Nu har kombon, Norrland flyttat ut. Hans anställning avslutades och han flyttade hem igen. Det är tomt här hemma. Efter två månader tillsammans så är det som var vardag innan extra tomt. Fascinerande hur man kan sakna något som man i början störde sig på. Omställningen att bo med någon efter alla år var stor. Fast jag gillade det. Någon som saknar en när man varit ute för länge på kvällarna och frågar hur ens dag har varit, någon att slås med fjärrkontrollen med, någon som kollar att man fått i sig mat, någon att hålla i handen och som håller om man när man är ledsen och glädjer sig åt ens glädje.

Vi är inte tillsammans, vi har inte sex (typ inte iaf) vi är bara goda vänner som tycker om att sova sked. Jag bryr mig inte om att definiera det närmare. Jag har fått lära mig att jag är en människa med kontrollbehov som gärna vill veta. Så jag övar att inte försöka sätta någon etikett på det. Vi är Supergirl och Norrland. Men ibland i vår icke relation när vi är så där pariga som folk är, ibland sekunder innan jag somnar och har hans armar runt mig så kan jag tänka att tom när jag flyttar ihop med någon så är det på låtsas. Fejk lixom. Vi leker par men är inte ett par. Att det är så mkt i mitt liv som känns på låtsas. Vi fejkar familj. Och ofta känns det som att jag fejkar ...typ livet.

2009

När 2009 lämnat oss har det blivit dags att sammanfatta det som varit enligt tradition.

2009 året jag besannade en livsdröm. Efter att ha funderat och tänkt snart i vad som kändes i en evighet begav jag mig ut på långresa helt på egen hand och med allt som kom efter toppade inget detta. Årets bästa, alla kategorier!!

Inget gott som inte har något ont med sig dock. Väl hemma igen blev jag av jobbat efter att min chef förälskat sig i min vikarie. Jag kämpade hårt och långa veckor med ihärdiga förhandlingar följde. Förbluffad och sårad över allt som hände på jobbet lämnade jag det som varit det viktigaste i mitt liv. Årets värsta i alla kategorier.

Sommaren blev dock en av de bästa. Ledig med full lön njöt jag av ledighet, sommar och sol. Och spenderade dagarna med vänner. Åkte på festival och blev blixtförälskad i en norrman. Och trots att det bara skulle bli en kort fling kom han på besök och hälsade på och vi fick några underbara helger och nu sex månader senare har vi fortfarande kontakt. I övrigt var det lugnt på kärleksfronten, lugnaste på en evighet. 2009 blev också året jag tillslut bröt helt med Mr Dryg 2008 års stora kärlek. Han försökte ett antal gånger få till det med mig igen utan större framgång, fast jag trodde jag ville så visade sig fallet inte vara så. Kanske insåg jag på ett omedvetet plan att han var charmig och spännande men egentligen inte mycket att ha. Norrmannen däremot är stabil och pålitlig och det finns ett ömsesidigt gillande men avståndet gör att vi inte har någon framtid. Alltid är det nåt.

När hösten kom satt jag på allvar igång med att starta min egna verksamhet. Efter att ha blivit ordentligt bränd av min förra chef kändes det mer lockande än någonsin att vara sin egna chef. Hösten blev också en tid när min syster hamnade i en djup depression och återigen försökte ta sitt liv. För första gången i mitt liv satt jag i en ambulans. Efter hennes självmordsförsök flyttade jag in hos henne och under många veckor lämnade jag knappt hennes sida. Jag pendlade mellan att vara förbannad på henne och sjukt orolig. Hon mår fortfarande väldigt dåligt men nu vågar jag lämna henne ensam.

Och när vintern kom kunde jag sakta återgå till mitt liv och flyttade ihop med Norrland. Norrland som jag i början av året vlile kastrera är nu min kombo och det fungerar riktigt bra. Det är mysigt att ha någon som väntar på en när man kommer hem. Så hur galet det än kan verka att bo ihop med ett ex fungerar det än så länge hur bra som helst plus att det förmodligen är nyttigt för mig som inbiten singel få lära mig att kompromissa med min tid och utrymme.

