Frustration

Vaknar med en känsla som är en blandning av ilska och förtvivlan täckta av ett tjockt lager av frustration. Vi pratade igår som vanligt: Jag älskar de stunderna där kvällen övergår till natt och vi ger varandra odelad uppmärksamhet. Vi delar vardag och varandras längtan efter varandra. Ibland pratar vi minnen, så många så fina. Jag älskar allt men mest älskar jag stunderna när vi är nära, nära varandra. Han är så fin på så många sätt, pålitlig, manlig, omtänksam, snäll, rolig, vacker, sexig, intelligent, generös och en dag kommer han göra en flicka väldigt lycklig och jag hoppas att vem det än blir är någon som har vett att uppskatta honom och gör honom riktigt lycklig för det förtjänar han. Fina pojkar som han förtjänar fina flickor. Den flickan kommer inte vara jag.

Avståndet detta avstånd som skiljer oss är anledningen. Jag tycker att det går att få det att fungera ändå men det är inte det han behöver han behöver mer och jag respekterar och förstår det. Vi har alla olika behov av närhet och jag kommer inte kunna åka hem till honom en onsdag kväll och bara vardags hänga. Det är mer än jag kan erbjuda. Så vi släpper taget om varandra. Vi kommer inte ses mer i år. Vi måste sluta fokusera på varandra, för vi hindrar varandra från att hitta någon som bor nära säger han och jag blir arg, för att jag egentligen inte vill träffa någon annan och när jag säger det så säger han att det är det han menar att han oroar sig för mig, att han tycker jag behöver någon som finns där för mig mer än vad han kan göra. Jag frågar om han kan fokusera på andra men han bara undviker frågan. Jag tror han inte kan det heller. Han ser nyktert på det hela, vi hänger oss kvar vid något som inte kan bli och jag tycker han är en idiot för att han ser förnuftigt på det hela. Där är vi olika jag är ta dagen som den kommer, tänker aldrig längre än nu, kanske nästa vecka. Han är förnuftet planerar och tänker på konsekvenser. Vi retar oss lite på den olikheten. Han säger Sg man måste tänka framåt och jag säger att han tänker för mkt, att han borde njuta mer av nu, ta dagen som den kommer men egentligen tror jag den olikheten är bra, vi kompletterar varandra. Men vi finns inte, så vi måste släppa taget, den tanken gör mig olycklig men jag sätter hans lycka främst.
För hans lycka är min lycka.
och jag tror han känner på samma sätt.

Ögonblick

När norrmannen tryckte upp mig mot kylskåpet, klappade mig på kinden och tittade mig djupt i ögonen och hundra fjärilar bosatte sig i magen och knäna nästa vek sig. Inte ett ord sa han, men hans blick sa allt. Jag gillar dig som fan.

Och efter den dagen kan jag inte titta på mitt kylskåp utan att le.

Ints slut

Har så lätt för att noja, minst motgång och jag planerar ett liv utan honom.För i min fantasi hade han så klart blivit blixtförälskad, och tillbringat dagarna, kvällarna och nätterna hos henne.
Så när han skriver till mig på Msn är jag säker på att det är det han ska berätta men han bara:
-Sorry babe, den här veckan har varit jättebusy.
Och sen är allt som vanligt

Och han tycker jag är sexig och fin där jag sitter med min nyinköpta webcam i soffan mitt i natten. sen föreslår jag att vi ska åka bort tillsammans, och han verkar inte tycka det är en helt dum idé.

Inte slut än...

Just nu är jag din

Vi har inte pratat sen i söndags, vi brukar prata varje kväll. Det känns inte som ett bra tecken. Jag innbilar mig så klart att det är min dåliga karma som är orsaken till det här, för att jag gick på den där idiot dejten i söndags. Det här är början på slutet. Jag orkar inte riktigt bry mig, känner mig lite apatisk. Men om han kommer köra fegisvariant på att bara låta saker rinna ut i sanden så åker jag över till Oslo och sparkar honom hårt i skrevet.

Det värsta är att Mr Dryg dyker upp i mina tankar allt oftare och oftare. För Mr Dryg hade jag flyttat till världens ände och jag hatar honom för det. Jag hatar att mina känslor för honom verkar totalt odödliga. Det är så kärlek ska kännas. Det är sann magi. Gud vad jag saknar honom.

Dags att vakna?!

