Lycka!

Det känns som livet sakta återvänder till min syster. Ibland ler hon tom och varje gång hon gör det känns det som jag vunnit högsta vinsten på lotto. Jag hoppas, hoppas det fortsätter gå framåt även om jag inser att vi bara är i början på en lång resa. Jag saknar glada, knäppa syster så mycket och när jag ser glimtar av henne kan jag inte låta bli att känna lycka!
I natt sover jag hemma och jag hoppas sömnen inte blir fylld av mardrömmar om en död syster. Och snart kanske jag kan flytta hem för gott igen. Längtar!

Permanent minneslucka

Det är något som hänt med mig, mitt minne sviker mig allt mer ofta. Jag har innan haft ett ganska normalt dåligt minne men nu är det katastrof. Jag upptäcker att jag allt oftare frågar folk om jag berättat saker för dem, ännu oftare berättar samma sak flera gånger. Idag frågade jag min syster för sjunde gången var hon hade fått te muggarna ifrån vi dukade fram. Och när hon får ett lite utbrott och säger namnet på affären igen är det ändå som jag aldrig hört talas om det.

Jag är med andra ord ganska jobbig att ha att göra med just nu och ska jag vara ärlig så börjar jag bli riktigt orolig.

Karma

Nyss hemkommen från fest. Fester är bra av många olika anledningar. Kvällens fest var intressant av just ur "världen är liten" synvinkel. På festen var en kompis ex som blivit dit bjuden helt oberoende av att vara just en kompis ex.
Den här tjejen är inte, verkligen inte någon fröjd för ögat. Detta skulle man självklart kunna bortse ifrån om hon hade en fin insida men även den är rutten. Diva attityd major! Vad hon nu har att vara divig över fattar jag verkligen inte. Kanske är jag inte helt objektiv i min beskrivning av henne eftersom min lojalitet självklart ligger hos min vän och hon fann det inte tillräckligt att bara ligga med honom.

På festen är även en annan god vän till mig, en snäll och söt pojke. Det hemska exet verkar ha blivit blikförälskad i honom, inget konstigt alls, känns som flickor blir det mest hela tiden.
Exet flörtade så stod stod härliga till med honom, klistrad vid hans sida, fånskrattade, och pillade i håret och när det inte gav något gehör så skruvar hon upp ett varv till, så där pinsamt uppenbart så man nästan skäms å hennes vägnar och det är då man får ett leende på läpparna och tänker att det där med Karma is good shit! Så går det om man sårar mina vänner man blir brutaldissad och drabbas av (tillfällig?) hjärndödhet så att den insikten inte riktigt går upp för en och blir till totalt åtlöje. Bara så ni vet.

Strula till mitt liv

Syster säger: Du ser ut som en fjant när du pratar med Norrmannen och jag blir medveten om att jag faktiskt gör det. Sitter där med fånleende över hela ansiktet och skrattar för mig själv. Vad som känns som en minut är oftast flera timmar. Och vi hörs ofta, nästan varje dag. Ibland bara för att säga god natt.

Häromdagen frågade jag om han inte skulle flytta till Stockholm istället, och han svarar, vi får se.
Vi får se, är fullkomligt tillräckligt. Inte för att jag tror att han kommer göra det men det finns ändå ett hopp i orden, vi får se. Jag försöker att inte tänka så mkt på vår relation även om jag inte kan låta bli att fundera på vad han faktiskt känner för mig. Vad som bara skulle bli en natt och sen bara en helg har ändå överlevt i över 5 månader. Så något känner han uppenbarligen. Och något känner jag också uppenbarligen. För 5 månader är länge med distansen och bristfälliga möten. Ibland känns det som vi står där hand i hand och velar fram och tbx om vi ska hoppa, ta steget att faktiskt bli ett par men någonstans nöjer oss vi att stå vi stupet och titta ner. Vårt förnuft säger oss att det absolut bästa vore om vi hittade någon annan var sin annan på nära håll.