2009 var ändå när allt kommer omkring ett bra år. Jag hyser inget ag mot det gångna året.

Men 2010 ska bli året där jag sätter ihop alla utsprida pusselbitar som är mitt liv och gör det till ett fantastiskt färgglatt mästerverk. Första målet är att börja tjäna pengar igen och så lite mer struktur i tillvaron. Och så ska jag försöka hitta tillbaka till bloggandet.

Ett fantastiskt 2010 önskar jag er alla!
Massa kärlek!

Saker man hör

Norrmannen och jag har avslutat vår relation så många gånger så jag seriöst tappat räkningen men ändå lyckas vi alltid hitta tillbaka till varandra. Nu senast genom någon insats från de högre makterna. Jag slinter på något totalt obeskrivligt sätt med fingrarna och lyckas öppna upp ett konversationsfönster med honom på msn och skicka iväg en fil. Jag vet verkligen inte hur jag lyckas. sen pratar vi och pratar och gör i flera dagar i sträck.
Syster säger att jag ser ut som ett fån när jag pratar med honom och jag vet att hon har rätt för hela ansiktet bara är ett enda stort leende. Han säger hela tiden rätt saker, att jag är smart, vacker utan att bli smörig.

Och nu när vi pratade så säger han att den första helgen han tillbringade med mig i somras var en av de bästa under 2009, så svårt att inte smälta, så svårt! Jag längtar mig tokig efter att träffa honom igen. Helgen med mig en av de bästa, de kommer jag leva länge på.

GOD JUL MINA GODISAR!

Livet som sambo

Det är faktiskt inte så tokigt som man skulle kunna tro, att bo ihop med Norrland. Jag skulle tom kunna sträcka mig till att säg att det är riktigt mysigt. Någon som väntar på en när man kommer hem och som vill höra om ens dag. Någon som kramar på en. Vi sover sked varje natt, men inget mer. Inget sex, för det skulle göra saker så komplicerade. Är dock inte säker på att saker blir mindre komplicerade om någon träffar någon annan. Vi får se vad som händer med det här. Men vem hade annat att jag och Norrland en dag skulle bo ihop.

Lycka!

Det känns som livet sakta återvänder till min syster. Ibland ler hon tom och varje gång hon gör det känns det som jag vunnit högsta vinsten på lotto. Jag hoppas, hoppas det fortsätter gå framåt även om jag inser att vi bara är i början på en lång resa. Jag saknar glada, knäppa syster så mycket och när jag ser glimtar av henne kan jag inte låta bli att känna lycka!
I natt sover jag hemma och jag hoppas sömnen inte blir fylld av mardrömmar om en död syster. Och snart kanske jag kan flytta hem för gott igen. Längtar!

Permanent minneslucka

Det är något som hänt med mig, mitt minne sviker mig allt mer ofta. Jag har innan haft ett ganska normalt dåligt minne men nu är det katastrof. Jag upptäcker att jag allt oftare frågar folk om jag berättat saker för dem, ännu oftare berättar samma sak flera gånger. Idag frågade jag min syster för sjunde gången var hon hade fått te muggarna ifrån vi dukade fram. Och när hon får ett lite utbrott och säger namnet på affären igen är det ändå som jag aldrig hört talas om det.

Jag är med andra ord ganska jobbig att ha att göra med just nu och ska jag vara ärlig så börjar jag bli riktigt orolig.

Karma

Nyss hemkommen från fest. Fester är bra av många olika anledningar. Kvällens fest var intressant av just ur "världen är liten" synvinkel. På festen var en kompis ex som blivit dit bjuden helt oberoende av att vara just en kompis ex.
Den här tjejen är inte, verkligen inte någon fröjd för ögat. Detta skulle man självklart kunna bortse ifrån om hon hade en fin insida men även den är rutten. Diva attityd major! Vad hon nu har att vara divig över fattar jag verkligen inte. Kanske är jag inte helt objektiv i min beskrivning av henne eftersom min lojalitet självklart ligger hos min vän och hon fann det inte tillräckligt att bara ligga med honom.

