It's complicated

Jag har varit bortrest.
Har varit hos Norrland och tillbringat fyra underbara dagar i hans ständiga sällskap.
Tvivlade in i det längsta om jag faktiskt skulle åka dit, med tanke på min nyfunna Norrman men lät tillslut cynismen fatta beslutet. Han kommer tröttna vilken dag som helst, och så kommer allt att rinna ut i sanden och då har jag sårat Norrland helt i onödan. Så jag satte mig på bussen och åkte. Och när jag är framme har tvivlet runnit av mig och när jag ser honom stå och vänta på stationen vill jag brotta ner sega passagerare så jag får vara i hans famn och kyssa honom, nu NU!

Att vara med honom är som att komma hem. Han är tryggheten, den stabile, den pålitlige. Hela helgen är vi klistrade vid varandras sida. Att inte ha kroppskontakt gör nästan ont. Och när han frågar om jag träffat någon sen sist vi sågs, berättar jag om Norrmannen och tror någonstans att han inte ska bry sig. Vi har ju sagt att vi inte är tillsammans men blicken jag får skär genom bröstet och resterande av kvällen är det pussar och förlåt. Men jag förstår inte hur vi ska ha det säger jag. Vill du inte att jag träffar andra?
Nej det vill jag inte!
Men då kan vi inte kalla oss vänner, vad skiljer oss från att vara tillsammans då?
Han tänker och svarar, jag antar att jag inte kan hindra dig från att träffa andra för jag vet inte vad jag vill.
Och jag svarar säg bara att du inte vill att jag ska träffa andra så gör jag inte det och jag menar det. Om han vill ha mig så är jag hans.
Om det är smärtan i hans ögon, dåligt samvete eller faktiskt kärlek vet jag inte.

Nästa dag tar han med mig hem till sin mamma och bror och jag är nervös så jag håller på och spyr.
Det här är min vän SG säger han när han presenterar mig. Hela tiden håller vi krampaktigt varandra i handen, och han pussar mig på kinden och säger att jag sköter mig bra när vi är ensamma. Jag gissar att hans familj blev lika förvirrade som oss över vår relation.
De är snälla och jordnära precis som han och jag trivs i deras sällskap även om jag ändå inte riktigt kan slappna av.

Resten av tiden jag är där är vi tätt ihop slingrade. Vi bråkar lite och när vi ligger i sängen kommer känslorna över mig. Det var här du låg med henne och så kommer tårarna för jag kan inte få bort bilden av hur de ligger och älskar precis på samma ställe som oss och jag försöker gömma tårorna och går ut och röker men han kommer efter och pussar bort dem.
Jag säger det känns som hon vinner hela tiden, som hon är med hela tiden.
SG det är dig jag är med nu. Du vinner hundra gånger över henne. Du vinner över alla tjejer jag någonsin träffat och så står vi där och kramas och jag känner hur hans kärlek helar mig. Fast han säger att han inte tror han är kär i mig längre så tyder allt han gör på motsatsen.

Och när jag åker är jag inte det minsta klokare på var vi står. Jag förstår mig inte på oss. Det är som vi behöver varandra. Vi är varandras trygghet och kärleken finns där lika så passionen men det är inte som det brukar kännas. Och tiden går och vi turas om med att vela om vad vi känner.
Någon gång kommer de ta slut och de kommer vara ett smärtsamt uppbrott för oss båda.

Vår officiella låt. Vi är så romantiska =)

Och slutar med?

