Jag ser problem

4 dagars "förhållande" är ju nästan världsnyheter och rekord med tanke på hur det sett ut det senaste månaderna.

Det är klart det finns saker jag gillar med honom, att han uppenbart är intresserad tex, väldigt attraktivt. Han har redan fallit ner på knä framför mig och han har lovordat mina höfter, av alla kroppsdelar. Och han drog en ganska lam och töntig raggningsreplik som blev sockersöt för att få mig att stanna och prata med honom. Så det finns många saker jag gillar med honom, skulle förmodligen kunna skriva en lång lista.

Men sen finns det andra saker som inte riktigt stämmer och då kommer den där frågan upp när är man för kräsen och när är man realist?

Jag får väl ta en dag i taget och se vad som händer.

Sen att Norrland och jag mailar och har pratats om att ses igen gör ju inte saken bättre. Det här med att "bolla" med flera på en gång, är verkligen inte min grej men helt objektivt finns det egentligen inget där, mer än förutsättningar för framtida problem.

Bloggproblem

Förr eller senare så kolliderar blogvärlden med mitt vanliga liv. Jag har försökt undvika det men det är svårt, och jag ångrar inte att jag träffat någon av er jag träffat men det blir svårt att skilja saker åt. Och jag kan självklart inte ha åsikter om hur anonyma ni är i era bloggar men prata inte med mig om min blogg när vi inte är ensamma och låt mig få välja vem jag vill ska läsa den, i den mån jag kan.
Och till er som mailat och frågat om vi kan ses, ta det inte personligt när jag tackar nej
eller till er som försökt lägga till mig på fb och fått nej.
Det är absolut inte pesronligt, jag vill bara hålla världarna skillda åt.
Bara en vädjan om att låta Supergirl få stanna här på datorskärmen och respektera att jag vill vara anonym.
Det är inte lika roligt att blogga annars och tro mig mindre roligt att läsa för er också.

Puss och kram

Klok som en bok

Att hångla med någon nästan oavbrutet i 12 h kan få en sexuellt frustrerad, bara så ni vet =)

Jo då

Jag träffade någon igår.
Lång som en flaggstång, stabil, charmig, väluppfostrad, trevlig och med mjuka läppar.
Spenderade hela kvällen ihop igår, tom natten (med kläderna på så klart, så oskulden är intakt)
Idag har vi legat ute i gräset och njutit av solen tills någon tydligen livviktig fotbollsmatch ägde rum.
Efter matchen har x antal sms skickats.

Me like men knappas mannen i mitt liv.
Men jag är stolt över att jag lyckades bita mig i tungan och hålla tyst varje gång jag fick för mig att förklara hur jag absolut inte ville ha ett förhållande.
Och jag har inte fått bindningsfobi eller panik på hela kvällen.

Snart kanske jag kan dejta som en normal människa igen.

Ikväll så händer det

Jag vet inte alls vad. Har bara en känsla av att något speciellt kommer hända. Hoppas det blir något bra.

Puss på er och trevlig helg!

Efterspel

Vikarien ringde mig i förra veckan och beklagade hur tråkigt det var att jag skulle sluta. Och jag kände inte riktigt att jag ville hålla masken så jag frågade om hon helt ärligt kunde säga att detta inte var det hon ville mest av allt. Det kunde hon så klart inte. Men hon ger sig ändå inte. Kan du inte komma hit så vi får säga hej då? Ursäkta, skulle jag åka in till jobbet igen? Jag svarade som det var att jag inte hade några planer på att sätta min fot där någonsin igen.

Några timmar senare vidarbefodrar en kollega ett mail hon skickat ut till avdelningen. Det står: SG lämnade ju oss alla utan att säga hej då så jag tänkte vi kunde träffas alla efter jobbet på onsdag och lämna över lite blommor.

Hon är inte lite slug och fräck den där vikarien. Genom att skicka ut det mailet visar hon att hon är min "vän" och om jag skulle dyka upp så betyder det att jag accepterar henne som ersättare för mig. Dyker jag inte upp så verkar jag småsint som inte tar emot en utsträckt hand och inte bryr mig om mina kollegor.

Jag skickade ett mail till henne och skrev att hon inte behövde anstränga sig och att jag avböjd all avtackning annordnad av henne. Sen skickade jag ut ett mail till hela avdelningen där jag sa att för de som ville säga hej då kommer jag finnas på det och det stället på torsdag. Vikarien är inte bjuden men hon kommer förmodligen dyka upp först av alla.

och efter torsdag hoppas jag att hela det här spelet komer vara över.
hon är en slug jäkel som förmodligen kommer att gå långt i livet.
men min vän är hon inte och jag hoppas hon slutar försöka låtsas som det för det gör mig spyfärdig.

Hoppfull

Jag känner mig faktiskt hoppfull och glad och jag inser rent logiskt att det inte är normalt när man precis blivit av med jobbet, men just nu känns det som att jag har fått en otrolig chans.

Jag ska tänka över mitt liv, vad jag verkligen vill, för sanningen är den att hur många av oss kan faktiskt säga att vi gjort ett aktivt val att leva det liv vi lever? Jag kan inte säga det, men jag ska ändra på det. Jag ska välja mitt liv, vad jag verkligen vill, och sen göra det.

Jag kommer klara det här och om jag ser på det på rätt sätt så kan det mycket väl vara en av de bättre sakerna som hänt mig och om jag klarar av att välja mitt liv, så är det tom det bästa!

Psykiskt våldtagen

Därför har jag helt enkelt inte orkat skriva.

