You Can't Hide

Jag började logga in allt senare på MSN, undvek i det längsta att kolla mailen. Jag började undvika honom, inte för att jag egentligen ville men när det slog klart för mig att vår relation var döfödd gjorde jag allt jag kunde för att slippa höra de orden. För att höra orden gör ont, då är det bättre att smyga iväg. Om han verkligen ville vara med mig kunde han hindra mig tänkte jag, men ingen kallade på den andre och allt rann ut i sanden, nu har vi inte pratat på nästan 3 veckor. Jag lyckades, trodde jag. Men istället drömmer jag mardrömmar nästa varje natt där jag upplever just det jag ville undvika, dumpningen! Jag har varje natt blivit dumpad på alla möjliga sätt, via mail, msn, sms, facebook, telefon, irl alla sätt! I natt satt jag på ett fik i skitig tröja och flottigt hår när han kommer in med en underbart vacker blondin med milslånga ben. Jag springer därifrån, hon springer efter mig och han efter henne. Tydligen är hon min vän och jag har sammanfört dem och de är perfekta för varandra. Symboliken talar sitt tydliga språk.

Jag förstår att jag måste prata med honom, för annars kommer mardrömmarna att fortsätta men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill verkligen slippa höra orden, jag har träffat någon annan. Varför måste min hjärna hålla på och tvinga mig göra det rätta.

andra gången

Min syster mår piss, och har gjort ett bra tag nu. Hon är inte den syster jag känner och älskar. Hon går runt i mjukisbyxor, okammat hår och är allmänt neddrogad vilket gör henne helt apatisk. Personlighetsförändingen är svår att se och ännu svårare att förhålla sig till.
Vi i familjen fångar upp och stöttar så gott vi bara kan och någonstans glöms det ibland bort att vara anhörig till någon som lider av djup depression är säkert inte i närheten lika jobbigt som att vara den som är drabbad men ändå ett tungt ett lass att dra. Hennes psykolog säger att jag bara ska finnas där men det räcker ju inte.

Nu bor hon hos mig eftersom hon helt enkelt är en fara för sig själv. I går var jag ute en sväng, inte alls länge. När jag kommer hem upptäcker jag att hon för andra gången försökt ta sitt liv. 200 tabletter har hon svalt. Hon ligger mer eller mindre borta i soffan när jag kommer hem och sen följer ambulanstur och natt på akuten, där läget stundtals är riktigt allvarligt. Nu gick allt bra, för att jag kom hem när jag gjorde. Känslor just nu är mest ilska och skuld. Skuld för ilska och skuld för att inte räcka till. Och rädsla att det kommer hända igen.

Jag läser hennes självmordsbrev "jag är bara till besvär för er" och jag får lust att väcka henne och bara örfila henne. Besvär? Det är för att vi älskar dig som du är "besvär" men någonstans verkar det omöjligt för henne att förstå.

Blivande Kattkvinna

Det var länge sedan jag dejtade, de senaste förhållanden jag haft har jag mer eller mindre snubblat över. När jag minst annat det faktiskt, vem kunde tro.
Nu sitter jag mest framför datorn på dagarna och snubblar över pojkar där istället på olika forum etc. Jag blir mörkrädd! För det är en sak när man inte letar för då slipper man rota igenom allt skräp som finns där ute. Herregud vad skit det finns. Tråkiga, korkade, stela, humorbefriade, sexfixerade, kukfixerade, upplåsta, självmordsbenägna och mycket, mycket mera.

HJÄLP!

You give me fever

Träffade Mr Dryg i tisdags och några timmar efter att vi kramat varandra adjö hamnar jag mkt dramatiskt på akuten med en läkare som tar EKG på mig och lyssnar oroligt på mitt hjärta.
40 graders feber och kraftiga bröstsmärtor.
När man vägrar lyssna på förnuftet kanske kroppen protesterar?
Är dock tveksam på hur mycket det hjälpte för det enda jag tänkte var att det gör inte så mkt om jag dör om Mr Dryg håller min hand medan jag försvinner.

I try oh baby I try to be good

Jag försöker gå vidare, att jag ska hitta någon innan Norrmannen träffar någon. För jag vill inte ligga i fosterställning och gråta till mina ögon blöder. Vill inte! Så jag stänger hjärtat och undviker honom och när folk frågar om jag är singel så säger jag och ler. Så jag pratar med pojkar, massa känns det som. Men för varje pojke jag träffar så saknar jag honom mer, ska det vara så? Jag blir så trött för det känns som jag fastnat i något slags limbo land. Som jag kämpar i ett krig omöjligt vinna.
Så istället umgås jag med den enda som får N att framstå som betydelslös, Mr Dryg. Och det är defentivt så fel som det kan bli. Jag borde hålla mig så längt borta från Dryg som det är fysiskt möjligt. Fast det är omöjligt, på riktigt jag kan inte hålla mig borta. Och jag vill inte. Japp så är det ingen idé att ljuga. Jag vill umgås med Mr Dryg varje vaken sekund. Hans skratt är som ett glädjepiller och gudarna ska veta att om det är något jag behöver så är det att knarka glädjepiller. Så sluta tjata förnuft, det är du som säger att jag ska undvika N du kan inte få som du vill jämnt!