Jag och Rödluvan går på konsert men jag kan inte koncentrera mig, så jag lämnar henne och musiken och sätter mig på en gräsplätt i ett försök att samla tankarna i min ensamhet. Han är här någonstans det vet jag, men var och inombords skriker jag av förtvivlan, för att jag saknar honom? För att jag vill vara med honom? eller så är det bara ångesten? Sen vet jag inte men en tanke dyker upp hos mig, starkare och starkare- öltältet gå till öltältet han är där och jag lyder fast jag egentligen inte tror på den starka magkänslan. Går ett snabbt varv och mycket riktigt där sitter han! Försöker samla tankarna genom att lossa på mina skosnörre och knyta om dem.
Ska jag gå fram? Han har ju faktiskt sagt att han inte vill ha mitt nr, men vad ska hända, förnedring?
Jag tar risken och går fram till hans bord och lägger försiktigt handen på hans axel.
-SG, vad roligt att se dig! Sätt dig!
Känner mig obekväm, är han bara artig och tycker jag är en jobbig efterhängsen brud?
Så vi sitter och pratar lite.
Nu är det dags för Korn säger han, vill du följa med?
Det vill jag, är ändå på väg dit.
Och så går vi, men han håller mig inte i handen och när vi kommer fram och placerar oss någonstans i mitten av publikhavet, ursäktar han sig med att han ska gå på toa.
Vänta här, jag kommer snart.
Nu dumpar han mig, tänker jag. Det finns ingen chans att han kommer hitta mig igen nojar jag . Men för säkerhetsskull rör jag mig inte ur fläcken.
En låt spelas
Två låtar spelas
Och när introt för den tredje låten spelas tänder jag en cig och tänker aja det var ju en ganska snygg dumpning ändå. För att sekunden senare känna en arm kring min midja och få en puss på kinden.
Han är tillbaka! Hur han hittade mig fattar jag inte, hade aldrig hittat mig själv.

Och så står vi tätt, tätt ihop och pussas när vi kommer åt. Han hela tiden med sina armar kring mig i ett fast grepp och jag fånler hela tiden.

När konserten är slut, frågar han om jag vill gå på nästa med honom men jag tackar nej. Hade tänkt att gå och se en annan. Egentligen spelade det ingen större roll, men det blir någon symbolisk grej att inte följa med så jag ser Tiger Lou istället och känner mig naken utan hans händer på min kropp.
Men innan vi skiljs åt byter vi nummer.
Han säger, jag förstår inte hur vi ska få det här att funka med avståndet.
Jag är aldrig i Stockholm och du är aldrig i Oslo.
Jag svara, vi kan väl bara bytta nr och se vad som händer?
Vi kan ju alltid vara vänner?
Han nickar jo vänner kan vi alltid vara.
Och sen pussar han mig på munnen och försvinner i sommarnatten.

Och sedan den dagen har vi hörts varje dag. Det är inga vänskaps sms, det är puss och längtar efter dig. Och I augusti kommer han hit. Han ska bara till Kina en sväng först.

Det är inte det att jag är naiv. jag förstår att det inte kan bli något seriöst av det här, men jag gillar honom som fan. Och just nu njuter jag så mkt jag bara kan av att ha uppmärksamhet från en man som motsvarar de flesta av mina önskemål.

Kärlek börjar med bråk

Mitt under Depeche Mode konserten hoppar en kille bokstavligt in i mig.
Jag skäller lite på honom och försöker lära honom lite om vett och etikett för att sedan erbjuda honom att ställa sig framför mig om han nu nödvändigtvis måste hoppa in i folk. Men han står kvar och ler mot mig och som magi rinner irritationen av mig. Mörkbrunt hår och klarblå ögon och det vackraste leendet jag sett på länge med fina skrattgroppar. Hans leende gör att det går elektriska stöttar genom hela kroppen och jag blir blixtförälskad, att han pratar på klingande norska verkar inte vara till hans nackdel. Så jag står där och fånler. Han tar mig i hand och presenterar sig.

Folk flyttar på sig framför oss men ingen av oss tar ett steg ifrån varandra och vi ler lite blygt mot varandra och småpratar mellan låtarna och sjunger med för full hals, och han ser till så att jag ser hela tiden och ställer sig som en sköld mellan mig och knuffandes människor. Och det enda jag tänker är att jag vill ha honom.
När konserten är slut oroar jag mig för att han ska försvinna i vimlet av människor som passerar kring oss, men han tar min hand och leder mig till sina vänner och presenterar mig och jag presenterar honom för mina.
Vill du se fever ray med mig frågar han, och jag bara nickar till svar och han tar ett fast tag om min hand och ledder mig genom området med snabba steg till nästa konsert och där placerar han mig framför sig med ett fast grepp om min midja med ena handen som han är rädd att jag ska fly och den andra flätar han sina fingrar kring mina. Och jag är fjortisglad. Försöker koncentrera mig på musiken men det går inte för att stå så nära honom göra att elektriska stöttar går genom kroppen hela tiden och sen kysser han mig på halsen, på munnen och det är tur att han håller i mig för mina knän viker sig.