Det kommer inte funka. Jag vill det och kanske han också, kanske? Men det finns inget att bygga på. Det hade varit en sak om vi hade tillbringat tid tillsammans och sen skiljts åt men nu bygger vi utan någon grund. Hamnar vi inte i samma stad snart kommer det här aldrig att funka och det finns enligt min mening inte tillräckligt mycket där för att någon av oss ska släppa allt och flytta till den andre. Vi pratar om att ses, men tiden bara går och ingen helg passar och veckor passarer och distansen mellan oss ökar. Jag funderar, har egentligen inget som binder mig här att åka och jobba i Oslo några månader skulle inte vara någon större uppofring, kanske borde jag men ändå stannar det vid tanken... Jag gör inget åt det. Vi har pratat om det och han säger att han kan flytta till Stockholm efter jul, Stockholm är en stad han kan flytta till. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag skojade bort det. Vi tassar runt ämnet.

Jag känner att vi glider ifrån varandra, om något ska göras ska det göras nu för snart är det försent min magkänsla skriker det till mig. Jag känner att slutet är nära och det gör mig ledsen men jag vet också att det inte har med mig att göra eller med honom. Vi är bra ihop men distansen är starkare. Har någon där ute erfarenheter från distansförhållanden? Hur får man det att funka? Egentligen är svaret bara att jag måste flytta om jag verkligen vill det här men sanningen är nog att jag inte känner tillräckligt mycket. Är så förvirrad men kanske är det dags att släppa taget fast jag verkligen inte vill. Varför kan det aldrig vara enkelt?

En harmlös dejt

Att fixar andra att dejta är egentligen inga problem, så jag gjorde det. Om norrmannen dejtar andra så ska jag också göra det. Det är bra, ger distans, perspektiv och den här nya dejten han är ju väldigt snygg och trevlig så en harmlös fika en söndagkväll kommer ingen dö av.

Men jag är dålig på det här, det känns inte rätt men försöker iaf. Det skulle lösa så mkt, vara så enkelt om det klickade: Jag försöker bortse från tystnaden som ibland uppstår och tänker att det inte alls behöver vara ett dåligt tecken, precis som jag bortser från att han verkar ha något innbyggt behov av att tycka tvärtemot mig i allt jag säger och när jag skojar ser jag i hans ögon att han bara tycker jag är konstig då ger jag upp och tackar för mig med ursäkten att klockan är mycket (20:30) och skyndar hem och pratar bort timmar med norrmannen på msn där samtalet flyter på av sig själv och han skrattar högt åt mig. Inser att jag gillar honom mer efter min dejt än innan och det var ju inte alls planen. Ganska exakt tvärtom min plan faktiskt.

Det blir inga fler dejter för mig på ett tag nu, och jag inser att det bara är en tidsfråga innan han säger orden att han träffat någon annan, någon som bor i Oslo. Jag har en klump i magen varje kväll där det bara är en lång väntan på att höra honom säga det och jag hatar att jag inte kan vara mer som han. Att jag har för mycket samvete.

Det roliga är att gårdagens dejt och jag pratade om att dejta flera. Han ville upplysa om hur fel han tyckte det var. Jag undrade om han såg på mig att det var det jag gjorde, skulle inte förvåna mig alls.

På rätt spår

Jag gissar att nästa gång vi gör slut kommer ingen att ta det på allvar.
Men vi är back on track, hörs varje dag och pratar om att ses igen, snart...
Känns bra.
Nu ska jag bara börja dejta andra också...

Det roliga är att han känns mer svartsjuk nu än innan, pojkar vad ska man säga =)

Ta mig med storm, eller försiktigt sakta, sakta.

