Han, Han och bara HAN

I dagarna är det ett år sedan det tog slut mellan oss.
Vi håller kontakten och ses ibland och han kallar mig fortfarande för sin ängel, alltid.
Och jag mitt hjärta slår så hårt att det det förmodligen syns utanpå kroppen när jag träffar honom.
Han är så mycket inga ord kan göra rättvisa för att beskriva vad han är eller vad jag känner för honom. Känslan av att se honom att nudda vid honom lämnar inget att önska. Jag älskar honom och har gjort så länge att tiden innan jag visste att han fanns känns lika overklig som tanken på att han en dag inte skulle finnas i mitt liv.
I går träffade jag honom. När jag gick för att möta honom stannar jag till och bara beundra hans fullkomlighet och sakta känner hela min kropp fyllas med värme och hur hela mitt ansikte spricker upp i ett leende omöjligt att rubba, och där blir jag stående tills han ser mig och kommer gående mot mig för att ta mig i sin famn och jag vill aldrig släppa taget för det enda som är bättre än att titta på honom är att känna hans kropp mot min och dra djupa andetag som får min hjärna att kortslutas för hans doft får mig att aldrig vilja släppa taget. Vi går in och sätter oss och musiken spelar så högt att han lägger sin kind mot min för att höra vad jag säger och beröringen av honom gör min kropp till en viljelös klump. Ta mig nu, TA MIG NU! Men jag säger självklart inget och han gör inget. Och när han går släpper jag honom inte med blicken och jag tittar på alla andra i lokalen, hur kan de vara så oberörda? Ser det inte att en gud passerar dem? Min gud!
Min Mr Dryg!