Men nu efter tre veckors helvetet så är allt över. Jag skrev på papperna onsdags kväll och är from igår är jag arbetsbefriad som det så fint heter.

I måndags gick jag in berättade vad jag själv tyckte var den briljanta planen att vi kunde skita i allt det här med att jag skulle sluta över sommaren och ev ta upp det i höst. Eftersom jag vet att vikarien bara hade kontrakt till sista maj räknade jag iskallt med att han skulle glömma allt när hon försvann. Så här i efterhand innser jag att det var naivt. Han vägrade. Jag kände mig så fruktansvärt liten och sårad och hela måndgen höll jag god min men nu visste jag att det definitivt var slut. När dagen var slut samlades alla syskon för ett krismöte och jag föll i tårar så fort jag klev innanför dörren.

Resten av veckan, har varit allt annat än behaglig. Någonstans efter måndagens möte tog all energi och kämparglöd slut och de sista timmarna innan den sista förhandlingen trodde jag att jag skulle kollapsa, men med stöd och otroligt pepp från de kollegor som vetat och mina vänner skrapade jag ihop det som fanns kvar av styrka. Jag har bokstavligt talat ringt vänner och bett dem tala om hur bra jag är, för att orka.

Och när det var dags för ännu ett möte var jag fast besluten att få igenom alla krav jag hade samt få ett avslut. Jag lyckades. De krav jag hade var att jag skulle fortsätta vara anställd i sex månader till men arbetsbefriad. Jag kommer oxå ha tillgång till en karriärscoach under hela den här tiden. Jag fick även ett grymt bra betyg.
Jag vet inte om det är att jag är en grym förhandlare eller att chefen har så dåligt samvete att han bara lät mig få det jag ville. Hade säkert kunnat få mer om jag bara orkat kämpa mer, men på sex månader kommer jag att få ett nytt jobb.

Innan jag lämnade kontoret i onsdags gick jag även upp till personalchefen och berättade allt. Vad som exakt hade hänt, och fick henne med mig. Så här får det inte gå till, sa hon. Det är försent för mig, för det finns inget ni kan göra för att jag ska vilja stanna, men jag vill att du noterar det här och håller det i minnet ifall han skulle försöka göra något liknande mot något annat, något hon lovade mig.

Jag skickade även iväg ett mail till hela avdelnigen där det stod att läsa mellan raderna vad som egentligen hänt, skickade det även till chefen.

Under hela gårdagen har mail och telefonsamtal trillat in från mina allierade som berättat allt som hänt efter att jag lämnat jobbet. Hela avdelningen är i uppror och min chefs ansende och förtroende är ordentligt skaddat. En kollega uttryckte sig " du har visserligen offrat dig själv men du har öppnat upp ögonen för oss vem det är vi jobbar för och för det är vi mkt tacksama" Jag har även fått upprörda mail om att jag kommer lämna ett tomrum efter mig från kollegor jag inte räknat med att få stöd ifrån.

På det stora hela är jag nöjd och hoppfull. Jag vet att jag kommer fixa det här och av en situation som kändes omöjlig har jag ändå lyckats göra det bästa och mesta jag kunde och jag lämnade företaget med glans utan att för en sekund visa mig svag, fälla en tår och framförallt lämnade jag bygget rakryggad där jag med glimten i ögat berättade för chefen vad jag tyckte om honom.

Nu ska jag träffa Poppojken och skåla i skummpa för att vi lämnat företaget. Skåla för vår framtid. Han fick gå medan jag var bortrest.

Jag ser med spänning fram emot att se vad för utmanningar som väntar på mig där ute!
Och trots allt detta vet jag att jag alltid skött mina arbetsuppgifter, satt jobbet framför allt och jag vet att jag kommer vara en tillgång på nästa ställe jag hamnar på.

Men nu sol och skummpa!

Snart över?

Imorgon är det dags för mig att lämna mitt slutgiltiga svar på om jag antar hans erbjudande.
Jag ska fråga om jag kan få vara kvar till efter sommaren.
Sen går jag.
Jag vill inte vara kvar längre.
Det är bara ett jobb men jag känner mig ändå sviken och illa behandlad och det kanske låter löjligt men jag tror inte jag kan förlåta honom, och hur ska jag då kunna jobba med honom?

Jag har anlitat en Jurist och gått med i facket men när allt kommer till kritan vill jag ändå möta honom själv (med en bandspelare i fickan)

Jag har varit och träffat en karriärscoach. Hon trodde på mig och sa att det nog inte skulle bli några svårigheter för mig att få ett nytt jobb. Kanske utomlands frågade hon, kanske det svarade jag. Kanske är det här när allt kommer omkring något som kan utveckla sig till något bra även om jag har svårt att se det nu.

Hur som, har det under den här tiden kommit fram att företaget jag arbetar för är ökänt för att göra så här. Hota folk och säga upp dem och när jag skrappar på ytan visar det sig att flera som slutat fått gå på just det här sättet. Ingen har fått mer än fyra månader och de som tackat nej har de gjort om tjänsten för och på så sätt kunnat göra sig av med iaf.

Det ska bli skönt när det här är över, så jag kan börja koncentrera mig på mitt liv igen. Just nu känns det som jag går runt i en dimma utan att kunna tänka klart och där allt är satt på paus.

Liten lycka

Jag älskar det när jag vandrar hem från utekvällar med jackan öppen utan att frysa med sällskap av fågelkvitter och soluppgången finns att skåda.

Nackdelen är att det är lite svårare att lägga sig när solen står högt på himlen, men det tar jag gärna.