Jag är allt annat än målmedveten, vet inte alls vad jag vill med något, mitt liv är bara ett trassel med lösa trådar. Jag vill ha allt men i samma sekund som det blir nåbart, möjligt tappar jag intresset. Pratade med Norrmannen igår, länge, först som vanligt sen berättade jag väldigt kort om mina insikter och bad om ursäkt för mitt ultimatum och han bara det är okej. Jag vet inte vad det betyder och ville inte fråga, tänkte väl att det ger sig. Inser att jag är en romantiker som har en orealistisk bild av hur det ska vara.
Jag saknar spänningen innan första kyssen, sekunden innan läppar möts när tusen fjärilar rusar genom kroppen. Sättet man kysser varandra på innan man fått varandra. Jag kan sakna den känslan som ändå är så kort, med norrmannen gick allt så fort, kan sakna det subtila flörtandet men inser att det är löjligt, för när han skrev till mig på msn nyss rusade miljoner fjärillar genom magen, nästan som innan första kyssen. Jag hoppas vi löser det här och hittar tbx till varandra. För bakom mina många undanflykter min rädsla för att binda mig och bli sårad vet jag att det här är bra, han är bra. Vi är bra. Vi har bara en massa hinder att komma över var och en på sitt håll. Det känns lite vuxet att jobba på en relation istället för att bara skynda på till nästa. Det gör mig lite stolt över oss. Vad som än händer mellan oss lär jag mig massor om mig själva.

Mitt fel

När man får lite distans till saker och ting uppenbaras ofta en möjlighet att se saker klarar. Med mig och norrmannen var det så, helt plötsligt såg jag vad som gått fel. När vi pratade innan han skulle komma hit och han berättade att han dejtade andra, freakade jag ut totalt. I min värld var det samma sak som en garanti på attt orden "jag har träffat någon annan" skulle dyka upp. Så jag fick panik självklart helt omedvetet. Istället för att ta det lugnt och leva enligt vårt motto "en dag i taget" började jag ställa frågor om framtiden. Ser du någon framtid med mig? Jag vet varför jag gjorde så men inte han. Istället för att vara den coola chill bruden fick jag panik och sätter upp något slags ultimatum, ser du inte det här som början på något seriöst är du inte välkommen. Han kommer iaf men vårt samtal innan har skappat en klyfta mellan oss som gör det omöjligt att slappna av och njuta av nuet och när han åker hem så säger han att han inte vill gifta sig med mig, så klart och jag går in i rollen som den som blivit dumpad för att det är enklare självömkan än självkritik. Men en mening han sa innan han for har ändå etsats sig fast hos mig när jag säger att jag tycker vi ska fortsätta ses för att se vad som händer och han svarar på dig lät det inte som något alternativ. Just de orden får mig dagar senare att se vad som faktiskt hände. Jag fick panik och valde omedvetet att föregå istället för att föregås.

Detta lämnar så klart flera frågor hos mig. Kan jag fixa det här och i så fall hur. Jag har ingen lust att berätta för honom det jag just skrivit. Hej du jag är livrädd för att bli sårad och lämnad därför får jag ibland panik. Inte en chans att jag säger det till honom.
Folk dejtar flera samtidigt, det är något jag vägrar innse och har väldigt svårt acceptera men jag måste iaf lära mig att inte få panik av det.

Och om jag spelar mina kort rätt kanske detta ändå inte är slutet för mig och norrmannen, men är det de så överlever jag iaf. Med en ny lärdom.

Jag är ledsen.
Det var aldrig meningen att jag skulle börja dejta någon, vet inte om jag egentligen vara redo men så kommer han och bokstavligt hoppar in i mig och jag blir blixtförälskad fast jag inte alls var ute efter det. När jag minst anade det, som alla säger.
Och allt gick bra, bättre än bra, underbart bra. Han var allt jag ville ha både med förnuft och känsla och han fick mig att känna mig älskad, fast hans ord sa något annat så visade hans handlingar sanna känslor. Jag kände mig trygg med att det fanns något underbart där. Men så blir jag dumpad för att han inte vill gifta sig med mig. Det gör mig seriöst skitsur, när vi dejtat i två månader och tillbringat tre helger tillsammans kan man verkligen avgöra det. Jag vill inte gifta mig men jag vill ge det en chans. Det fanns så mycket potential. Vi klickade på fler plan än jag klickat med någon tidigare. Hur många män har fått mig att skratta så mycket att jag får kramp i mungiporna? Hur många män behåller sin manlighet utan att förvandlas till mansgrisar? Hur många män delar samma intressen och har samma ambitioner i livet, samma mål?

Jag saknar honom redan, och det suger! Men det här är inte första gången jag blir dumpad och det är förmodligen inte sista. Bredvid min laptop står hans ölflaska och i sängen ligger lakan som doftar av honom och jag ids inte plocka bort spåren av honom. Känner mig så ensam, önskar någon bara kunde hålla om mig, och låte mig vara ledsen utan att försöka muntra upp mig.