Han kom, segrade och försvann

Som en önskan som slagit in dök han upp från ingenstans, och det uppstod tycke med en gång. Ömsesidigt visade det sig till min stora lycka. Två veckor med mess om längtan, för att sedan dyka upp utanför min dörr.

Timmarna innan han kom, grodde nervositeten sig starkare och starkare. Tre dygn med en okänd man är jag riktigt klok?
Ett stelt hej och en middag i dejtmod som egentligen inte lämnade något djupare intryck men ganska snart tröttnar vi på att försöka imponera på varandra och är bara oss själva, och det är då det bli bra, riktigt jävla fantastiskt bra! Nästa dag åker vi ut till skärgården och njuter av varandras sällskap utan att vilja lämna vår plats på klipporna, och missar den planerade utgången med vänner. Åker hem och dricker drinkar och berättar livshistorier och jag finner mig berätta saker för honom som jag annars aldrig pratar med och det känns inte det minsta jobbigt. Han stryker undan mitt hår från ansiktet, klappar mig på kinden och säger att jag är fin, att han aldrig tröttnar på att titta på mig. och vi älskar om och om igen. Det verkar omöjligt att få nog av varandra. Vi vaknar tom mitt i natten och älskar och när vi inte gör det är vi ändå alltid nära. När jag reser mig för att borsta tänderna följer han efter mig för att hålla om mig samtidigt, för soffan är så tom utan mig. Sådan jag kräks på när andra gör men nu bara älskar (fast skulle skämmas ihjäl om någon såg oss)

Han lockar fram mina bästa sidor och jag hans. Vi drar interna skämt som om vi varit tillsammans i evigheter. Vi sitter med varsin laptop i knät och håller handen samtidigt vilket gör att vi skriver med pekfingret. Och han hjälper mig med min affärsidé vilket går så där för varje gång han sätter på sig glassögonen och går in i coachrollen är jag tvungen att slita av honom kläderna. Medan jag duschar lagar han min dator (hoppas han inte hittar min blogg pga det) och tankar över nästan all sin musik på min.

Jag är prinsessan och han är min prins. Jag har skrattat så mkt att mungiporna kramat och träningsvärk uppenbarat sig i magtrakten.
Men säg den saga som varar för evigt.
Söndagen kommer och dagen han ska åka infinner sig och vi sitter i soffan och samtalet utspelar sig som handlar om vad som händer nu.

Vi kommer aldrig att ses igen. Inte för att vi inte har känslor för varandra. Det var ingen tvekan om att vi båda hade det.
Jag hatar logiska människor.
Jag vet att han har känslor för mig. Tom jag som aldrig tror att någon har det är bergsäker.
Och då ska vi skita i det.
För det inte passa just nu och för avståndet.

När vi sa hejdå, kunde jag inte hålla tbx en tår.
Efter en helg och jag gråter när han åker!
Det hade kunnat bli hur bra som helst men nu blir det ingenting.
INGENTING!