I min utkorg

Jag var ute igår, och det fanns ganska många fina pojkar ute faktiskt, men ingen var så fin som du. I jämförelse med dig är det bara menlösa kåta pojkar vars existens bara tar upp utrymme. Så jag åkte hem igen för krypa ner i sängen med dina kvarglömda kalsonger på mig och slött mina ögon och drömde om att du kysste mig på halsen och kramade mig hårt så där underbart som du gör. Och så stark som min önskan var att du skulle ligga bredvid mig blev jag nästan förvånad när jag med sömndrucken hand trevade efter dig och du inte var där. Och det värsta av allt är att din doft nästan försvunnit från min säng.

Kom hit din bajskorv, saknar dig!

Motvind

Jag märker skillnad hos mig själv, hur jag reagerar. Jag vill bara glömma ge upp och slicka såren. Det finns ingen kämparglöd hos mig. Men å andra sidan hur mkt kan jag kämpa han har sagt att han inte vill ha en fortsättning och jag är ingen som tvingar mig på.

Men ändå är statusen följande:
Både söndag och måndag fick jag sms om hur underbar helgen varit.
Tisdag fick jag ett mail
Onsdag ingenting
Torsdag: Ett sms om nu är det sju dagar sedan jag kom, saknar du mig?
Sen flera sms om hur underbar helgen varit och att han saknade mig.

Jag svarade att om han saknade mig var han välkommen hit igen. Kanske i höst/ vinter svarar han då. Jag är tydlig med var jag står, han vet att jag vill träffas och han vet att skulle han bjuda över mig så skulle jag komma direkt men jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag orkar inte göra så mkt mer, det är upp till honom att avgöra om det vi har är något att satsa på eller inte. Men jag vill ha någon som satsar nu, trött på veliga killar som säger nej men ändå vägrar släppa taget.
Dröjer det för länge för honom att bestämma sig kommer inte valet att vara med mig finnas kvar.
Han behöver pallra sig hit eller bjuda dit mig nu!
Det är svårt att bli förälskad i motvind.

Han kom, segrade och försvann

Som en önskan som slagit in dök han upp från ingenstans, och det uppstod tycke med en gång. Ömsesidigt visade det sig till min stora lycka. Två veckor med mess om längtan, för att sedan dyka upp utanför min dörr.

Timmarna innan han kom, grodde nervositeten sig starkare och starkare. Tre dygn med en okänd man är jag riktigt klok?
Ett stelt hej och en middag i dejtmod som egentligen inte lämnade något djupare intryck men ganska snart tröttnar vi på att försöka imponera på varandra och är bara oss själva, och det är då det bli bra, riktigt jävla fantastiskt bra! Nästa dag åker vi ut till skärgården och njuter av varandras sällskap utan att vilja lämna vår plats på klipporna, och missar den planerade utgången med vänner. Åker hem och dricker drinkar och berättar livshistorier och jag finner mig berätta saker för honom som jag annars aldrig pratar med och det känns inte det minsta jobbigt. Han stryker undan mitt hår från ansiktet, klappar mig på kinden och säger att jag är fin, att han aldrig tröttnar på att titta på mig. och vi älskar om och om igen. Det verkar omöjligt att få nog av varandra. Vi vaknar tom mitt i natten och älskar och när vi inte gör det är vi ändå alltid nära. När jag reser mig för att borsta tänderna följer han efter mig för att hålla om mig samtidigt, för soffan är så tom utan mig. Sådan jag kräks på när andra gör men nu bara älskar (fast skulle skämmas ihjäl om någon såg oss)

Han lockar fram mina bästa sidor och jag hans. Vi drar interna skämt som om vi varit tillsammans i evigheter. Vi sitter med varsin laptop i knät och håller handen samtidigt vilket gör att vi skriver med pekfingret. Och han hjälper mig med min affärsidé vilket går så där för varje gång han sätter på sig glassögonen och går in i coachrollen är jag tvungen att slita av honom kläderna. Medan jag duschar lagar han min dator (hoppas han inte hittar min blogg pga det) och tankar över nästan all sin musik på min.

