För evigt singel?

Jag och några av mina parvänner satt ner en kväll, de hade beslutat sig för att det var dags för mig att jag skulle avsluta mina singeldagar. Samtliga plockar fram mobilerna med ena handen samtidigt som de håller sin partner med den andra, (rädda för att tappa bort sin andra hälft?)De blädrar i sina adressböcker. Vad vill du ha SG?
Och jag har egentligen bilden klar av vad jag vill ha bara att jag aldrig riktigt satt ord på det men jag försöker.

Han ska vara snäll, lojal, pålitlig, generös, uppmärksam, som när man tex nämner en bok man vill läsa så har han köpt den nästa gång man ses börjar jag. Han ska vara manlig, lite så där som det egentligen inte är okej att tycka för en feminist som ser jämställdhet som det naturligaste i världen men jag går ändå igång på manliga män, som Mr Dryg som aldrig lät mig gå ytterst på gatan, svor förbannelser över mig bara jag ens rotade i väskan efter plånboken och som skulle utan större problem skulle slås för min ära (något som visserligen aldrig behövts) någon som inte var och varannan mening yttrar fraser som "jag vet inte" Det spelar ingen roll för mig bestäm du" Eller någon som darrar på läppen och flyr fältet när man tycker olika men sen vill jag samtidigt ha någon som under den hårda ytan inte är rädd för att visa sina känslor och vågar berätta om sina drömmar och rädslor.
Och jag vill kunna ta med honom på sociala sammanhang och veta att han kommer kunna föra sig och inte sitta tyst i ett hörn och sura.
Han ska inte tycka att det är fördel att resturangerna har menyer på svenska när man åker utomlands och han ska kunna ta med mig till ställen jag inte visste om, tänka utanför ramen och inte tycka att slötitta på dumburken är en helt okej sysselsättning när vi umgås.
Men det viktigaste av allt är att han ska få mig att skratta och inte vara rädd för att flumma sig bort i det blå och ha kvar sin barnsliga sida. Och han måste gilla närhet. Jag vill ha en kramig kille. När det kommer till utseende spelar det faktiskt inte någon roll, så länge attraktionen finns där får han vara mörk, blond, tjock, smal I don´t care men jag verkar ha en spärr för att överhuvudtaget ens kunna bli attraherad av någon som är kortare än mig. Det är inget jag kan göra något åt. Och sen är det en bonus om han kan lagga mat också men det är inte så viktigt.

När jag flummat färdigt mina önskemål la samtliga parvänner ner sina mobiler och tittade på varandra. Den där personen finns inte. Nu förstår vi varför du är singel.
Jag vet inte om de har rätt, om det jag vill ha helt enkelt inte finns. Förmodligen samlar man på sig saker man tyckt om med varje partner man träffat man sållar bort det dåliga och lägger till det man gillar på sin önskelista och istället för att bli desperat med tiden ökar bara mina önskemål efter varje avklarat förhållande. Så kanske är det så att han inte finns, det kan väl bara tiden utvisa.

Men jag hittade nästan rätt en gång iaf och kommer på ett faktiskt krav. Han ska inte tycka att kvinnor är svekfulla varelser och ha grova tillitsproblem och kunna leva med att jag har haft ett liv innan jag träffat honom.

Livet leker

Det är sällan ni vet var jag befinner mig men ungefär vart tredje år är min plats given, längst fram vid scen med händerna i luften och ett stort flin i ansiktet sjunger jag med till min stora kärlek, Morrisseys låtar. Igår var en sådan dag. Konserten var fantastisk och jag är fortfarande lite lätt hög.

Dagen, just nu är inte på något sätt sämre. Har just fått in de två första ordnarna på min nya verksamhet som jag fördriver dagarna med. Att vara egen är precis så underbart som jag trodde. Inom kort ska jag även starta upp verksamhet nr två. Det finns inte ett moln på min himmel och ute skiner solen. Nu skall jag strax bege mig ut på parkdans för att sedan avsluta kvällen med fika i goda vänners lag.
Kunde omöjligt vara mer lycklig. Inget alls fattas mig.

Puss mina änglar!

It´s in his kiss?

På midsommarnatten, när solen gått upp igen och starka manshänder som snurrat mig runt, runt i kombination med vinet gjort mina ben ostadiga hamnar jag i hans armar och han kysser mig. Det var bara meningen att det skulle vara en ploj grej men sen har vännerna samlats runt oss och vi slutar inte, och taget om varandra hårdnar precis som något i hans byxor. Just den kyssen sa mig att han ville mer än bara vara de vänner vi varit de senaste året men hans handlingar resterande helgen sa att jag inte var annat än luft, en i mängden.

Kanske beror det på att jag en gång avvisade honom till förmån för Mr Dryg kanske beror det på andra människors ständiga närvaro.
Kanske spelar det absolut ingen roll.
Fast jag kan ändå inte låta bli att undra, iaf just nu.

