Så lyder det tionde budordet.
Jag har inte begär till min nästas hustru, men till min nästas pojkvän. Förmodligen är det lika illa. Det är inget jag valt, är det ett försvar? Fast precis som jag inte har valt det har jag inte ansträngt mig tillräckligt för att undkomma det som pågår mellan mig och skitstöveln.
Mitt samvete har plågat mig sedan den dagen vi gick från att bara vänner till något mer, sen den första kyssen. Gör det mig till en bättre människa? Förmodligen inte. Skulle hans flickvän tycka att sveket vara mindre för att hon visste att jag mådde dåligt av det, förmodligen inte. Skulle hon hata mig mindre, inte en chans. Jag försöker inse att det inte är jag som är otrogen mot henne utan han men det hjälper inte. Jag är en medbrotsling.
Det är lustigt hur ens psyke fungerar, på vilket sätt min hjärna hittar ursäkter för att lätta mitt dåliga samvete. Jag försökte mig på att i början förneka hennes existens. Kanske hade han hört att killar med flickvänner var mer attraktiva och försökte spela på det kortet? Jag lyckades aldrig övertala mig själv att så var fallet, även om jag än idag fortfarande aldrig sett människan live.
Ett tag struntade jag i att han inte var singel och fick många underbara nätter som belöning för min egoism. Synden belönade sig men med en bitter eftersmak, tills jag åter igen bröt mig fri.
Nu försöker jag att vara gå en mellanväg, vilket betyder en massa torrjuckande och hångel tills läpparna värker. Likt kåta tonåringar..
Alla kläder måste vara på, inte en strumpa får åka av. Jag har inbillat mig att det inte är otrohet då. Även detta argument börjar brista nu. För sanningen är att de är lika mycket otrohet och jag börjar bli VÄLDIGT sexuellt frustrerad.....
Kommer hans flickvän tycka att det är okej, att vi inte gått hela vägen?
Funderar på om det skulle vara så farligt att bara "låna" hans kropp lite. Det finns så det räcker och blir över till henne också.
Är mitt brott mildare för att jag absolut inte har något intresse i honom, att jag inte vill ha honom eller har några som helst planer på att ta honom ifrån henne, eller är det kanske rentav så att mitt brott på grund av just det blir värre, att jag är med hennes pojkvän fast jag inte vill ha honom? Det handlar bara om åtrå från min sida och det har ingenting med kärlek att göra. På något sätt känns det mindre försvarbart då. Hade jag älskat honom så hade det varit en helt annan sak. Det hade på sätt och vis rättfärdigat det jag gjort och det jag gör..
Hur jag än handlar, kommer jag att handla fel. Jag försöker leva efter att behandla andra som jag själv vill bli behandlad men jag lyckas inte få mitt handlande att överensstämma med min livsfilosofi hur jag än vrider och vänder på det. Jag sviker en medsyster och jag vill inte vara den människan som gör det, men det är just den jag är för sanningen är ändå att jag behöver honom....
Just nu är han guldkanten i min vardag. Han som finns där villkorslöst. Att handla rätt mot henne vore att bryta vore att bryta men hur handlar jag rätt mot skitstöveln? Hur ska jag göra för att alla ska bli nöjda?
Jag går inte in och förstör något, inte egentligen för sanningen är ändå den att de inte ens sover i samma säng. Kanske bidrar jag på något sätt till att förbättra deras förhållande, för han pratar med mig om henne om dem och jag ger råd så gott jag kan. Jag vet att jag vid ett antal tillfällen fått honom att be om ursäkt för sitt handlande när de bråkat och jag blir glad när de försonas. Det är väldigt rörigt och invecklat. Jag är som en tyst, hemlig, ovälkommen del i deras förhållande.
Vad är det som säger att man bara ska vara två i ett förhållande och att monogami är den enda vägen att vandra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar