önskan som går i uppfyllelse

Sist jag skrev så skrev jag att om ingen håller om mig så går jag sönder och när jag skrev det så menade jag det i varje cell av mig. Ett dygn senare skriver Norrland till mig. Får jag komma och hälsa på dig i helgen? Jag svarar att han gärna får det för är det något Norrland kan så är det att hålla om mig och göra mig hel.

Hela helgen har vi kramat på varandra. Promenerat med tätt slingrande fingrar kring varandra, pussats och hållit om varandra. Min singelkropp som är utsvulten på närhet och kärlek har sugit åt sig som en svamp. Jag har i hans omfamning känt hur min batterier laddas upp igen. Hur tomheten försvunnit. Jag och Norrland är på låtsas, vi leker kära. Vi gör det så bra att jag ser hur folk tittar på oss och ler. Vilket förälskat par tänker de. Kanske tänker vi också det, Men vi är på låtsas, vi är nästan kära. Varandras nästan själsfränder. För mig spelar det nästan ingen roll. Jag åker gärna på semester, en weekend i vi- landet. Men ändå om jag hade fått önska om så hade jag önskat mig någon det var på riktigt med.

Tbx

Nu åker jag tbx till platsen jag träffade norrmannen, förmodligen kommer han vara där. Jag har valt att inte veta för jag vet inte vad jag hoppas på.

Jag och Norrland pratar. Jag bad honom följa med fast jag egentligen inte visste om det var just de jag ville. Jag drog ändå en liten suck av lättnad när han inte fick ledigt från sitt jobb. Vi pratar. Han är orolig men försöker dölja det. Vi ses när jag kommer hem säger jag. Han svara att ja om du inte träffar någon? Varför skulle jag göra det säger jag. Du gjorde ju det sist. Jag hör oron som han försöker dölja . För när man känner någon så bra som jag känner Norrland kan man skoja bort saker bäst man vill men sanningen lyser ändå igenom. Jag tänker att han nog borde vara jävligt orolig men det säger jag inte. Inte heller säger jag att om du bad mig, på riktigt att bara vara din så skulle du inte behöva vara orolig. Men eftersom du inte gör det så ja jävligt orolig ska du vara. Vill jag vara hans? Den eviga frågan som snurrar i mitt huvud. Som jag omöjligt kan svara på. Jag jobbar på att inte tänka fack, inte tänka pojkvän eller bara vän. Jag jobbar på att bara vara i den relationen vi är.

Festivaldags tankar på förra hur förälskelsen slog till och resultatet några av de finaste stunder jag haft med en annan människa. En hand som smekte min kind och fick benen att vika sig. Jag tänker att den här festivalen omöjligt kan toppa den så jag åker dit utan förhoppningar utan något annat an att bara vara med vänner och lyssna på musiken. Ett år senare samma män samma gråzon. Tiden står still men ändå inte.

Nu har kombon, Norrland flyttat ut. Hans anställning avslutades och han flyttade hem igen. Det är tomt här hemma. Efter två månader tillsammans så är det som var vardag innan extra tomt. Fascinerande hur man kan sakna något som man i början störde sig på. Omställningen att bo med någon efter alla år var stor. Fast jag gillade det. Någon som saknar en när man varit ute för länge på kvällarna och frågar hur ens dag har varit, någon att slås med fjärrkontrollen med, någon som kollar att man fått i sig mat, någon att hålla i handen och som håller om man när man är ledsen och glädjer sig åt ens glädje.

Vi är inte tillsammans, vi har inte sex (typ inte iaf) vi är bara goda vänner som tycker om att sova sked. Jag bryr mig inte om att definiera det närmare. Jag har fått lära mig att jag är en människa med kontrollbehov som gärna vill veta. Så jag övar att inte försöka sätta någon etikett på det. Vi är Supergirl och Norrland. Men ibland i vår icke relation när vi är så där pariga som folk är, ibland sekunder innan jag somnar och har hans armar runt mig så kan jag tänka att tom när jag flyttar ihop med någon så är det på låtsas. Fejk lixom. Vi leker par men är inte ett par. Att det är så mkt i mitt liv som känns på låtsas. Vi fejkar familj. Och ofta känns det som att jag fejkar ...typ livet.

