Styr upp mitt liv

Jag och Norrland har en sjukt udda relation, vet inte vad vi ska kalla oss. Jag har gett upp försöken att hitta en benämning som passar. Det skulle inte förvåna mig om vi en dag gifter oss, inte för att det finns någon stark kärlek mellan oss eller att han är den finaste utan mest för att vi alltid på något sätt återkommer till varandra. Och kanske för att vi är helt oss själv i varandras sällskap. Komplicerat som sagt och omöjligt att definiera.

Jag har varit arg på honom ett tag nu, över en skit sak egentligen. Men sen har den bara dragit ut på tiden och så blir man arg för att han inte har vett att be om ursäkt och tillslut är man rosenrasande samtidigt som man saknar, saknar så att det gör ont i kroppen. Men eftersom jag försöker bli en bättre version av mig själv som styr upp mitt liv så singlade jag slant om saken krona, vara den storsinta och prata med honom. Klave, fortsätta sura. Det blev klave men jag tänkte skit samma så jag svalde den förbannade stoltheten och ilskan och ärade honom med att få läsa mina rader på msn. Och nu en stund senare känns det bra. Vara vänner igen. Som en sten som lättat från mitt bröst.

Heja nya jag, fortsätter jag så här kommer jag snart vara fjäderlätt med alla stenar som jag kastar överbord.