt som hans mun virvlar runt i min mun. När dörrarna öppnas och han försvinner är jag tvungen att sätta mig ner och med fortfarande lika darriga händer tända en cig. Vad hände just? Var kom han i från? Och hur vågar han hångla upp mig?! Jag försöker läsa i min bok men hela jag är bara en blandning av kåtslag och förvirring. Efter ett tag ger jag upp. Möter honom i korridoren. Jag ska nog åka ner igen säger jag. Jag följer med dig säger han. Vi ensamma i hissen igen. Denna gång är jag bered. När han trycker upp mig och hånglar upp mig. I en hiss mitt i stan, helt oväntat hånglar Mr Dryg upp mig bara så där från ingenstans. Vem hade annat det när jag klev upp i morse. Och utanför hissen tar han mitt nr igen. Jag ringer dig säger han, för du är väl singel? (så dags att fråga) och jag bara nickar lite dumt och förbannar min kropp som fortfarande skakar.

När vi skiljs åt är det enda jag tänker. Nej jag känner ingenting längre. Nada.

Tbx

Nu åker jag tbx till platsen jag träffade norrmannen, förmodligen kommer han vara där. Jag har valt att inte veta för jag vet inte vad jag hoppas på.

Jag och Norrland pratar. Jag bad honom följa med fast jag egentligen inte visste om det var just de jag ville. Jag drog ändå en liten suck av lättnad när han inte fick ledigt från sitt jobb. Vi pratar. Han är orolig men försöker dölja det. Vi ses när jag kommer hem säger jag. Han svara att ja om du inte träffar någon? Varför skulle jag göra det säger jag. Du gjorde ju det sist. Jag hör oron som han försöker dölja . För när man känner någon så bra som jag känner Norrland kan man skoja bort saker bäst man vill men sanningen lyser ändå igenom. Jag tänker att han nog borde vara jävligt orolig men det säger jag inte. Inte heller säger jag att om du bad mig, på riktigt att bara vara din så skulle du inte behöva vara orolig. Men eftersom du inte gör det så ja jävligt orolig ska du vara. Vill jag vara hans? Den eviga frågan som snurrar i mitt huvud. Som jag omöjligt kan svara på. Jag jobbar på att inte tänka fack, inte tänka pojkvän eller bara vän. Jag jobbar på att bara vara i den relationen vi är.

Festivaldags tankar på förra hur förälskelsen slog till och resultatet några av de finaste stunder jag haft med en annan människa. En hand som smekte min kind och fick benen att vika sig. Jag tänker att den här festivalen omöjligt kan toppa den så jag åker dit utan förhoppningar utan något annat an att bara vara med vänner och lyssna på musiken. Ett år senare samma män samma gråzon. Tiden står still men ändå inte.

Gubbe!

Det enda jag kunde tänka på medan vi låg var, shit vad gammal han har blivit. Påsar under ögonen och grejer. Detta är vad jag tänker på när han guppar över mig.
Undrar om jag har förändrats lika mkt. Jag var ju bara barnet när vi dejtade, han också ifs. Nu är vi gamla rynkiga saker som ligger runt med varandra. Utan ens ett uns av känslor.
Tomheten inombords var värre när jag gick därifrån. Jag borde verkligen stadga mig!

Dåliga beslut

När man är bakis tar man i bland dåliga beslut. Som att åka och ligga med ett gammalt ex som man dejtade för nästan 5 år sedan. Och som man svor dyrt och heligt att aldrig ligga med igen. Och inte var han ens bra i sängen. Men vad fan om inte jag får en kram nu så dör jag nog snart och jag har varit så otroligt "duktig" flicka på sista tiden så jag har inte ens i närheten till något färskt ragg jag skulle kunna ringa istället.

Så off I go...

Är det de här de kallar för att vara desperat?