Jag är prinsessan och han är min prins. Jag har skrattat så mkt att mungiporna kramat och träningsvärk uppenbarat sig i magtrakten.
Men säg den saga som varar för evigt.
Söndagen kommer och dagen han ska åka infinner sig och vi sitter i soffan och samtalet utspelar sig som handlar om vad som händer nu.

Vi kommer aldrig att ses igen. Inte för att vi inte har känslor för varandra. Det var ingen tvekan om att vi båda hade det.
Jag hatar logiska människor.
Jag vet att han har känslor för mig. Tom jag som aldrig tror att någon har det är bergsäker.
Och då ska vi skita i det.
För det inte passa just nu och för avståndet.

När vi sa hejdå, kunde jag inte hålla tbx en tår.
Efter en helg och jag gråter när han åker!
Det hade kunnat bli hur bra som helst men nu blir det ingenting.
INGENTING!

Men oj!

"Kina resan har blivit uppskjuten, vad säger du om att jag kommer och hälsar på dig torsdag kväll till söndag? Det kommer bli en helg du aldrig glömmer ;) "

Så Norrmannen kommer hit imorgon!

Herregud vad håller jag på med?!

Två konstaterande kan jag iaf göra. Jag måste verkligen lyckats charma honom eftersom han från början inte ens ville ge mig sitt nr och nu två veckor senare flyger till Sverige för att träffa mig.
Det verkar inte bli några problem att ta igen mina 6 månaders celibat.

It's complicated

Jag har varit bortrest.
Har varit hos Norrland och tillbringat fyra underbara dagar i hans ständiga sällskap.
Tvivlade in i det längsta om jag faktiskt skulle åka dit, med tanke på min nyfunna Norrman men lät tillslut cynismen fatta beslutet. Han kommer tröttna vilken dag som helst, och så kommer allt att rinna ut i sanden och då har jag sårat Norrland helt i onödan. Så jag satte mig på bussen och åkte. Och när jag är framme har tvivlet runnit av mig och när jag ser honom stå och vänta på stationen vill jag brotta ner sega passagerare så jag får vara i hans famn och kyssa honom, nu NU!

Att vara med honom är som att komma hem. Han är tryggheten, den stabile, den pålitlige. Hela helgen är vi klistrade vid varandras sida. Att inte ha kroppskontakt gör nästan ont. Och när han frågar om jag träffat någon sen sist vi sågs, berättar jag om Norrmannen och tror någonstans att han inte ska bry sig. Vi har ju sagt att vi inte är tillsammans men blicken jag får skär genom bröstet och resterande av kvällen är det pussar och förlåt. Men jag förstår inte hur vi ska ha det säger jag. Vill du inte att jag träffar andra?
Nej det vill jag inte!
Men då kan vi inte kalla oss vänner, vad skiljer oss från att vara tillsammans då?
Han tänker och svarar, jag antar att jag inte kan hindra dig från att träffa andra för jag vet inte vad jag vill.
Och jag svarar säg bara att du inte vill att jag ska träffa andra så gör jag inte det och jag menar det. Om han vill ha mig så är jag hans.
Om det är smärtan i hans ögon, dåligt samvete eller faktiskt kärlek vet jag inte.

Nästa dag tar han med mig hem till sin mamma och bror och jag är nervös så jag håller på och spyr.
Det här är min vän SG säger han när han presenterar mig. Hela tiden håller vi krampaktigt varandra i handen, och han pussar mig på kinden och säger att jag sköter mig bra när vi är ensamma. Jag gissar att hans familj blev lika förvirrade som oss över vår relation.
De är snälla och jordnära precis som han och jag trivs i deras sällskap även om jag ändå inte riktigt kan slappna av.

Resten av tiden jag är där är vi tätt ihop slingrade. Vi bråkar lite och när vi ligger i sängen kommer känslorna över mig. Det var här du låg med henne och så kommer tårarna för jag kan inte få bort bilden av hur de ligger och älskar precis på samma ställe som oss och jag försöker gömma tårorna och går ut och röker men han kommer efter och pussar bort dem.
Jag säger det känns som hon vinner hela tiden, som hon är med hela tiden.
SG det är dig jag är med nu. Du vinner hundra gånger över henne. Du vinner över alla tjejer jag någonsin träffat och så står vi där och kramas och jag känner hur hans kärlek helar mig. Fast han säger att han inte tror han är kär i mig längre så tyder allt han gör på motsatsen.