Livet som sambo

Det är faktiskt inte så tokigt som man skulle kunna tro, att bo ihop med Norrland. Jag skulle tom kunna sträcka mig till att säg att det är riktigt mysigt. Någon som väntar på en när man kommer hem och som vill höra om ens dag. Någon som kramar på en. Vi sover sked varje natt, men inget mer. Inget sex, för det skulle göra saker så komplicerade. Är dock inte säker på att saker blir mindre komplicerade om någon träffar någon annan. Vi får se vad som händer med det här. Men vem hade annat att jag och Norrland en dag skulle bo ihop.

Strula till mitt liv

Syster säger: Du ser ut som en fjant när du pratar med Norrmannen och jag blir medveten om att jag faktiskt gör det. Sitter där med fånleende över hela ansiktet och skrattar för mig själv. Vad som känns som en minut är oftast flera timmar. Och vi hörs ofta, nästan varje dag. Ibland bara för att säga god natt.

Häromdagen frågade jag om han inte skulle flytta till Stockholm istället, och han svarar, vi får se.
Vi får se, är fullkomligt tillräckligt. Inte för att jag tror att han kommer göra det men det finns ändå ett hopp i orden, vi får se. Jag försöker att inte tänka så mkt på vår relation även om jag inte kan låta bli att fundera på vad han faktiskt känner för mig. Vad som bara skulle bli en natt och sen bara en helg har ändå överlevt i över 5 månader. Så något känner han uppenbarligen. Och något känner jag också uppenbarligen. För 5 månader är länge med distansen och bristfälliga möten. Ibland känns det som vi står där hand i hand och velar fram och tbx om vi ska hoppa, ta steget att faktiskt bli ett par men någonstans nöjer oss vi att stå vi stupet och titta ner. Vårt förnuft säger oss att det absolut bästa vore om vi hittade någon annan var sin annan på nära håll.

Jag och Norrland är vänner igen, och numera även kombos. Att bo ihop med sitt ex är förmodligen det mest idiotiska man kan göra. Inte för att det på något sätt råder några tvivel om att vår tid som mer än vänner är över och jag är övertygad om att ingen av oss egentligen vill ha det på något annat sätt. Men att vi skulle vara likgiltiga inför att se varandra med någon annan är nog naivt att anta. Så vad jag gör av Norrland när Norrmannen kommer på besök vet jag inte riktigt. Den dagen, den glädjen.

Och någonstans ute i kullinserna väntar en tredje spelare på att komma in på planen.

Styr upp mitt liv

Jag och Norrland har en sjukt udda relation, vet inte vad vi ska kalla oss. Jag har gett upp försöken att hitta en benämning som passar. Det skulle inte förvåna mig om vi en dag gifter oss, inte för att det finns någon stark kärlek mellan oss eller att han är den finaste utan mest för att vi alltid på något sätt återkommer till varandra. Och kanske för att vi är helt oss själv i varandras sällskap. Komplicerat som sagt och omöjligt att definiera.

Jag har varit arg på honom ett tag nu, över en skit sak egentligen. Men sen har den bara dragit ut på tiden och så blir man arg för att han inte har vett att be om ursäkt och tillslut är man rosenrasande samtidigt som man saknar, saknar så att det gör ont i kroppen. Men eftersom jag försöker bli en bättre version av mig själv som styr upp mitt liv så singlade jag slant om saken krona, vara den storsinta och prata med honom. Klave, fortsätta sura. Det blev klave men jag tänkte skit samma så jag svalde den förbannade stoltheten och ilskan och ärade honom med att få läsa mina rader på msn. Och nu en stund senare känns det bra. Vara vänner igen. Som en sten som lättat från mitt bröst.

Heja nya jag, fortsätter jag så här kommer jag snart vara fjäderlätt med alla stenar som jag kastar överbord.

Konstigt

Är det inte konstigt att man kan hata någon, verkligen tycka att någon är en skam för mänskligheten och skulle göra världen till en bättre plats om han bara tog bort sig själv men samtidig sakna exakt samma person så mycket att det gör ont i magen?

Jag fattar ingenting men jag tror att jag vill ge honom ett ordentligt kok stryk och sedan plåstra om honom typ. Snacka om att lock fram udda sidor.

