det snurrar runt, runt

Jag har varit med för länge för att ens bli lite uppspelt över allt som händer för när allt kommer omkring händer ingenting. Hur samma män stannar kvar i mitt liv och aldrig riktigt försvinner, mer än utom synhåll. Hur Mr Dryg förklarar för mig att vi måste ha sex om han ska göra mig med barn fast han numera bor utomlands. Vi pratar oftare än vad vi gjorde när han bodde i samma land, samma stad. Vi pratar om att skriva en bok tillsammans- om oss. Vi pratar mycket om oss. Jag känner inget längre. i den mån det går att känna inget för någon man älskat. Jag har inget behov, ingen lust att bli vi igen. Han säger att han skulle kunna gifta sig med mig. Vi är jämställda Mr dryg och jag, byter av varandra i att tråna.

Norrmannen- den underbara norrmannen som jag föll för på en sekund och inte återhämtat mig från än. Han låter mig inte. Försvinner aldrig. Jag hör aldrig av mig, för att på nåt sätt rättfärdiga att vi håller kontakten och ger näring åt oss. Ibland får jag nog, ganska sällan egentligen. Sist var för några månader sen. Ställde honom till svars men om jag är så fin och bra och du längtar så varför kommer du inte hit och nästan med våld tvingar jag honom säga orden. Jag är tillsammans med någon annan. Han säger det som att jag bett en religiös man förbanna gud. Orden betyder, jag leker bara med dig. Jag är sval ett tag, sval och kort. Sen tränger han in i mitt liv med full styrka. Jag vill komma å söndag säger han efter att vi pratat morgon och kväll ett tag. Jag tror inte skit på det, men jag låter mig omslutas i den fluffiga omvärld som skulle kunna vara verkligheten att han kommer. Och medan jag går runt och fixar och planerar skriker en del av mig att jag är en idiot. Jag är en idiot av så många anledningar. Jag frågar inte om den där flickvännen han hade för ett tag sedan. Jag tänker att jag inte vill veta. Jag vill inte veta hennes namn, hennes ansikte, hennes existens.

Jag undrar varför det blir så för mig, så här. Det är inte det att jag inte går på dejter. Det gör jag och jag blir lika uppgiven varje gång det inte blir nåt. Jag blir deppig och tänker att jag inte går att älska. Men det är nåt med mig. Varför funkar mina relationer bara på distans? Vad händer med mig när någon flyttar till ett annat land en annan stad? Då funkar det. Och varför kommer inget nytt blod in i min innersta krets. Varför turas bara samma män om. Män som det inte kommer bli nåt med. Män som....inte är rätt, samma män om och om igen i den evighet vi kallar livet. Jag har inte varit på en andra dejt på så länge att jag inte ens vet vem det var. (bortsett från psykot i somras) Livet är underligt. Jag är underlig. Jag är inte riktitgt säker på vilket sätt dock.

(För övrigt ska jag resa bort över helgen och kommer inte ens vara hemma på söndag)

Sexuell frustration

Har slagit personlig rekord i längsta tiden att gå utan sex. All energi som bunkras upp inom mig måste dock ta vägen någonstans, så istället har jag under de tre månaderna som gått gjort följande:
Börjar sticka, kokat marmelad,sylt, mos så att det räcker för att utfodra en mindre by, bakat, målat om, plockat svamp som en besatt, lagt golv, byggt lampor och tro det eller ej, detta är bara ett urval. Om det fortsätter så har kan jag öppna en lite butik vid sidan av mitt vanliga jobb.

Att vara värd bättre

Ikväll dumpade jag någon. För att jag är värd bättre. Denna någon är någon jag tycker om men det han erbjöd räckte inte. Respekten fanns inte och jag är tillräckligt gammal för att ha självinsikt, självrespekt och veta när det är dags att släppa taget. Genom att sätta ner foten nu har jag besparat mig månader och kanske år av on and off velande förhållande och sårade känslor.