Och när jag åker är jag inte det minsta klokare på var vi står. Jag förstår mig inte på oss. Det är som vi behöver varandra. Vi är varandras trygghet och kärleken finns där lika så passionen men det är inte som det brukar kännas. Och tiden går och vi turas om med att vela om vad vi känner.
Någon gång kommer de ta slut och de kommer vara ett smärtsamt uppbrott för oss båda.

Vår officiella låt. Vi är så romantiska =)

Och slutar med?

Jag och Rödluvan går på konsert men jag kan inte koncentrera mig, så jag lämnar henne och musiken och sätter mig på en gräsplätt i ett försök att samla tankarna i min ensamhet. Han är här någonstans det vet jag, men var och inombords skriker jag av förtvivlan, för att jag saknar honom? För att jag vill vara med honom? eller så är det bara ångesten? Sen vet jag inte men en tanke dyker upp hos mig, starkare och starkare- öltältet gå till öltältet han är där och jag lyder fast jag egentligen inte tror på den starka magkänslan. Går ett snabbt varv och mycket riktigt där sitter han! Försöker samla tankarna genom att lossa på mina skosnörre och knyta om dem.
Ska jag gå fram? Han har ju faktiskt sagt att han inte vill ha mitt nr, men vad ska hända, förnedring?
Jag tar risken och går fram till hans bord och lägger försiktigt handen på hans axel.
-SG, vad roligt att se dig! Sätt dig!
Känner mig obekväm, är han bara artig och tycker jag är en jobbig efterhängsen brud?
Så vi sitter och pratar lite.
Nu är det dags för Korn säger han, vill du följa med?
Det vill jag, är ändå på väg dit.
Och så går vi, men han håller mig inte i handen och när vi kommer fram och placerar oss någonstans i mitten av publikhavet, ursäktar han sig med att han ska gå på toa.
Vänta här, jag kommer snart.
Nu dumpar han mig, tänker jag. Det finns ingen chans att han kommer hitta mig igen nojar jag . Men för säkerhetsskull rör jag mig inte ur fläcken.
En låt spelas
Två låtar spelas
Och när introt för den tredje låten spelas tänder jag en cig och tänker aja det var ju en ganska snygg dumpning ändå. För att sekunden senare känna en arm kring min midja och få en puss på kinden.
Han är tillbaka! Hur han hittade mig fattar jag inte, hade aldrig hittat mig själv.

Och så står vi tätt, tätt ihop och pussas när vi kommer åt. Han hela tiden med sina armar kring mig i ett fast grepp och jag fånler hela tiden.

När konserten är slut, frågar han om jag vill gå på nästa med honom men jag tackar nej. Hade tänkt att gå och se en annan. Egentligen spelade det ingen större roll, men det blir någon symbolisk grej att inte följa med så jag ser Tiger Lou istället och känner mig naken utan hans händer på min kropp.
Men innan vi skiljs åt byter vi nummer.
Han säger, jag förstår inte hur vi ska få det här att funka med avståndet.
Jag är aldrig i Stockholm och du är aldrig i Oslo.
Jag svara, vi kan väl bara bytta nr och se vad som händer?
Vi kan ju alltid vara vänner?
Han nickar jo vänner kan vi alltid vara.
Och sen pussar han mig på munnen och försvinner i sommarnatten.

Och sedan den dagen har vi hörts varje dag. Det är inga vänskaps sms, det är puss och längtar efter dig. Och I augusti kommer han hit. Han ska bara till Kina en sväng först.

Det är inte det att jag är naiv. jag förstår att det inte kan bli något seriöst av det här, men jag gillar honom som fan. Och just nu njuter jag så mkt jag bara kan av att ha uppmärksamhet från en man som motsvarar de flesta av mina önskemål.