I try oh baby I try to be good

Jag försöker gå vidare, att jag ska hitta någon innan Norrmannen träffar någon. För jag vill inte ligga i fosterställning och gråta till mina ögon blöder. Vill inte! Så jag stänger hjärtat och undviker honom och när folk frågar om jag är singel så säger jag och ler. Så jag pratar med pojkar, massa känns det som. Men för varje pojke jag träffar så saknar jag honom mer, ska det vara så? Jag blir så trött för det känns som jag fastnat i något slags limbo land. Som jag kämpar i ett krig omöjligt vinna.
Så istället umgås jag med den enda som får N att framstå som betydelslös, Mr Dryg. Och det är defentivt så fel som det kan bli. Jag borde hålla mig så längt borta från Dryg som det är fysiskt möjligt. Fast det är omöjligt, på riktigt jag kan inte hålla mig borta. Och jag vill inte. Japp så är det ingen idé att ljuga. Jag vill umgås med Mr Dryg varje vaken sekund. Hans skratt är som ett glädjepiller och gudarna ska veta att om det är något jag behöver så är det att knarka glädjepiller. Så sluta tjata förnuft, det är du som säger att jag ska undvika N du kan inte få som du vill jämnt!

Men seriöst skjut mig någon, ser ni inte att jag är skadat gods!

Inte helt enkelt

Det är inte en helt lätt situation jag hamnat i, inte för att jag vill klaga.
Jag och Norrmannen hörs nästan varje dag.
Vi har sagt att vi ska ses i höst, så det där aldrig mer blev det ingenting av och det är jag självklart glad över.

Problemet är väl att jag inte riktigt vet var vi står, vilken status vi har. Jag försöker fiska lite, kasta ut lite trådar, men han verkar trygg med att jag inte träffar någon annan samtidigt som han säger att vi ska vara försiktiga så att ingen får krossat hjärta. Så vi har sagt att vi tar en dag i taget och ser vad som händer. Men eftersom tiden bara går och ingenting händer är det rätt jobbigt. Jag vet att jag är ganska otålig av mig och att det egentligen inte finns så mycket mer att göra än att vänta.

Och det kan jag väl leva med om det inte var så att jag hade Norrbotten. Jag vill inte såra någon och vill handla rätt, men det är svårt när man inte riktigt har koll på vad rätt är. Alla andra verkar dejta flera samtidigt och vara fine med det men jag gillar det inte men jag gillar dem båda väldigt mycket, fast på olika sätt.
Jag kan inte välja!
Varför kan det inte vara okej att ha två pojkvänner? Inte för att någon har den statusen men det hade varit en trevlig lösning =)

Tillfredsställda behov

Norrland var här i helgen.
Jag är så förvirrad!

Han är så otroligt snäll, fin och omtänksam. Han gör allt för mig och jag tror egentligen inte att jag tidigare har träffat någon finare kille. Och det hade ju varit underbart om jag hade vett nog att inse det när vi faktiskt dejtade och han var kär i mig och ville vara med mig istället för att snoffsa runt med näsan i vädret och bete mig som en diva och i hemlighet tycka att jag var lite bättre än honom och inte se honom som ett tidsfördriv . Och nu när tiden passerat och vi pratat igenom saker fram och tillbaka i 6 månader kan jag tydligt se att det var jag som drev bort honom och förmodligen var den enorma ilska jag kände när han låg med någon annan lika mkt riktad mot mig som mot honom.

Efter 6 månader möter jag honom vid centralen igen, och jag ser honom med nya ögon, friska ögon. Och helgen passerar och vi pratar återigen om varför saker blev som de blev och inser att ingen av oss är oskyldiga och vi handlat fel mot varandra och jag känner att jag förlåtit honom, att jag kan prata om det utan att koka upp av ilska och det är då det lustiga kommer fram att jag förlåtit honom men han kan inte förlåta sig själv för vad han gjort vilket leder till en blott bisarr situation.