Konserten tar slut och vi går för att ta en öl. Vad vill du ha? Säger han och går och köper dricka till mig och låter mig slippa stå i trängseln och han samlar pluspoäng hos mig för varje minut som går.Och vi pratar och pratar och det är lätt, ingen pinsam tystnad inget. Sen frågar han om han får följa med mig till mitt camp och förnuftet i mig säger med mycket svag röst nej. Du vet att du inte borde men jag hör mig själv säga med stark och klar stämma att han gärna får.

Och efter att ha utbytt artighetsfraser med vännerna i campet leder jag honom till mitt tält. Och vi kysser varandra hungrigt och jag drar av honom tröjan och är helt betagen av att han ligger där, måste ha. Och jag får. I den mest oromantiska miljö jag varit med om. Och efteråt kryper vi tätt, tätt intill varandra och han kramar mig så hårt att det nästan gör ont. Men att dela på ett 60 cm liggunderlägg i ett tält med folk som festar utanför är inte optimalt för sömn. Och när morgonen gryr och jag har puttats ner från liggunderlägget och ligger och huttrar på marken väcker han mig, det är kanske bäst jag går så du får sova ordentligt och jag känner tacksamhet. Jag sätter mig upp yrvaken, vad händer nu säger jag? Ja det kan väl inte hända så mkt, vi bor för långt bort från varandra, Oslo - Stockholm funkar inte. Och jag tänker att det är priset man får betala för att ta hem någon direkt och så kryper han ut ur mitt tält och försvinner i morgonen och jag kryper ner sovsäcken och somnar på studs igen.

Och när hettan i tältet väcker mig någon timme senare. Vaknar jag med den värsta ångesten jag känt på länge. Jag vill bara skrika ut min ångest och längtar efter att rödluvan ska vakna och kram bort ångesten. Jag känner mig som en smutsig trasa som inte är värd något alls. Rödluvan vaknar och vi åker och badar men allt känns bara mörkt och jobbigt. Det är egentligen inte det att jag har någon åsikt om folk som har One night stands, men det passar verkligen inte mig. Inte rätt för mig och därför förföljs jag resten av dagen av en ihärdig ångest som vägrar släppa taget om mig.

Fortsättning följer...

För evigt singel?

Jag och några av mina parvänner satt ner en kväll, de hade beslutat sig för att det var dags för mig att jag skulle avsluta mina singeldagar. Samtliga plockar fram mobilerna med ena handen samtidigt som de håller sin partner med den andra, (rädda för att tappa bort sin andra hälft?)De blädrar i sina adressböcker. Vad vill du ha SG?
Och jag har egentligen bilden klar av vad jag vill ha bara att jag aldrig riktigt satt ord på det men jag försöker.

Han ska vara snäll, lojal, pålitlig, generös, uppmärksam, som när man tex nämner en bok man vill läsa så har han köpt den nästa gång man ses börjar jag. Han ska vara manlig, lite så där som det egentligen inte är okej att tycka för en feminist som ser jämställdhet som det naturligaste i världen men jag går ändå igång på manliga män, som Mr Dryg som aldrig lät mig gå ytterst på gatan, svor förbannelser över mig bara jag ens rotade i väskan efter plånboken och som skulle utan större problem skulle slås för min ära (något som visserligen aldrig behövts) någon som inte var och varannan mening yttrar fraser som "jag vet inte" Det spelar ingen roll för mig bestäm du" Eller någon som darrar på läppen och flyr fältet när man tycker olika men sen vill jag samtidigt ha någon som under den hårda ytan inte är rädd för att visa sina känslor och vågar berätta om sina drömmar och rädslor.
Och jag vill kunna ta med honom på sociala sammanhang och veta att han kommer kunna föra sig och inte sitta tyst i ett hörn och sura.
Han ska inte tycka att det är fördel att resturangerna har menyer på svenska när man åker utomlands och han ska kunna ta med mig till ställen jag inte visste om, tänka utanför ramen och inte tycka att slötitta på dumburken är en helt okej sysselsättning när vi umgås.
Men det viktigaste av allt är att han ska få mig att skratta och inte vara rädd för att flumma sig bort i det blå och ha kvar sin barnsliga sida. Och han måste gilla närhet. Jag vill ha en kramig kille. När det kommer till utseende spelar det faktiskt inte någon roll, så länge attraktionen finns där får han vara mörk, blond, tjock, smal I don´t care men jag verkar ha en spärr för att överhuvudtaget ens kunna bli attraherad av någon som är kortare än mig. Det är inget jag kan göra något åt. Och sen är det en bonus om han kan lagga mat också men det är inte så viktigt.