Kärlek börjar med bråk

Mitt under Depeche Mode konserten hoppar en kille bokstavligt in i mig.
Jag skäller lite på honom och försöker lära honom lite om vett och etikett för att sedan erbjuda honom att ställa sig framför mig om han nu nödvändigtvis måste hoppa in i folk. Men han står kvar och ler mot mig och som magi rinner irritationen av mig. Mörkbrunt hår och klarblå ögon och det vackraste leendet jag sett på länge med fina skrattgroppar. Hans leende gör att det går elektriska stöttar genom hela kroppen och jag blir blixtförälskad, att han pratar på klingande norska verkar inte vara till hans nackdel. Så jag står där och fånler. Han tar mig i hand och presenterar sig.

Folk flyttar på sig framför oss men ingen av oss tar ett steg ifrån varandra och vi ler lite blygt mot varandra och småpratar mellan låtarna och sjunger med för full hals, och han ser till så att jag ser hela tiden och ställer sig som en sköld mellan mig och knuffandes människor. Och det enda jag tänker är att jag vill ha honom.
När konserten är slut oroar jag mig för att han ska försvinna i vimlet av människor som passerar kring oss, men han tar min hand och leder mig till sina vänner och presenterar mig och jag presenterar honom för mina.
Vill du se fever ray med mig frågar han, och jag bara nickar till svar och han tar ett fast tag om min hand och ledder mig genom området med snabba steg till nästa konsert och där placerar han mig framför sig med ett fast grepp om min midja med ena handen som han är rädd att jag ska fly och den andra flätar han sina fingrar kring mina. Och jag är fjortisglad. Försöker koncentrera mig på musiken men det går inte för att stå så nära honom göra att elektriska stöttar går genom kroppen hela tiden och sen kysser han mig på halsen, på munnen och det är tur att han håller i mig för mina knän viker sig.

Konserten tar slut och vi går för att ta en öl. Vad vill du ha? Säger han och går och köper dricka till mig och låter mig slippa stå i trängseln och han samlar pluspoäng hos mig för varje minut som går.Och vi pratar och pratar och det är lätt, ingen pinsam tystnad inget. Sen frågar han om han får följa med mig till mitt camp och förnuftet i mig säger med mycket svag röst nej. Du vet att du inte borde men jag hör mig själv säga med stark och klar stämma att han gärna får.

Och efter att ha utbytt artighetsfraser med vännerna i campet leder jag honom till mitt tält. Och vi kysser varandra hungrigt och jag drar av honom tröjan och är helt betagen av att han ligger där, måste ha. Och jag får. I den mest oromantiska miljö jag varit med om. Och efteråt kryper vi tätt, tätt intill varandra och han kramar mig så hårt att det nästan gör ont. Men att dela på ett 60 cm liggunderlägg i ett tält med folk som festar utanför är inte optimalt för sömn. Och när morgonen gryr och jag har puttats ner från liggunderlägget och ligger och huttrar på marken väcker han mig, det är kanske bäst jag går så du får sova ordentligt och jag känner tacksamhet. Jag sätter mig upp yrvaken, vad händer nu säger jag? Ja det kan väl inte hända så mkt, vi bor för långt bort från varandra, Oslo - Stockholm funkar inte. Och jag tänker att det är priset man får betala för att ta hem någon direkt och så kryper han ut ur mitt tält och försvinner i morgonen och jag kryper ner sovsäcken och somnar på studs igen.

Och när hettan i tältet väcker mig någon timme senare. Vaknar jag med den värsta ångesten jag känt på länge. Jag vill bara skrika ut min ångest och längtar efter att rödluvan ska vakna och kram bort ångesten. Jag känner mig som en smutsig trasa som inte är värd något alls. Rödluvan vaknar och vi åker och badar men allt känns bara mörkt och jobbigt. Det är egentligen inte det att jag har någon åsikt om folk som har One night stands, men det passar verkligen inte mig. Inte rätt för mig och därför förföljs jag resten av dagen av en ihärdig ångest som vägrar släppa taget om mig.

Fortsättning följer...