Årets festivalragg

Han är het! Hela han består av hårda muskler. Och han är 9 år yngre än mig. Barnarov! Men efter att han kysst mig har jag blivit oemotståndlig. Det kan ha att göra med att det är sommar men det är inte en lika magiskt och spännande förklaring, så jag föredrar att hans kyss förvandlade mig till en prinsessa. Hans kyss och allt annat det där magiska vi ägnade oss åt under hela festivalen.

När jag kom hem blev jag terrad, utfrågad till absurdum av både Norrland och Norrmannen. Ingen gav sig innan det fått svar.Och sen sårade känslor mer eller mindre väl dolda. Jag sliter mitt hår i frustration. Norrmannen har flickvän och jag tycker därmed att mitt kärleksliv inte rör honom alls. Norrland och jag har sagt att vi inte är tillsammans. Jag var beredd att försöka igen han ville inte och ändå har han mage att bli sårad över att jag har en fling med någon annan. Du tror att jag inte bryr mig men jag bryr mig jäkligt mycket, nästan skriker han till mig. Känslor är inte logiska men det verkar vara omöjligt för mig att inte såra någon även om jag i teorin inte borde ha makten att göra det.

I en hiss i stan

Någonstans mitt i Stockholm i en folktom hiss dyker Mr Dryg upp från ingenstans. Jag trodde det var du men jag var inte säker säger han när trycker sig igenom dörrarna som håller på att stängas och jag står mest som ett fån och bara gapar med ett hjärta som slår hårt i bröstet och en kropp som darrar som ett asplöv. När hissen rör sig trycker han upp mig mot vägen och hånglar upp mig. Jag som fortfarande inte hämtat mig står mest där med halvöppen mun av förvånning samtidigt som hans mun virvlar runt i min mun. När dörrarna öppnas och han försvinner är jag tvungen att sätta mig ner och med fortfarande lika darriga händer tända en cig. Vad hände just? Var kom han i från? Och hur vågar han hångla upp mig?! Jag försöker läsa i min bok men hela jag är bara en blandning av kåtslag och förvirring. Efter ett tag ger jag upp. Möter honom i korridoren. Jag ska nog åka ner igen säger jag. Jag följer med dig säger han. Vi ensamma i hissen igen. Denna gång är jag bered. När han trycker upp mig och hånglar upp mig. I en hiss mitt i stan, helt oväntat hånglar Mr Dryg upp mig bara så där från ingenstans. Vem hade annat det när jag klev upp i morse. Och utanför hissen tar han mitt nr igen. Jag ringer dig säger han, för du är väl singel? (så dags att fråga) och jag bara nickar lite dumt och förbannar min kropp som fortfarande skakar.

När vi skiljs åt är det enda jag tänker. Nej jag känner ingenting längre. Nada.

Tbx

Nu åker jag tbx till platsen jag träffade norrmannen, förmodligen kommer han vara där. Jag har valt att inte veta för jag vet inte vad jag hoppas på.

Jag och Norrland pratar. Jag bad honom följa med fast jag egentligen inte visste om det var just de jag ville. Jag drog ändå en liten suck av lättnad när han inte fick ledigt från sitt jobb. Vi pratar. Han är orolig men försöker dölja det. Vi ses när jag kommer hem säger jag. Han svara att ja om du inte träffar någon? Varför skulle jag göra det säger jag. Du gjorde ju det sist. Jag hör oron som han försöker dölja . För när man känner någon så bra som jag känner Norrland kan man skoja bort saker bäst man vill men sanningen lyser ändå igenom. Jag tänker att han nog borde vara jävligt orolig men det säger jag inte. Inte heller säger jag att om du bad mig, på riktigt att bara vara din så skulle du inte behöva vara orolig. Men eftersom du inte gör det så ja jävligt orolig ska du vara. Vill jag vara hans? Den eviga frågan som snurrar i mitt huvud. Som jag omöjligt kan svara på. Jag jobbar på att inte tänka fack, inte tänka pojkvän eller bara vän. Jag jobbar på att bara vara i den relationen vi är.

Festivaldags tankar på förra hur förälskelsen slog till och resultatet några av de finaste stunder jag haft med en annan människa. En hand som smekte min kind och fick benen att vika sig. Jag tänker att den här festivalen omöjligt kan toppa den så jag åker dit utan förhoppningar utan något annat an att bara vara med vänner och lyssna på musiken. Ett år senare samma män samma gråzon. Tiden står still men ändå inte.

Gubbe!

Det enda jag kunde tänka på medan vi låg var, shit vad gammal han har blivit. Påsar under ögonen och grejer. Detta är vad jag tänker på när han guppar över mig.
Undrar om jag har förändrats lika mkt. Jag var ju bara barnet när vi dejtade, han också ifs. Nu är vi gamla rynkiga saker som ligger runt med varandra. Utan ens ett uns av känslor.
Tomheten inombords var värre när jag gick därifrån. Jag borde verkligen stadga mig!