Men helgen är perfekt vilket den alltid är med honom. Vi beger oss ut på äventyr i regnet och njuter av varandras sällskap. Det är alltid avslappnat och jag gillar den jag är med honom, jag gillar oss. NU inser jag det. Jag får närhet, kramar och skratt och jag suger åt mig som en uttorkad svamp av allt han har att ge och han beter sig likadant. Vi behövde båda den här helgen. Men när söndagen går mot sitt slut sitter vi båda förvirrade tätt ihop slingrade med regnet smattrande mot fönsterna och vet att det är dags att ta ett beslut, om vi ska bli vi. Han säger du vet när folk skriver som status på fb att det är komplicerat jag tror det passar in på oss och jag kan inte annat än att hålla med. Men vi måste bestämma oss för hur vi vill ha det säger jag och hoppas han ska ta ett beslut för jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag vill, jag har förstört det som var.
Jag hade känslor för dig och nu när jag träffat dig igen så inser jag att de finns kvar, säger han.
Jag tror jag har känslor kvar för dig också svarar jag.
Vi kanske bara ska vara vänner?
Men hur ska det gå till, ska jag ringa dig och be om råd om någon kille jag träffar, skulle det kännas okej för dig?
Nej jag skulle tycka det var skitjobbigt!
Men vad ska vi gör då?
Och sen kommer vi överens om att när vi är ifrån varandra så är vi bara vänner men när vi ses är vi mer och jag vet inte om det är den bästa lösningen. Och jag vet inte alls vad jag vill.
Jag tror vi är för rädda för att satsa båda två, för av vi oss sjutton på att det skulle funka så skulle det men nu släpper vi taget om varandra istället.
Den enda känsla jag har är förvirring. För bortom rädslan och ytligheten så inser jag att detta kan vara ett stort misstag men jag har verkligen aning och då är det nog rätt att gå.

Något helt annat

Norrland skickade ett mail till mig nyss.
Han saknar mig och undrar om det finns en chans att vi kan försöka igen.

Och Mr Dryg hörde av sig för några dagar sedan.

Om det här är något slags tröstpris för jobbhelvetes ångesten så är jag ledsen med det hjälper inte ett skit.
Jobbet är viktigare än alla världens pojkar.

Jag borde sova, men jag vill inte för när jag vaknar är det måndag- ÅNGESTMÅNDAG!

Forgive but not Forget

Idag är en bra dag.
Jag insåg inte riktigt själv varför jag var på strålande humör när jag kom till jobbet i morse.
Men nu slog det mig.
Jag har förlåtit Norrland.
Det känns riktigt bra.

Det kommer bli en bra dag idag!

Låtkrig

När jag kommer hem ser jag att han skickat den här:




You are my everything
My head and my heart mind my wing
I could give all again
I'm never sure
of anyything
with you

The jokes the laughs the teardrops too
The games the fun the travels too
Yes I won't do them all with you
All good things now come from you

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you

You are my everything
My head and my heart mind my wing
The past the present tomorrow too
I'll spend my final day
with you

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you

Jag svarar med tre bokstäver t.k.k

/ Superflickan som försöker ha ett hjärta av sten men ändå känner ett sting av dåligt samvete

Cirkeln sluten?

Idag är en jobbig dag.
En dag fylld med massa konstiga känslor som saknad och hat.

Men mest återblickar.
När Daniel kom och strök mitt hår och sa att jag var finast
När han sa allt det där som sakta lindrade smärtan jag kände innan.
Och jag var egoistisk för jag ville bara ha bekräftelsen, uppvaktningen och kärleken.
Jag var egoistisk men också ärlig.
Jag sa som det var, har ingen kärlek att ge.
Och när han sa att det inte gjorde något, trodde jag honom.

Och jag gav så mkt jag kunde. Gjorde så gott jag kunde.
Hela tiden livrädd för att såra.
För har man varit den som blivit sårad vill man aldrig, aldrig någonsin utsätta någon annan för det. Jag trodde han förstod att det var därför jag stötte bort honom, det gjorde han inte.
Så han hittade bekräftelsen hos någon annan, som i sin tur använde honom för att få egen bekräftelse. Någon som tillhörde någon annan.

Så jag sitter här och försöker sammanfatta det som varit, försöker lära mig av mina misstag.
Jag ser dem tydligt. Mitt misstag var att jag var rädd, att jag inte vågade satsa.
Jag satsade inte fullt ut, för jag var rädd att såra och rädd för att bli sårad.

