På alla hjärtans dag fick jag för första gången i mitt liv ett blomsterbud, en röd ros! Killen i fråga och jag har varit vänner i ett år, det var en vänskap som började ganska flörtigt men sen övergick i vänskap eftersom han träffade en annan tjej samtidigt. Det hände aldrig något mellan oss så jag brydde mig inte speciellt. Vi har iaf hållit kontakten, På alla hjärtans dag fick jag som sagt en ros, som singeltjej i den här stan så är man utsvulten på romantik så jag blev självklart löjligt glad. Han var fortfarande ihop med sin flickvän så jag tog det ändå mest som att han försökte vara snäll, sprida lite kärlek till en ensam singel. Han pratade om att han ville göra slut. Jag kopplade ändå inte hop saker och ting. I måndags gjorde han slut och flyttade hem till sig själv igen.
Igår träffades vi. Jag tänkte aldrig att det skulle vara en dejt. Jag visste inte så mycket överhuvudtaget. Han hade en heldag planerad och jag fick inte veta något om vad som skulle hända. Det enda jag fick var en ett klockslag och en plats att befinna mig på. Det hade inte spelat någon roll om han bara skulle ta mig till ett fik för att dricka en kaffe, jag ÄLSKAR överraskningar! Jag försökte hålla mina förväntningar nere. Jag kom till platsen vi bestämt och han kommer och möter upp mig med den största buketten blommor jag någonsin fått! Jag blir så rörd att jag inte vet var jag ska ta vägen. De får knappt plats i min famn! Sen kör vi iväg i hans bil och hela dagen är perfekt planerad. Jag ska göra det här till din dag säger han. Det här är en person jag aldrig tänkt på, på något speciellt sätt mer än en trevlig kille men slänger man på lite romantik och omtänksamhet så är det svårt att inte tänka om. Jag är inte ens i närheten van vid det här. Dagen går och tillslut är allt jag vill att han ska kyss mig vilket han gör. Vi hamnar hemma hos mig och allt är perfekt.
Han behandlar mig som en prinssesa och jag kämpar med inre spöken. Rädslor och fruktan. Han berättar hemligheter om sig själv, blottar sig och tillslut vågar jag tro på att han kanske faktiskt tycker om mig. Jag tänker det kanske är en sån här kille man ska ha, en sån här kille jag har väntat på. Han är inte min typ alls egentligen men så tänker jag att min typ kanske inte är en bra typ trots allt. Jag borde ge honom en chans. Jag släpper in honom, sänker garden.
Sen brakar helvetet löst när han vill gå hem. Övergivenhetskänslor tar över och med gråten i halsen kastar jag ut honom. Visst gå, nu har du fått mig, gå, grattis du fick ligga. Klumpen i halsen. Börja inte gråta, för allt du gör Sg börja inte gråta. Måste få ut honom ur min lägenhet innan tårarna tränger fram. Gå! Jag ringer dig imorgon säger han. Jag svarar att jag inte bryr mig, bara gå! Så går han fast allt jag ville var att han skulle stanna. Dörren stängs bakom honom. Jag vet att jag överreagerat, men jag kan inte hjälpa det. Jag vet att jag sårat honom men jag kan inte hjälpa det.
Och idag har dagen passerat och han har inte ringt.
Det värsta är att en del av mig är glad att han inte ringt, för då hade jag rätt.