När jag flummat färdigt mina önskemål la samtliga parvänner ner sina mobiler och tittade på varandra. Den där personen finns inte. Nu förstår vi varför du är singel.
Jag vet inte om de har rätt, om det jag vill ha helt enkelt inte finns. Förmodligen samlar man på sig saker man tyckt om med varje partner man träffat man sållar bort det dåliga och lägger till det man gillar på sin önskelista och istället för att bli desperat med tiden ökar bara mina önskemål efter varje avklarat förhållande. Så kanske är det så att han inte finns, det kan väl bara tiden utvisa.

Men jag hittade nästan rätt en gång iaf och kommer på ett faktiskt krav. Han ska inte tycka att kvinnor är svekfulla varelser och ha grova tillitsproblem och kunna leva med att jag har haft ett liv innan jag träffat honom.

Livet leker

Det är sällan ni vet var jag befinner mig men ungefär vart tredje år är min plats given, längst fram vid scen med händerna i luften och ett stort flin i ansiktet sjunger jag med till min stora kärlek, Morrisseys låtar. Igår var en sådan dag. Konserten var fantastisk och jag är fortfarande lite lätt hög.

Dagen, just nu är inte på något sätt sämre. Har just fått in de två första ordnarna på min nya verksamhet som jag fördriver dagarna med. Att vara egen är precis så underbart som jag trodde. Inom kort ska jag även starta upp verksamhet nr två. Det finns inte ett moln på min himmel och ute skiner solen. Nu skall jag strax bege mig ut på parkdans för att sedan avsluta kvällen med fika i goda vänners lag.
Kunde omöjligt vara mer lycklig. Inget alls fattas mig.

Puss mina änglar!

It´s in his kiss?

På midsommarnatten, när solen gått upp igen och starka manshänder som snurrat mig runt, runt i kombination med vinet gjort mina ben ostadiga hamnar jag i hans armar och han kysser mig. Det var bara meningen att det skulle vara en ploj grej men sen har vännerna samlats runt oss och vi slutar inte, och taget om varandra hårdnar precis som något i hans byxor. Just den kyssen sa mig att han ville mer än bara vara de vänner vi varit de senaste året men hans handlingar resterande helgen sa att jag inte var annat än luft, en i mängden.

Kanske beror det på att jag en gång avvisade honom till förmån för Mr Dryg kanske beror det på andra människors ständiga närvaro.
Kanske spelar det absolut ingen roll.
Fast jag kan ändå inte låta bli att undra, iaf just nu.

Skärgården, I love you so

Klockan klämtar och som den tidsoptimist jag är ska jag hinna packa väskan, städa upp lägenheten på en timme för snart bär det av till långhelg ute i skärgården i goda vänners lag.
Av alla platser jag besökt finns det inget som går upp mot Stockholms skärgård. Oavsett hur vädret blir vet jag att den här helgen kommer bli som balsam för själen.

Hoppas ni alla har en riktigt underbar midsommar!

puss och kram

Tillfredsställda behov

Norrland var här i helgen.
Jag är så förvirrad!

Han är så otroligt snäll, fin och omtänksam. Han gör allt för mig och jag tror egentligen inte att jag tidigare har träffat någon finare kille. Och det hade ju varit underbart om jag hade vett nog att inse det när vi faktiskt dejtade och han var kär i mig och ville vara med mig istället för att snoffsa runt med näsan i vädret och bete mig som en diva och i hemlighet tycka att jag var lite bättre än honom och inte se honom som ett tidsfördriv . Och nu när tiden passerat och vi pratat igenom saker fram och tillbaka i 6 månader kan jag tydligt se att det var jag som drev bort honom och förmodligen var den enorma ilska jag kände när han låg med någon annan lika mkt riktad mot mig som mot honom.