Ler lite åt ironin att mitt förhållande med Mr Dryg tog slut för att jag satsade för mkt och förhållandet efteråt tar slut för att jag satsar för lite.
Men det handlar inte bara om mig.
Mr Dryg var där jag var med Daniel. Livrädd för att såra mig och jag ivrig med att visa att jag inte var som de hade han träffat innan, precis som Daniel var med mig.
Men nu förstår jag hur Mr Dryg kände sig, nu förstår jag så mkt jag inte förstod då.
Som pusselbitar som faller på plats. Och när jag trycker bort alla samtal för att jag inte orkar prata med någon, vill jag ändå ringa upp Mr Dryg och säga nu förstår jag exakt vad du pratade om, när du pratade om det här
Jag tyckte du var en idiot som slutat tro, som var så rädd och nu tycker jag att du är den klokaste jag känner.
Fast ändå sorgligaste. Och nu är jag också där.

Fast skillnaden är att jag verkligen ska försöka mig ta mig upp er det här.
Jag vägrar ge upp, sluta tro.
Jag tänker inte låta de som svikit mig vinna.
Jag ger mig inte så lätt
så låt mig krocka igen
Just bring it on
Jag ligger här i soffan så länge med täcket över huvudet.

Hans version

Jag svarade utan att titta vem det var som ringde, och så hör jag hans röst. Blandade känslor av att vara glad att höra den samtidigt som de väcker liv i all ilska.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det jag egentligen vill är att bara skrika alla fula ord jag kommer på, säga saker jag vet skulle såra och trycka ner honom i skorna. Jag vet hans ömma punkter. Men det är inte därför jag vill prata med honom. Jag vill höra hans version, så jag ber honom förklara.

Jag så förvirrad SG, vet inte hur jag kunde sabba allt, såra dig.
Jag är så ledsen.
Och det är inte det jag vill höra. Jag vill ha en logisk förklaring, vad för tankar som gick igenom hans huvud när han låg med henne.
Men någon sådan får jag inte, och när jag tänker efter så vet jag inte riktigt vad han skulle säga som förklarar.

Istället pratar vi om oss. Om det som varit min osäkerhet hur den påverkat honom och hur jag i min rädsla för att såra honom stött bort honom.
Inte direkt men indirekt genom att lägga upp brasklappar. Som i fredags när vi pratade om min resa, hur saker skulle vara då och jag svarade att jag inte visste.
Det kan vara så att jag tillbringa all min tid med att skriva milslånga mail till dig eller så träffar jag en brunbränd surfarpojke och hånglar med.
Och det var menat som ett skämt, och jag är inte sämre människa än att erkänna att det var osmakligt. Men när vi pratar tar han upp det om och om igen. Men du sa ju faktiskt...
Och allt det bra fina jag sagt nämner han inte och det slår mig exakt hur osäker han är. Hur liten han är och bitarna faller på plats.

Han är en sådan som behöver bekräftelse om och om igen med stora tillitsproblem.
Ingen kan ge dig så mkt bekräftelse som du behöver Daniel, och det som uppenbarar sig för mig just då är något han själv är medveten om. Jag vet, säger han.
Jag har blivit bedragen och trampad på av tjejer så många gånger, det gör att jag har svårt att lita på.
Alla dessa tassiga människor, tänker jag.

Vi fortsätter att prata och jag pendlar mellan att skälla, gråta, trösta och ge råd.
Och när vi sitter där och gråter på var sin sida av luren kan jag inte låta bli att skratta.

Och han ber om förlåtelse om och om igen.
Jag har sårat den finaste flickan jag träffat och förstört det bästa som hänt mig. Jag ångrar mig så otroligt mkt och om jag på något sätt kunde göra det ogjort skulle jag. Och jag hör hur han gråter som ett barn på andra sidan luren.

Vill du ha mig tbx? frågar jag för det slår mig att han inte sagt det.
Jag förstår inte hur du skulle kunna ta tillbaka mig.

Jag kanske skulle kunnat, det hade kanske funnits en liten, liten chans om du hade kämpat, om du varit en man och ringt direkt, skickat patetiska blommor vad som helst. Om du kämpat. Men nu, nej.
Du har inte kämpat.
Du har suttit där hemma med din ångest utan att göra något åt saken och nu är det försent.