Skärgården, I love you so

Klockan klämtar och som den tidsoptimist jag är ska jag hinna packa väskan, städa upp lägenheten på en timme för snart bär det av till långhelg ute i skärgården i goda vänners lag.
Av alla platser jag besökt finns det inget som går upp mot Stockholms skärgård. Oavsett hur vädret blir vet jag att den här helgen kommer bli som balsam för själen.

Hoppas ni alla har en riktigt underbar midsommar!

puss och kram

Tillfredsställda behov

Norrland var här i helgen.
Jag är så förvirrad!

Han är så otroligt snäll, fin och omtänksam. Han gör allt för mig och jag tror egentligen inte att jag tidigare har träffat någon finare kille. Och det hade ju varit underbart om jag hade vett nog att inse det när vi faktiskt dejtade och han var kär i mig och ville vara med mig istället för att snoffsa runt med näsan i vädret och bete mig som en diva och i hemlighet tycka att jag var lite bättre än honom och inte se honom som ett tidsfördriv . Och nu när tiden passerat och vi pratat igenom saker fram och tillbaka i 6 månader kan jag tydligt se att det var jag som drev bort honom och förmodligen var den enorma ilska jag kände när han låg med någon annan lika mkt riktad mot mig som mot honom.

Efter 6 månader möter jag honom vid centralen igen, och jag ser honom med nya ögon, friska ögon. Och helgen passerar och vi pratar återigen om varför saker blev som de blev och inser att ingen av oss är oskyldiga och vi handlat fel mot varandra och jag känner att jag förlåtit honom, att jag kan prata om det utan att koka upp av ilska och det är då det lustiga kommer fram att jag förlåtit honom men han kan inte förlåta sig själv för vad han gjort vilket leder till en blott bisarr situation.

Men helgen är perfekt vilket den alltid är med honom. Vi beger oss ut på äventyr i regnet och njuter av varandras sällskap. Det är alltid avslappnat och jag gillar den jag är med honom, jag gillar oss. NU inser jag det. Jag får närhet, kramar och skratt och jag suger åt mig som en uttorkad svamp av allt han har att ge och han beter sig likadant. Vi behövde båda den här helgen. Men när söndagen går mot sitt slut sitter vi båda förvirrade tätt ihop slingrade med regnet smattrande mot fönsterna och vet att det är dags att ta ett beslut, om vi ska bli vi. Han säger du vet när folk skriver som status på fb att det är komplicerat jag tror det passar in på oss och jag kan inte annat än att hålla med. Men vi måste bestämma oss för hur vi vill ha det säger jag och hoppas han ska ta ett beslut för jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag vill, jag har förstört det som var.
Jag hade känslor för dig och nu när jag träffat dig igen så inser jag att de finns kvar, säger han.
Jag tror jag har känslor kvar för dig också svarar jag.
Vi kanske bara ska vara vänner?
Men hur ska det gå till, ska jag ringa dig och be om råd om någon kille jag träffar, skulle det kännas okej för dig?
Nej jag skulle tycka det var skitjobbigt!
Men vad ska vi gör då?
Och sen kommer vi överens om att när vi är ifrån varandra så är vi bara vänner men när vi ses är vi mer och jag vet inte om det är den bästa lösningen. Och jag vet inte alls vad jag vill.
Jag tror vi är för rädda för att satsa båda två, för av vi oss sjutton på att det skulle funka så skulle det men nu släpper vi taget om varandra istället.
Den enda känsla jag har är förvirring. För bortom rädslan och ytligheten så inser jag att detta kan vara ett stort misstag men jag har verkligen aning och då är det nog rätt att gå.

Samtal från det förflutna

Idag ringde mitt ex, mannen jag varit gift med och och varit tillsammans med i över nio år. Vi har inte pratat på tre år.
Det konstiga var att när vi pratade så var det precis som vanligt, som att ingen tid alls gått. Han är omgift och har en liten dotter på två år. Det är så där när man trängt in i själen på någon så vet man vad personen tänker och känner utan att de behöver säga det. Fast han inte sa det så kunde jag höra att han inte var lycklig. Lustigt hur det funkar.

Att prata med honom väckt ett minne, om hur mitt liv brukade vara när jag var en vi-människa och delade varje andetag och tanke med någon annan, med honom. Efter att vi gjorde slut, slutade jag prata och faktiskt att tänka på honom. Han lindades in och lades långt bort bland alla förträngda känslor och minnen och så idag, ikväll efter att vi pratat så gör sig minnena påminda och jag finner till min förtvivlan att jag saknar honom fruktansvärt mkt. Äkta kärlek dör aldrig.

Ibland undrar jag om vi gav upp för lätt, men samtidigt var vi för unga när vi träffades. Hade vi träffats idag och blivit tillsammans nu, så hade det nog hållit för evigt. Men ändå skället till att vi gick skillda vägar finns ändå kvar. Det går inte att kompromissa om en del saker även om kärleken finns där.

På måndag ska vi ses.
Jag och min första kärlek och kanske egentligen enda sanna kärlek men framförallt min forna allra bästa vän.

Någon?

Är det någon som har ett jobb liggande passande en Superflicka?
Kanske någon tidning som vill att jag skriver krönikor tex? =)