Jag är stolt över mig själv, men det känns ändå i hjärtat.
Att dumpa är det värsta jag vet och jag suger på det för jag vill alltid krama om och göra allt bra igen. Inte ikväll, Ikväll satte jag mig själv först. Det är inte själviskt, det är sunt. Som sagt mycket stolt. Det finns hopp!


*Vem denna någon är och vad historien bakom är tar vi en annan gång.

Less och ensam

Jag ger mig inte fortsätter att söka efter han med stort H. Det går åt helvete. Försöker tänka pos. att jag lär mig något för varje försök, något om mig själv. Jag försöker tänka att jag kommer närmare han efter varje misslyckad dejt eller relation. Jag vet att Han vem han är inte kommer plinga på min dörr och en säga här är jag. Jag måste leta, utsätta mig, vara tillgänglig. Sanningen är den att jag är sjukt less. Less på att dejta, less på alla mail med tafatta närmanden. Less på att berätta vad jag jobbar med och vad jag ska göra i sommar. Jag pallar inte. Jag less på att vuxna män som pratar bebis språk med mig. Härom dan skrev en man "hej sötis rä så nyfis på dig" då brast det för mig. Jag frågade om han inte kunde prata rent, något man borde kunna om man fyllt 35. Han menade säkert väl men för i helvete. NYFIS, SÖTIS! Är det meningen att jag ska gå igång på det?

Samtidigt som jag är less på mån och dejting är jag less på att vara själv. Vänner förälskar sig, flytar ihop, skaffar barn samtidigt som jag står och stampar på samma ställe. Jag fasar för min semester, den kommer bli ensam. Jag fasar även för mitt liv som verkar bli ensamt det med. Snart inne på mitt 7 år som singel. Jag har testat allt. tokdejtat, inte dejtat alls, dejtat någon fång ibland. Jag har dumat och blivit dumpad. Jag har blivit bedragen. Jag har gråtit mig till sömns för att jag förlorat hoppet om att någon gång bli älskad och älska tbx.

Jag försöker förberedda mig mentalt på ett liv i ensamhet. Jag tänker att trots allt när allt kommer omkring så har jag haft turen att iaf haft stunder där jag känt mig älskad och lycklig och det är synd att de stunderna inte varat längre, men de finns människor där ute som inte ens upplevt det. Jag tänker annorlunda nu, tänker att jag får ha en fin relation till mig själv istället. Det finns värre människor att ha en relation med.

Att bli uppvaktad del 2

Jag har varit lite för arg för att skriva, sen kändes överspelat men ni förtjänar en del 2 så här kommer den.

Söndagen gick utan att han ringde och någonstans under natten mot måndagen hade jag lugnat ner mig. Jag ringer efter jobbet tänkte jag.
Måndagen kom och jag loggar in på msn, när jag kommer tbx från luchen har hans skrivit till mig där. Något om att det inte klickade och att det kanske var oss eller att det var för tidigt, för tätt inpå hans tidigare förhållande. Självklart var jag underbar och allt sånt där blaj.
Jag frågar om det nu inte kändes rätt, varför har du då uppvaktat mig så hårt?
Då får jag svaret som får det att brista för mig igen. "jag har inte uppvaktat dig"

I min bok, som är en bok skriven av en allt annat än bortskämd singeltjej räknar jag blomsterbud på alla hjärtans dag, överaskningsdejt och en blomster butik stor som hela jag som uppvaktning, men vad vet jag kanske är jag en diva.