Kan vi iaf vara vänner, jag vill inte förlora dig i mitt liv hurklar han fram.
Nej, det är försent för det också. Kanske en dag när tanken på dig inte gör mig illamående men nu vet jag inte hur det ska gå till.

Och innan vi lägger på säger jag. Jag borde inte ge dig råd, för egentligen vill jag att du ska krossas och få smaka på din egen medicin, men jag tänker säga det här iaf.
Hon du låg med har kille och om ni blir tillsammans, vad är det som hindrar henne från att göra exakt samma sak mot dig?

Och när jag lagt ifrån mig telefonen, känner jag att jag redan fått min hämnd. Jag kommer inte längre vara en del av hans liv och det smärtar honom mer än mig.
Och så är ilskan bortblåst.

Jag är glad att jag lyssnade på honom, att vi pratade.
Nu förstår jag, även om det dröjer tills jag förlåter helt.

Dags att gå vidare...

Utmattad

Jag har pratat med Norrlandspojken i telefon i nästan tre timmar nu ikväll.
Han ringde faktiskt.
Jag känner mig helt slut psykiskt.
Är inte arg längre iaf, så i natt kommer jag nog kunna sova
Tänk vad skönt det är när man kostar på sig att bete sig vuxet och faktiskt lyssna.

Inga hemligheter

SG sa:
Vi behöver prata, som vuxna människor. Kan du ringa mig. Jag vill kunna släppa det här och gå vidare och det kan jag inte göra förrän vi pratat.
Daniel sa:
Vi kan prata någon kväll
SG sa: Jag behöver göra det ikväll. Jag vill släppa det här NU!
Daniel sa:
jag ringer dig imorrn
SG sa:
kan vi snälla ta det ikväll
jag orkar inte må så här
SG sa:
jag vill inte ha en till sömnlös natt
Daniel sa:
det vill jag, tro det eller ej, inte att du ska ha heller
bättre att ta det i en anständig tid imorrn
SG sa:
jag ber dig!
jag orkar inte
SG sa:
och jag vet att jag inte kommer kunna släppa det här förrän vi pratat

Sen är han bara tyst, loggar ut 30 min senare.
utan ett ord.
Jag försökte vara vuxen. Ge honom en chans att förklara sig.
För jag kan inte få in i mitt huvud att någon kan vara så brutalt ond.
Det måste finnas en logisk förklaring.
Jag vill inte förlora tron på mänskligheten.
Det finns alltid två sidor och jag ville höra hans version. För MIN skull.
Men jag fattar inte.
Är det möjligt att vara så jävla feg. Jag bet i en kudde och skrek högt samtidigt för att inte låta arg. och jag tycker jag lät hur mjuk som helst, men ändå.

Jag är så jävla äcklad av mig själv för att jag låtit honom ta i mig.
Och mitt hat vet inga gränser.




Tack för låttipset! Puss

Jag är ett jävla skämt

Jag vet att jag inte skrivit mkt om Norrlandspojken, och jag vet egentligen inte varför.
För att det flöt på bra, smidigt.
Jag var den som var motsträvig inte vill. Yrade om öppet förhållande och han sa att han inte ville för han träffat den finaste.
Han överöste mig med kärleksförklaringar, vacker smart, rolig och gudarna vet vad.
Och sen sa han: Nu vill jag att vi kör på riktigt. Jag vill att du blir min flickvän. Och jag funderade över saken och tänkte att kanske ska den fina killen få vinna som det ska vara i sagorna.
Så jag sa okej, vi kör.
På lördagen går han ut, och jag vet att det finns två tjejr som är intresserad av honom som ska med.
Jag har aldrig varit den svartsjuka typen, och fram till midnatt messar vi som vanligt.
Sen slutar han svara och jag messar flera gånger och får fortfarande inget svar och inte ens den vanliga godnatt pussen.
Och hela min magkänsla skriker att något är allvarligt fel.
Och hela dagen passerar utan ett ljud, och det är så långt ifrån som det brukar som det kan vara.
Och när kvällen kommer och jag slår på datorn är han online på msn.
Jag frågar rakt ut, för jag vet inget annat sätt.
Hände det något jag borde veta om igår?
Och han slingrar sig som en jävla ål och kallar mig svartsjuk och orationell.
Jag svarar allt du behöver säga är att nej, inget hände.
fast jag vid det här laget redan insett att det inte är sant.
Han fortsätter slingra sig, men jag ger mig inte.
Så kommer det fram:
Anna sov här.
Kysstes ni?
Ja
Hade ni sex?
Ja

