Att bli uppvaktad del 2

Jag har varit lite för arg för att skriva, sen kändes överspelat men ni förtjänar en del 2 så här kommer den.

Söndagen gick utan att han ringde och någonstans under natten mot måndagen hade jag lugnat ner mig. Jag ringer efter jobbet tänkte jag.
Måndagen kom och jag loggar in på msn, när jag kommer tbx från luchen har hans skrivit till mig där. Något om att det inte klickade och att det kanske var oss eller att det var för tidigt, för tätt inpå hans tidigare förhållande. Självklart var jag underbar och allt sånt där blaj.
Jag frågar om det nu inte kändes rätt, varför har du då uppvaktat mig så hårt?
Då får jag svaret som får det att brista för mig igen. "jag har inte uppvaktat dig"

I min bok, som är en bok skriven av en allt annat än bortskämd singeltjej räknar jag blomsterbud på alla hjärtans dag, överaskningsdejt och en blomster butik stor som hela jag som uppvaktning, men vad vet jag kanske är jag en diva.

Jag var återigen vansinnigt arg. Det tog mig flera dagar att lugna mig den här gången. Inte för att just han inte ville dejta mig utan hela grejen att man framställer sig som någon som kommer fria och överöser en med kärlek och uppvaktning och sen tappar intresset när man fått någon i säng, eller vad det nu var. En vecka passerade och jag kände fortfarande att situationen var smått absurd, något måste ha hänt. Plus att jag saknade honom som vän. Så jag tänker att nej nu ska jag var så där vuxen som alla säger att man ska vara. Allt måste ju när allt kommer omkring vara nåt konstigt missförstånd. Jag messar honom och berättar hur jag känner. Att det är tråkigt att saker blivit som de blivit men vi säkert kan fixa det över en fika.
Jag får till svar att han också saknar mig men att om vi fortsätter ha kontakt så kommer han bara skada mig mera.
Kort efteråt märker jag att han tagit bort mig från fb och blockat mig på msn.
Och så slutade den fina sagan.
Killen som uppvaktade mig mer än någon annan gjort hävdar att han aldrig uppvaktat mig och jag förlorade en vän.

Livet går vidare...

Att bli uppvaktad

På alla hjärtans dag fick jag för första gången i mitt liv ett blomsterbud, en röd ros! Killen i fråga och jag har varit vänner i ett år, det var en vänskap som började ganska flörtigt men sen övergick i vänskap eftersom han träffade en annan tjej samtidigt. Det hände aldrig något mellan oss så jag brydde mig inte speciellt. Vi har iaf hållit kontakten, På alla hjärtans dag fick jag som sagt en ros, som singeltjej i den här stan så är man utsvulten på romantik så jag blev självklart löjligt glad. Han var fortfarande ihop med sin flickvän så jag tog det ändå mest som att han försökte vara snäll, sprida lite kärlek till en ensam singel. Han pratade om att han ville göra slut. Jag kopplade ändå inte hop saker och ting. I måndags gjorde han slut och flyttade hem till sig själv igen.

Igår träffades vi. Jag tänkte aldrig att det skulle vara en dejt. Jag visste inte så mycket överhuvudtaget. Han hade en heldag planerad och jag fick inte veta något om vad som skulle hända. Det enda jag fick var en ett klockslag och en plats att befinna mig på. Det hade inte spelat någon roll om han bara skulle ta mig till ett fik för att dricka en kaffe, jag ÄLSKAR överraskningar! Jag försökte hålla mina förväntningar nere. Jag kom till platsen vi bestämt och han kommer och möter upp mig med den största buketten blommor jag någonsin fått! Jag blir så rörd att jag inte vet var jag ska ta vägen. De får knappt plats i min famn! Sen kör vi iväg i hans bil och hela dagen är perfekt planerad. Jag ska göra det här till din dag säger han. Det här är en person jag aldrig tänkt på, på något speciellt sätt mer än en trevlig kille men slänger man på lite romantik och omtänksamhet så är det svårt att inte tänka om. Jag är inte ens i närheten van vid det här. Dagen går och tillslut är allt jag vill att han ska kyss mig vilket han gör. Vi hamnar hemma hos mig och allt är perfekt.

Han behandlar mig som en prinssesa och jag kämpar med inre spöken. Rädslor och fruktan. Han berättar hemligheter om sig själv, blottar sig och tillslut vågar jag tro på att han kanske faktiskt tycker om mig. Jag tänker det kanske är en sån här kille man ska ha, en sån här kille jag har väntat på. Han är inte min typ alls egentligen men så tänker jag att min typ kanske inte är en bra typ trots allt. Jag borde ge honom en chans. Jag släpper in honom, sänker garden.