Jag var återigen vansinnigt arg. Det tog mig flera dagar att lugna mig den här gången. Inte för att just han inte ville dejta mig utan hela grejen att man framställer sig som någon som kommer fria och överöser en med kärlek och uppvaktning och sen tappar intresset när man fått någon i säng, eller vad det nu var. En vecka passerade och jag kände fortfarande att situationen var smått absurd, något måste ha hänt. Plus att jag saknade honom som vän. Så jag tänker att nej nu ska jag var så där vuxen som alla säger att man ska vara. Allt måste ju när allt kommer omkring vara nåt konstigt missförstånd. Jag messar honom och berättar hur jag känner. Att det är tråkigt att saker blivit som de blivit men vi säkert kan fixa det över en fika.
Jag får till svar att han också saknar mig men att om vi fortsätter ha kontakt så kommer han bara skada mig mera.
Kort efteråt märker jag att han tagit bort mig från fb och blockat mig på msn.
Och så slutade den fina sagan.
Killen som uppvaktade mig mer än någon annan gjort hävdar att han aldrig uppvaktat mig och jag förlorade en vän.

Livet går vidare...

Att bli uppvaktad

På alla hjärtans dag fick jag för första gången i mitt liv ett blomsterbud, en röd ros! Killen i fråga och jag har varit vänner i ett år, det var en vänskap som började ganska flörtigt men sen övergick i vänskap eftersom han träffade en annan tjej samtidigt. Det hände aldrig något mellan oss så jag brydde mig inte speciellt. Vi har iaf hållit kontakten, På alla hjärtans dag fick jag som sagt en ros, som singeltjej i den här stan så är man utsvulten på romantik så jag blev självklart löjligt glad. Han var fortfarande ihop med sin flickvän så jag tog det ändå mest som att han försökte vara snäll, sprida lite kärlek till en ensam singel. Han pratade om att han ville göra slut. Jag kopplade ändå inte hop saker och ting. I måndags gjorde han slut och flyttade hem till sig själv igen.

Igår träffades vi. Jag tänkte aldrig att det skulle vara en dejt. Jag visste inte så mycket överhuvudtaget. Han hade en heldag planerad och jag fick inte veta något om vad som skulle hända. Det enda jag fick var en ett klockslag och en plats att befinna mig på. Det hade inte spelat någon roll om han bara skulle ta mig till ett fik för att dricka en kaffe, jag ÄLSKAR överraskningar! Jag försökte hålla mina förväntningar nere. Jag kom till platsen vi bestämt och han kommer och möter upp mig med den största buketten blommor jag någonsin fått! Jag blir så rörd att jag inte vet var jag ska ta vägen. De får knappt plats i min famn! Sen kör vi iväg i hans bil och hela dagen är perfekt planerad. Jag ska göra det här till din dag säger han. Det här är en person jag aldrig tänkt på, på något speciellt sätt mer än en trevlig kille men slänger man på lite romantik och omtänksamhet så är det svårt att inte tänka om. Jag är inte ens i närheten van vid det här. Dagen går och tillslut är allt jag vill att han ska kyss mig vilket han gör. Vi hamnar hemma hos mig och allt är perfekt.

Han behandlar mig som en prinssesa och jag kämpar med inre spöken. Rädslor och fruktan. Han berättar hemligheter om sig själv, blottar sig och tillslut vågar jag tro på att han kanske faktiskt tycker om mig. Jag tänker det kanske är en sån här kille man ska ha, en sån här kille jag har väntat på. Han är inte min typ alls egentligen men så tänker jag att min typ kanske inte är en bra typ trots allt. Jag borde ge honom en chans. Jag släpper in honom, sänker garden.

Sen brakar helvetet löst när han vill gå hem. Övergivenhetskänslor tar över och med gråten i halsen kastar jag ut honom. Visst gå, nu har du fått mig, gå, grattis du fick ligga. Klumpen i halsen. Börja inte gråta, för allt du gör Sg börja inte gråta. Måste få ut honom ur min lägenhet innan tårarna tränger fram. Gå! Jag ringer dig imorgon säger han. Jag svarar att jag inte bryr mig, bara gå! Så går han fast allt jag ville var att han skulle stanna. Dörren stängs bakom honom. Jag vet att jag överreagerat, men jag kan inte hjälpa det. Jag vet att jag sårat honom men jag kan inte hjälpa det.