Och min vrede vet inga gränser. Svart giftigt hat flyter fram genom mina fingrar.
Och han säger, det betydde inget och jag känner mig rutten och massa annat jävla skit som inte betyder något alls. Och jag önskar han stod framför mig istället för att sitta uppe i sin incesthålla uppe i skogen, så jag kunde spotta honom i ansiktet.
Och idiot som han är försöker han lägga skulden på mig, men du var ju ute åt middag med ditt ex i fredags, hur vet jag att inget hände?
Och jag säger, plocka fram din jävla ryggrad, din manlighet och ring mig istället för att ta det här på msn. och han svarar jag ska faktiskt jobba imorgon.
Och då funderar jag allvarligt på om jag ska ta tåget till honom och sparka honom hårt på pungen.

Det är inte det att mitt hjärta blivit krossat, det är något mkt värre.
Känslan av att ha blivit sviken, huggen i ryggen.
Att inte kunna lita på.
Man träffar någon som säger fall för mig, fall för mig!
Jag är så jävla kär i dig. Jag tar emot dig. Jag kommer finnas här för dig.
Och jag tänker okej, han är ju trots allt väldigt fin och han är kanske inte det jag söker, men jag söker nog fel.
Kanske ska jag satsa på den fina killen, ge det en chans
och mindre än ett dygn efter jag säger okej vi gör ett försök knullar han någon annan.

Hur är det meningen att jag någonsin ska kunna lita på någon, någonsin igen?

Straff att vara kär och ärlig

Jag funderade på en sak. Om Norrlandspojken inte sagt att han varit kär i mig, om han hållit masken om det. Hade ni fortfarande tyckte det var fel av mig att träffa honom då? Förmodligen inte.
Då blir det som att han blir "straffad" för att han är kär och ärlig med det, genom att jag flyr. För att inte såra.

Och så säger vi att vi är trötta på spelet, när man indirekt belönas genom att spela spelet, genom att man får fortsätta vara med och leka.

Varför är vi så fruktansvärt rädda för känslor, våra egna och andras?
Och vad är det som säger att jag har rätt att besluta åt honom vad som är bäst for honom?

Bara en tanke som slog mig.

Det är inte dig det är fel på

Jag och Norrlandspojken.

Det är så lätt med honom. Inga frågetecken inga funderingar.
Jag vet vad han vill.
Han vill ha mig, som sin flickvän. Han vill satsa 100%
Förra helgen när jag var där sa ja, du får inte bli kär i mig.
Han sa jag tror det är försent.

Jag säger du får bara fortsätta träffa mig om du fortsätter träffa andra.
Och han tycker jag är konstig, de flesta tjejer brukar säga tvärtom.
Så jag försöker förklara att det aldrig kommer bli något på riktigt mellan oss, att han inte ska hänga upp sig på mig. Han ska fortsätta leta efter den där speciella tjejen.
Han säger att han redan träffat henne, att jag är den finaste.

Och jag är brutal ärlig, lägger korten på bordet.
Berättar allt
Berättar om Mr Dryg
Jag har lixom ingen kärlek att ge och det beror inte på dig, för du är så fin och kunde jag skulle jag bli kär i dig utan att tveka, men jag kan bara inte. Det är mig det är fel på inte dig och det är så sant.
Men han avskräcks inte och vill stanna.
Så jag tänker att han kan väl få göra det.
För jag mår bra med honom.
Och jag saknar honom när det går för lång tid.
Och jag är inte känslokall, det är klart jag tycker om honom
eller så kanske jag mest tycker om att ha någon att luta mig emot som har starka armar och tar emot mig. Någon som håller om mig hårt när jag somnar.

Att göra rätt är svårt när jag inte vet vad rätt är
och när jag helt enkelt inte orkar gå
för jag behöver honom, hans kärlek och säger han att det jag ger räcker så litar jag på det.
Jag väljer att lita för jag orkar inget annat