På festen är även en annan god vän till mig, en snäll och söt pojke. Det hemska exet verkar ha blivit blikförälskad i honom, inget konstigt alls, känns som flickor blir det mest hela tiden.
Exet flörtade så stod stod härliga till med honom, klistrad vid hans sida, fånskrattade, och pillade i håret och när det inte gav något gehör så skruvar hon upp ett varv till, så där pinsamt uppenbart så man nästan skäms å hennes vägnar och det är då man får ett leende på läpparna och tänker att det där med Karma is good shit! Så går det om man sårar mina vänner man blir brutaldissad och drabbas av (tillfällig?) hjärndödhet så att den insikten inte riktigt går upp för en och blir till totalt åtlöje. Bara så ni vet.

Strula till mitt liv

Syster säger: Du ser ut som en fjant när du pratar med Norrmannen och jag blir medveten om att jag faktiskt gör det. Sitter där med fånleende över hela ansiktet och skrattar för mig själv. Vad som känns som en minut är oftast flera timmar. Och vi hörs ofta, nästan varje dag. Ibland bara för att säga god natt.

Häromdagen frågade jag om han inte skulle flytta till Stockholm istället, och han svarar, vi får se.
Vi får se, är fullkomligt tillräckligt. Inte för att jag tror att han kommer göra det men det finns ändå ett hopp i orden, vi får se. Jag försöker att inte tänka så mkt på vår relation även om jag inte kan låta bli att fundera på vad han faktiskt känner för mig. Vad som bara skulle bli en natt och sen bara en helg har ändå överlevt i över 5 månader. Så något känner han uppenbarligen. Och något känner jag också uppenbarligen. För 5 månader är länge med distansen och bristfälliga möten. Ibland känns det som vi står där hand i hand och velar fram och tbx om vi ska hoppa, ta steget att faktiskt bli ett par men någonstans nöjer oss vi att stå vi stupet och titta ner. Vårt förnuft säger oss att det absolut bästa vore om vi hittade någon annan var sin annan på nära håll.

Jag och Norrland är vänner igen, och numera även kombos. Att bo ihop med sitt ex är förmodligen det mest idiotiska man kan göra. Inte för att det på något sätt råder några tvivel om att vår tid som mer än vänner är över och jag är övertygad om att ingen av oss egentligen vill ha det på något annat sätt. Men att vi skulle vara likgiltiga inför att se varandra med någon annan är nog naivt att anta. Så vad jag gör av Norrland när Norrmannen kommer på besök vet jag inte riktigt. Den dagen, den glädjen.

Och någonstans ute i kullinserna väntar en tredje spelare på att komma in på planen.

Styr upp mitt liv

Jag och Norrland har en sjukt udda relation, vet inte vad vi ska kalla oss. Jag har gett upp försöken att hitta en benämning som passar. Det skulle inte förvåna mig om vi en dag gifter oss, inte för att det finns någon stark kärlek mellan oss eller att han är den finaste utan mest för att vi alltid på något sätt återkommer till varandra. Och kanske för att vi är helt oss själv i varandras sällskap. Komplicerat som sagt och omöjligt att definiera.

Jag har varit arg på honom ett tag nu, över en skit sak egentligen. Men sen har den bara dragit ut på tiden och så blir man arg för att han inte har vett att be om ursäkt och tillslut är man rosenrasande samtidigt som man saknar, saknar så att det gör ont i kroppen. Men eftersom jag försöker bli en bättre version av mig själv som styr upp mitt liv så singlade jag slant om saken krona, vara den storsinta och prata med honom. Klave, fortsätta sura. Det blev klave men jag tänkte skit samma så jag svalde den förbannade stoltheten och ilskan och ärade honom med att få läsa mina rader på msn. Och nu en stund senare känns det bra. Vara vänner igen. Som en sten som lättat från mitt bröst.

Heja nya jag, fortsätter jag så här kommer jag snart vara fjäderlätt med alla stenar som jag kastar överbord.