Sen brakar helvetet löst när han vill gå hem. Övergivenhetskänslor tar över och med gråten i halsen kastar jag ut honom. Visst gå, nu har du fått mig, gå, grattis du fick ligga. Klumpen i halsen. Börja inte gråta, för allt du gör Sg börja inte gråta. Måste få ut honom ur min lägenhet innan tårarna tränger fram. Gå! Jag ringer dig imorgon säger han. Jag svarar att jag inte bryr mig, bara gå! Så går han fast allt jag ville var att han skulle stanna. Dörren stängs bakom honom. Jag vet att jag överreagerat, men jag kan inte hjälpa det. Jag vet att jag sårat honom men jag kan inte hjälpa det.

Och idag har dagen passerat och han har inte ringt.
Det värsta är att en del av mig är glad att han inte ringt, för då hade jag rätt.

Vad hände?

En gång i tiden kunde jag inte få sova igenom en lördagnatt utan att bli väckt av mobilen.
De dagarna är ett minne blott.
Var tog alla pojkar vägen?

En gång i tiden fanns det inte på kartan att jag skulle stanna hemma en lördagkväll i mjukisar.
Var tog partytjejen vägen?

Jag börjar bli gammal och bekväm av mig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.
Det skrämmer mig lite att det inte stör mig.

Avlyssnad?

Alltid, på riktigt alltid när jag känner mig dissad av en kille och tänker aja skit i det.
Alltid då hör han av sig.
För några veckor pratade jag i telefon med en kompis och pratade om Nordman.
"det känns så bra att vi inte hörs längre, känns verkligen som jag kommit över honom"
Mindre än ett dygn senare hör han av sig och verkar ha drabbats av stora kärleksfebern. Vi pratar varje dag i nästan tre veckor sen slutar det abrupt när jag inte alls känner mig så över honom.

I lördags pratade jag med Rödluvan. " Nu lägger jag ner festivalragget, han kan behålla sina diva fasoner för sig själv." Jag förpassar honom mentalt till de avdankades hörn i mitt medvetna. Vem hör av sig idag, om inte han.

Det är för böveln läskigt!!

I mörkret lyser stjärnorna klarare.

Mitt mörker, tankarna jag tänker om mig själv hur hemsk jag är, hur värdelös, hur ful. Jag är övertygad om att alla hatar mig, ser tecken på det överallt. En fest i helgen som jag inte blev bjuden på bekräftar hur tråkig och hemsk jag är. Att jag var på en annan fest är i sammanhanget oviktigt lika så att jag knappt känner de som hade festen och aldrig skulle få för mig att bjuda dem på fest själv.
Jag har lärt mig att tänka logiskt på de sakerna så min icke inbjudan har inte att göra med att jag är äcklig och ful att göra utan helt enkelt att vi bara är ytligt bekanta.
Det finns dock en skillnad mellan logik och känsla. Jag jobbar på att låta logiken ta över känslorna. Det går så där.

Jag pratar med Poppojken. Han frågar hur jag mår och istället för att ljuga som är så mycket lättare säger jag sanningen. Jag kom inte in i duschen förrän kl 15. Jag orkar inget. Jag gör inget. Jag mår piss. Jag är trött på att låtsas att allt är perfekt. I spiralen av negativa tankar om hur mörkt livet är glömmer jag att det finns människor som faktiskt älskar mig.
- jag ringer dig när jag vaknar så bjuder jag dig på frukost, säger han.
Han har miljoner saker att göra men utan att blinka viker han en förmiddag åt mig. Ger mig en anledning att kliva upp ur sängen. En liten gest kanske men jag blir ändå rörd till tårar.

I det mörkaste mörkret finns ett svagt ljus som visar vägen till det som en gång var jag i form av en väns kärlek och omtanke. I natt ska jag gå till sängs med den tanken.

Vad är meningen?

Mitt liv är kaos.
Det känns som att jag håller mig fast vid kanten, på väg att falla ner i avgrunden.
Jag börjar bli trött på att hålla mig fast, har glömt vad meningen med att göra det är. Vem uppskattar att jag kämpar på, kliver upp ur sängen och finns till?
Ibland måste jag koncentrera mig på att komma på anledningar till att fortsätta andas.
Jag tänker på vita sandstränder, sol i ansiktet och sen kommer jag inte på mer. Det känns som inget kan göra mig lycklig igen. Jag går hoppfull till sängs varje natt om att jag ska vakna upp till den jag brukade vara. Den jag vill vara.

