Fattigdom pa nara hall

I ett varmt men fattigt land, dar gatubarn klamrar sig fast kring bennen och hoppar upp min famn sa fort tillfalle ges sitter jag pa ett internet cafe och kanner svetten rinna ner for ryggen.

Missaren ar total. Jag drommer mardrommar varje natt och vagar inte somna om. Jag har inte attit upp en hel maltid utan att fa ge bort maten pa min talrik. Det ar bruna stora sorgsna ogon som drar i mig och pekar pa sin mun och sager hungrig.
Och nar jag undkommer gatubarnen ser jag vita vasterlandska man med unga flickor. Jag skams for vad jag ar, var jag kommer ifran och framforallt for att jag har och alla runt mig inte har.

Har ar ocksa landet som ar svarast att resa sjalv i. Mannen har trakaserar mig, viskar bakom min rygg eller for all del pratar hogt pa sitt sprak. De annser sig att ha ratt att ta pa mig och sjalvklart ar jag oppen for skamliga forslag som vasterlaning.
Jag far mer uppmarksamhet an jag ber om eller vill ha och folk pekar och skrattar ogenerat at mig.

Att resa ar underbart, men semester ar det inte.

Ett land kvar, sen kommer jag hem.

Puss darlings