Efter 6 månader möter jag honom vid centralen igen, och jag ser honom med nya ögon, friska ögon. Och helgen passerar och vi pratar återigen om varför saker blev som de blev och inser att ingen av oss är oskyldiga och vi handlat fel mot varandra och jag känner att jag förlåtit honom, att jag kan prata om det utan att koka upp av ilska och det är då det lustiga kommer fram att jag förlåtit honom men han kan inte förlåta sig själv för vad han gjort vilket leder till en blott bisarr situation.

Men helgen är perfekt vilket den alltid är med honom. Vi beger oss ut på äventyr i regnet och njuter av varandras sällskap. Det är alltid avslappnat och jag gillar den jag är med honom, jag gillar oss. NU inser jag det. Jag får närhet, kramar och skratt och jag suger åt mig som en uttorkad svamp av allt han har att ge och han beter sig likadant. Vi behövde båda den här helgen. Men när söndagen går mot sitt slut sitter vi båda förvirrade tätt ihop slingrade med regnet smattrande mot fönsterna och vet att det är dags att ta ett beslut, om vi ska bli vi. Han säger du vet när folk skriver som status på fb att det är komplicerat jag tror det passar in på oss och jag kan inte annat än att hålla med. Men vi måste bestämma oss för hur vi vill ha det säger jag och hoppas han ska ta ett beslut för jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag vill, jag har förstört det som var.
Jag hade känslor för dig och nu när jag träffat dig igen så inser jag att de finns kvar, säger han.
Jag tror jag har känslor kvar för dig också svarar jag.
Vi kanske bara ska vara vänner?
Men hur ska det gå till, ska jag ringa dig och be om råd om någon kille jag träffar, skulle det kännas okej för dig?
Nej jag skulle tycka det var skitjobbigt!
Men vad ska vi gör då?
Och sen kommer vi överens om att när vi är ifrån varandra så är vi bara vänner men när vi ses är vi mer och jag vet inte om det är den bästa lösningen. Och jag vet inte alls vad jag vill.
Jag tror vi är för rädda för att satsa båda två, för av vi oss sjutton på att det skulle funka så skulle det men nu släpper vi taget om varandra istället.
Den enda känsla jag har är förvirring. För bortom rädslan och ytligheten så inser jag att detta kan vara ett stort misstag men jag har verkligen aning och då är det nog rätt att gå.

Samtal från det förflutna

Idag ringde mitt ex, mannen jag varit gift med och och varit tillsammans med i över nio år. Vi har inte pratat på tre år.
Det konstiga var att när vi pratade så var det precis som vanligt, som att ingen tid alls gått. Han är omgift och har en liten dotter på två år. Det är så där när man trängt in i själen på någon så vet man vad personen tänker och känner utan att de behöver säga det. Fast han inte sa det så kunde jag höra att han inte var lycklig. Lustigt hur det funkar.

Att prata med honom väckt ett minne, om hur mitt liv brukade vara när jag var en vi-människa och delade varje andetag och tanke med någon annan, med honom. Efter att vi gjorde slut, slutade jag prata och faktiskt att tänka på honom. Han lindades in och lades långt bort bland alla förträngda känslor och minnen och så idag, ikväll efter att vi pratat så gör sig minnena påminda och jag finner till min förtvivlan att jag saknar honom fruktansvärt mkt. Äkta kärlek dör aldrig.

Ibland undrar jag om vi gav upp för lätt, men samtidigt var vi för unga när vi träffades. Hade vi träffats idag och blivit tillsammans nu, så hade det nog hållit för evigt. Men ändå skället till att vi gick skillda vägar finns ändå kvar. Det går inte att kompromissa om en del saker även om kärleken finns där.

På måndag ska vi ses.
Jag och min första kärlek och kanske egentligen enda sanna kärlek men framförallt min forna allra bästa vän.

Någon?

Är det någon som har ett jobb liggande passande en Superflicka?
Kanske någon tidning som vill att jag skriver krönikor tex? =)