Dåliga beslut

När man är bakis tar man i bland dåliga beslut. Som att åka och ligga med ett gammalt ex som man dejtade för nästan 5 år sedan. Och som man svor dyrt och heligt att aldrig ligga med igen. Och inte var han ens bra i sängen. Men vad fan om inte jag får en kram nu så dör jag nog snart och jag har varit så otroligt "duktig" flicka på sista tiden så jag har inte ens i närheten till något färskt ragg jag skulle kunna ringa istället.

Så off I go...

Är det de här de kallar för att vara desperat?

Jävla karlhelvete

Åkte till Oslo, så du kunde dumpa mig. Du har träffat någon som kanske du inte tycker om mer än jag men som bor i samma stad. Nu kan du träffa någon som bor i din stad säger du. Vill säga att jag inte vill det men gör det så klart inte. Jo jag har ju några på g säger jag, vet inte varför. Det är egentligen inte sant. För inga av de som är sk på g är ens lite intressanta. Jag vill bara vara med dig. Du sexiga, roliga, snälla, generösa underbara karl helvete.

Sluta få mina knän och skaka och fjärilarna i magen att dansa rumba, allt för att din hand ligger på mitt lår. Jag vill, vill så gärna trycka upp dig mot väggen och hångla upp dig, dra ner dig i närmaste säng och slita av dig kläderna och känna din hud mot min, alltid. Aldrig lämna sängen.
Om jag gjorde en lista på hur min drömman skulle vara skulle du ändå överträffa den. Hur ska jag då kunna träffa någon annan som det känns bättre med, och jag känner ju att du tycker om mig. Jag verkligen känner det. Så blir jag bortvald för att jag bor i Sverige och du vill inte ha ett distansförhållande och du är så jävla dum i huvudet. Fattar du inte att det vi har är så sjukt sällsynt. Vi klickar på alla plan och efter varje gång jag pratar med dig kan jag inte sluta le på flera timmar. Kanske borde jag ha flyttat till Oslo när jag hade chansen, nu i efterhand minns jag inte vad som hindrade mig. Kanske förtjänar jag inte dig just därför.

Och när jag gråtit så mycket att ögonen svullnat igen och snyltat på systers ångestmedecin för att kunna sova och bestämt mig för att inte du är värd mig då hör du av dig till mig igen och är exakt så där helvetes underbart omtänksam och rolig. Om man dumpar någon för att man träffat någon ny, kan man inte, får man inte höra av sig och fråga hur jag mår och man får inte säga att man saknar mig och berätta hur het jag är eller hur roligt det var att ses. Men jag suger i mig som en jävla svamp. Nu vill jag le mitt fånleende som alltid efter att ha pratat med sig och samtidigt gråta ögonen ur mig. Skjut mig, helvetes jävla hjärtesorg vad ont det gör.

undrar om de undrar

På mindre ett halvår flyttar nästa karl in i min lägenhet. Jag undrar vad min grannar tänker. De lär ju tro att jag slukar män på löpande band. Kolla nu har hon en ny sambo. Hur ska de veta att det är helt platoniska förhållanden. Okej det kanske inte var enbart platoniskt med Norrland men ändå. Det hör nästan inte till saken =)

Men suck!

Jag gjorde en deal med mig själv att jag i april faktiskt skulle hoppa på dejtingkarussellen igen. Motvilligt signade jag upp mig på en dejtingsida. Jag insåg att det var mest effektivt eftersom jag inte riktigt träffar lika mycket folk som jag gjorde en gång i tiden. Det resulterade i två dejter. Den första killen verkade lovande men seriöst jag höll på att somna. Det var en massa undertoner om hur synd det var om honom, hur lite pengar han hade och hur ensam han var. Okej att skryt är ganska osexigt men en fin balansgång kanske är fint?

Nästa kille var söt som socker, så jag nojade i flera dagar om hur snygg han var. Nervös över att jag inte alls var i hans liga. Men så är det de fina med internet att man kan lägga upp bilder som är mer eller mindre verklighetstrogna. Men hur man tänker när man lägger upp bilder som inte ens är i närheten av rättvisa vet jag inte, är inte det att göra sig själv en björntjänst? Killen skulle utan problem fått plats i min handväska och det var inte min handväska som var onaturligt stor.

Nästan 10 dagar kvar av mitt projekt, får se om jag lyckas klämma in en till dejt innan jag återgår till mitt bekväma singelliv. Jag försöker iaf. Ge mig cred!

Borde

Jag borde verkligen börja dejta igen.
Jag känner mig som en liten tant som lever mitt inrutade liv och det är så bekvämt och tryggt.
Inget rubbar min balans som jag skapat för mig själv.
Jag borde verkligen börja dejta, men jag vill inte.
Kan inte Mr Right bara knacka på dörren.
Jag skulle förmodligen var lite sur för att han dröjt så länge.
Jävla Segis, fattar du vad jag fått utstå för att du är så sen, men sen skulle jag förlåta honom och släppa in honom.
Och vi skulle leva lyckliga i alla våra dar.

Fast det är väl lika troligt som att jag skulle vakna imorgon med magrutor.

var?

I kväll var jag på samma fest som knäskak, ett gammalt ragg som alltid fick min kropp att pirra. Har inte träffat honom nästan två år.
Jag kände absolut ingenting.
Var tar all attraktion vägen?