Jag och Norrland är vänner igen, och numera även kombos. Att bo ihop med sitt ex är förmodligen det mest idiotiska man kan göra. Inte för att det på något sätt råder några tvivel om att vår tid som mer än vänner är över och jag är övertygad om att ingen av oss egentligen vill ha det på något annat sätt. Men att vi skulle vara likgiltiga inför att se varandra med någon annan är nog naivt att anta. Så vad jag gör av Norrland när Norrmannen kommer på besök vet jag inte riktigt. Den dagen, den glädjen.

Och någonstans ute i kullinserna väntar en tredje spelare på att komma in på planen.

Styr upp mitt liv

Jag och Norrland har en sjukt udda relation, vet inte vad vi ska kalla oss. Jag har gett upp försöken att hitta en benämning som passar. Det skulle inte förvåna mig om vi en dag gifter oss, inte för att det finns någon stark kärlek mellan oss eller att han är den finaste utan mest för att vi alltid på något sätt återkommer till varandra. Och kanske för att vi är helt oss själv i varandras sällskap. Komplicerat som sagt och omöjligt att definiera.

Jag har varit arg på honom ett tag nu, över en skit sak egentligen. Men sen har den bara dragit ut på tiden och så blir man arg för att han inte har vett att be om ursäkt och tillslut är man rosenrasande samtidigt som man saknar, saknar så att det gör ont i kroppen. Men eftersom jag försöker bli en bättre version av mig själv som styr upp mitt liv så singlade jag slant om saken krona, vara den storsinta och prata med honom. Klave, fortsätta sura. Det blev klave men jag tänkte skit samma så jag svalde den förbannade stoltheten och ilskan och ärade honom med att få läsa mina rader på msn. Och nu en stund senare känns det bra. Vara vänner igen. Som en sten som lättat från mitt bröst.

Heja nya jag, fortsätter jag så här kommer jag snart vara fjäderlätt med alla stenar som jag kastar överbord.

Älska terapi!

Har varit och träffat min kurator tre gånger nu. Det är oerhört intressant, på bara tre gånger har det blivit många aha upplevelser.

Förra gången pratade vi om Norrmannen, berättade om mina mardrömmar som bara blev värre och värre. Kunde vakna mitt i natten helt svettig och livrädd att somna om. Hon svarade att jag fick i läxa till nästa gång att höra av mig till honom och i samma sekund som hon sa det började jag gråta, major ångest! Jag stirrade på hans namn på msn men kom med alla möjliga dåliga ursäkter till varför jag inte kunde skriva just då, det var ju så stökigt hemma tex. I stället för att göra min läxa började jag nalla av min systers tabletter ihop om att få sova en hel natt utan att bli dumpad i mina drömmar. Men inser ganska snart att medicin är en ganska sjuk väg att gå. Så tillslut skickar jag ett vykort, med bara någon rad. Hurra för modiga mig typ.

I Lördags skriver han till mig på msn och jag får panik går ifrån datorn och är borta en mindre evighet och tillslut skriver jag tbx och vi pratar i över 3h. Han frågar försiktigt om jag träffat någon och jag svarar nej och ställer frågan tbx och håller för ögonen i väntan på svaret. Men han svara nej, ingen intressant och jag andas ut, äntligen.
Sen börjar vi trevande flörta och vi pratar om att ses snart att han ska komma hit en helg snart, mkt snart.
I går hörde han av sig igen bara för att önska god natt.

Nästa gång jag går på terapi ska jag ge henne, kuratorn en stor kram!

Konstigt

Är det inte konstigt att man kan hata någon, verkligen tycka att någon är en skam för mänskligheten och skulle göra världen till en bättre plats om han bara tog bort sig själv men samtidig sakna exakt samma person så mycket att det gör ont i magen?

Jag fattar ingenting men jag tror att jag vill ge honom ett ordentligt kok stryk och sedan plåstra om honom typ. Snacka om att lock fram udda sidor.