Men seriöst skjut mig någon, ser ni inte att jag är skadat gods!

Han, Han och bara HAN

I dagarna är det ett år sedan det tog slut mellan oss.
Vi håller kontakten och ses ibland och han kallar mig fortfarande för sin ängel, alltid.
Och jag mitt hjärta slår så hårt att det det förmodligen syns utanpå kroppen när jag träffar honom.
Han är så mycket inga ord kan göra rättvisa för att beskriva vad han är eller vad jag känner för honom. Känslan av att se honom att nudda vid honom lämnar inget att önska. Jag älskar honom och har gjort så länge att tiden innan jag visste att han fanns känns lika overklig som tanken på att han en dag inte skulle finnas i mitt liv.
I går träffade jag honom. När jag gick för att möta honom stannar jag till och bara beundra hans fullkomlighet och sakta känner hela min kropp fyllas med värme och hur hela mitt ansikte spricker upp i ett leende omöjligt att rubba, och där blir jag stående tills han ser mig och kommer gående mot mig för att ta mig i sin famn och jag vill aldrig släppa taget för det enda som är bättre än att titta på honom är att känna hans kropp mot min och dra djupa andetag som får min hjärna att kortslutas för hans doft får mig att aldrig vilja släppa taget. Vi går in och sätter oss och musiken spelar så högt att han lägger sin kind mot min för att höra vad jag säger och beröringen av honom gör min kropp till en viljelös klump. Ta mig nu, TA MIG NU! Men jag säger självklart inget och han gör inget. Och när han går släpper jag honom inte med blicken och jag tittar på alla andra i lokalen, hur kan de vara så oberörda? Ser det inte att en gud passerar dem? Min gud!
Min Mr Dryg!

Lite blå

Det finns saker om mig som inte ens mina närmsta vänner känner till, inte för att jag medvetet valt att dölja det utan bara för att det verkar omöjligt att tala om det. Ibland tänker jag att om jag låtsas som de sakerna aldrig hänt så finns de inte och jag har klarat mig ganska bra på det, men sen kommer dagarna där hela mitt inre ätts upp av ett växande svart hål. Jag lever dessa dagar just nu. Men idag vågade jag ta ett steg jag inte vågat ta förr, för tillslut tröttnar man på att gråta nästan oavbrutet i ett helt dygn och i ett ögonblicks styrka ringer man vårdcentralen och knappar in sitt nr för att sedan förlora styrkan några min senare.

När de ringer vägrade jag svara. Första gången, andra gången, tredje men sen svarar jag iaf och när jag pratar med tanten på andra sidan luren och hon frågar hur det och jag svara det är inte så bra säger hon kan du komma hit på en gång? Jag mmar till svar och medan jag väntar på att doktorn ska roppa upp mitt namn är jag fler gånger på väg att gå. Sen kommer farbror doktor och jag säger jag är inte så bra på att prata om det här och sen är jag tyst och vi leker gissningslek medan tårar rinner ner för mina kinder. Tillslut tar jag sats, skrapar ihop det mod jag har sluter ögonen och säger så många meningar jag hinner med innan styrkan sviker mig igen.

Han säger, jag har hört tillräckligt jag skriver en remiss. Lite som att sten lättat känns det att höra. Vi ska få av dig den där ryggsäcken du lever med det här kommer bli bra.
Jag undrar vad som finns i den där ryggsäcken, och jag undrar hur den egentligen påverkar mig men att bli av med den låter oerhört skönt. Jag undrar vem jag kommer vara utan den.

Börja om

Den dagen N träffar någon ny kommer att bli oerhört jobbig men inte bara för att jag kommer sakna honom, sakna oss. Och ja, jag kommer bli både svartsjuk och avundsjuk på hon den nya. För att hon kommer få det jag vill ha.

Men det finns en annan aspekt som gör mig både trött och ledsen, att börja om. Lära känna någon ny, och låta honom lära känna mig. Någon att skapa nya minnen med, ny rutiner. Tanken på att orka släppa in någon ny i mitt liv gör mig helt utmattad. Att gå igenom alla första gången igen, en gång till. Första dejten, första kyssen, första morgonen, första allt. Det finns en charm i första men jag har gått igenom så många första de senaste åren och jag börjar bli trött på första. Jag tycker inte det är roligt med osäkerheten ch resan att lära känna någon igen längre. Jag vill ha tryggheten i att någon känner mig, vet hur jag funkar och tänker och tycker om mig för den jag är. Jag längtar inte längre efter kickar, förälskelser. Jag längtar efter lite vardag, trygghet och rutiner. Jag tror att det är ett bra tecken men ändå gör det mig så trött för att få det måste jag gå igenom första igen och just nu känns det lika lockande som att genomgå en rotfyllning. Jag sanningen är nog tom så att jag hellre bryter upp från mitt liv här och flyttar, tror jag....