Allt svart har satt sig som en klump i halsen och hindrar mig från att andas.

Snälla flickor ska sova nu.

När mörkret faller, förvandlas de som jag trodde var de snällaste mest oskyldiga och blyga killarna till sexmonster som skriver saker som. Jag skriver med en hand nu, gissa vad jag gör med den andra och jag vill sätta på dig nu.
Jag bara sitter och stirrar på skärmen och konstaterar att jag nog ska stänga ner datorn nu och förhoppningsvis vakna upp till en värld där folk beter sig rumsrent.

men blää

Nu har jag bestämt mig. Jag vill träffa någon. Och vad händer mitt kärleksliv är stendött, torrt som en öken, nada. Om jag någonsin får chans att hamna i hångelläge med någon igen kommer jag förmodligen försöka köra upp min tunga i han näsborre för att jag helt enkelt inte kommer ihåg hur man hånglar.
Jag har aldrig varit så mycket singel som jag är just nu. Självklart finns det lite pojkar som ligger och skräpar i hörnen. Statusen är följande.

Intressent 1.
En kille som är jävligt udda, träffade honom på ett mingel och blev ganska nöjd när jag konstaterade att han var gift för då skulle han juu absolut inte lägga in en move på mig. För gifta män tror aldrig att gräset är grönare på andra sidan. Han stinker svett, STINKER! jag tillbringade en dag på hans kontor för att hjälpa honom med en grej och fick gå ut och låsas röka pga hans stank. Han har ringt och messat hundra miljoner gånger. frågat tre kvällar i rag om jag vill äta middag med honom och skickat meningslösa blondinskämt.

Intressent 2. Någon snubbe på fb som jag fått kontakt med i affärssammanhang och otroligt nog är den här killen faktiskt singel, men så sjukt needy. Om han skickar ett mail och jag inte svara samma dag skickar ett till och frågar om jag lever etc. Sen leker han martyr och säger att jag är för bra för honom och att han inte är min typ bla, bla. Finns det någon som tycker det är sexigt med desperata män som tycker synd om sig själva?

Intressent 3. Även han gift (jag börjar bli gammal) messar mig i tid och tid och när jag säger att jag inte är intresserad av att gnugga kön med honom så säger han att jag ringer dig en annan dag när du inte är så sur. Inte intresserad = sur?

Är det detta jag förtjänar? Har jag för höga krav? Är det för mycket begärt att träffa en kille som kan använda tvål och vatten, är singel och inte leker offer. Finns det några vettiga, normala singelkillar kvar? Det känns som jag lallat runt för länge och missat slutrean.

För många ex?

Antingen har jag dejtat på tok för mycket i mina dagar eller så är världen bara väldigt liten.
I samma trappuppgång som jag jobbar, jobbar en gammal fling. Vad är oddsen?

Samma fling jobbade ett tag på samma arbetsplats som ett ex till mig. Jag undrar om de kom det, att de var buksvågrar och om de gjorde de hur snacket gick.

Det är förmodligen tur att jag den senaste tiden hållit mig till killar som inte hör hemma i Stockholm, så här kan vi ju inte ha det.

önskan som går i uppfyllelse

Sist jag skrev så skrev jag att om ingen håller om mig så går jag sönder och när jag skrev det så menade jag det i varje cell av mig. Ett dygn senare skriver Norrland till mig. Får jag komma och hälsa på dig i helgen? Jag svarar att han gärna får det för är det något Norrland kan så är det att hålla om mig och göra mig hel.

Hela helgen har vi kramat på varandra. Promenerat med tätt slingrande fingrar kring varandra, pussats och hållit om varandra. Min singelkropp som är utsvulten på närhet och kärlek har sugit åt sig som en svamp. Jag har i hans omfamning känt hur min batterier laddas upp igen. Hur tomheten försvunnit. Jag och Norrland är på låtsas, vi leker kära. Vi gör det så bra att jag ser hur folk tittar på oss och ler. Vilket förälskat par tänker de. Kanske tänker vi också det, Men vi är på låtsas, vi är nästan kära. Varandras nästan själsfränder. För mig spelar det nästan ingen roll. Jag åker gärna på semester, en weekend i vi- landet. Men ändå om jag hade fått önska om så hade jag önskat mig någon det var på riktigt med.