Och idag har dagen passerat och han har inte ringt.
Det värsta är att en del av mig är glad att han inte ringt, för då hade jag rätt.

Vad hände?

En gång i tiden kunde jag inte få sova igenom en lördagnatt utan att bli väckt av mobilen.
De dagarna är ett minne blott.
Var tog alla pojkar vägen?

En gång i tiden fanns det inte på kartan att jag skulle stanna hemma en lördagkväll i mjukisar.
Var tog partytjejen vägen?

Jag börjar bli gammal och bekväm av mig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.
Det skrämmer mig lite att det inte stör mig.

Avlyssnad?

Alltid, på riktigt alltid när jag känner mig dissad av en kille och tänker aja skit i det.
Alltid då hör han av sig.
För några veckor pratade jag i telefon med en kompis och pratade om Nordman.
"det känns så bra att vi inte hörs längre, känns verkligen som jag kommit över honom"
Mindre än ett dygn senare hör han av sig och verkar ha drabbats av stora kärleksfebern. Vi pratar varje dag i nästan tre veckor sen slutar det abrupt när jag inte alls känner mig så över honom.

I lördags pratade jag med Rödluvan. " Nu lägger jag ner festivalragget, han kan behålla sina diva fasoner för sig själv." Jag förpassar honom mentalt till de avdankades hörn i mitt medvetna. Vem hör av sig idag, om inte han.

Det är för böveln läskigt!!

I mörkret lyser stjärnorna klarare.

Mitt mörker, tankarna jag tänker om mig själv hur hemsk jag är, hur värdelös, hur ful. Jag är övertygad om att alla hatar mig, ser tecken på det överallt. En fest i helgen som jag inte blev bjuden på bekräftar hur tråkig och hemsk jag är. Att jag var på en annan fest är i sammanhanget oviktigt lika så att jag knappt känner de som hade festen och aldrig skulle få för mig att bjuda dem på fest själv.
Jag har lärt mig att tänka logiskt på de sakerna så min icke inbjudan har inte att göra med att jag är äcklig och ful att göra utan helt enkelt att vi bara är ytligt bekanta.
Det finns dock en skillnad mellan logik och känsla. Jag jobbar på att låta logiken ta över känslorna. Det går så där.

Jag pratar med Poppojken. Han frågar hur jag mår och istället för att ljuga som är så mycket lättare säger jag sanningen. Jag kom inte in i duschen förrän kl 15. Jag orkar inget. Jag gör inget. Jag mår piss. Jag är trött på att låtsas att allt är perfekt. I spiralen av negativa tankar om hur mörkt livet är glömmer jag att det finns människor som faktiskt älskar mig.
- jag ringer dig när jag vaknar så bjuder jag dig på frukost, säger han.
Han har miljoner saker att göra men utan att blinka viker han en förmiddag åt mig. Ger mig en anledning att kliva upp ur sängen. En liten gest kanske men jag blir ändå rörd till tårar.

I det mörkaste mörkret finns ett svagt ljus som visar vägen till det som en gång var jag i form av en väns kärlek och omtanke. I natt ska jag gå till sängs med den tanken.

Vad är meningen?

Mitt liv är kaos.
Det känns som att jag håller mig fast vid kanten, på väg att falla ner i avgrunden.
Jag börjar bli trött på att hålla mig fast, har glömt vad meningen med att göra det är. Vem uppskattar att jag kämpar på, kliver upp ur sängen och finns till?
Ibland måste jag koncentrera mig på att komma på anledningar till att fortsätta andas.
Jag tänker på vita sandstränder, sol i ansiktet och sen kommer jag inte på mer. Det känns som inget kan göra mig lycklig igen. Jag går hoppfull till sängs varje natt om att jag ska vakna upp till den jag brukade vara. Den jag vill vara.

Allt svart har satt sig som en klump i halsen och hindrar mig från att andas.