Adjö 2008

Har en del att berätta, men först adjö till 2008.

2008 var inte mitt år.

2008 som i kärlekens år var en ren katastrof.
Jag återupptog kontakten med min Idealman P, och insåg rätt snart att det var dödsdömt men valde att blunda för det. Jag ångrar det inte, för det var ändå det som tillslut fick mig att komma över honom. Han var inte den jag en gång blev kär i. Om han eller jag ändrats under de två åren vi var ifrån varandra känns oviktigt. Men jag kan omöjligt känna en gnutta respekt för någon som väljer att göra slut med någon via sms. Fega ynkryggar har aldrig stått högt i klass hos mig.

Som ett skänk från ovan träffade jag någon som var motsatsen till en ynkrygg, Mr Dryg. När hela livet rasade runt mig dök han upp likt en målsökande missil som bestämt sig för att jag var den han skulle ha. Jag dissade och slingrade mig, men inget avskräckte honom och det var rätt metod att få mig på fall. Jag föll hejdlöst för charmen, intelligensen och framför allt att han stod kvar trots humörsvägningar. Fortfarande när jag tänker på hans blick, eller handen som smeker mitt hår kan jag inte låta bli att bli varm inombords. Men även den sagan tog slut i en dumpning av den för mig välbekanta frasen " jag har träffat någon annan"
Han krossade mig och lät mig inte läka, utan stod kvar precis som innan och kastade mig mellan förtvivlan och hopp.
2008 blev året jag träffade en man som väckte hat och kärlek i en jobbig mix, där känslostormarna avlöste varandra. Än idag envisas han med att kalla mig sin ängel.

Mr söt dumpade sin flickvän för min skull och gick sedan tbx till henne. För att sedan spåra ut och ringa flera gånger om dagen, där han pendlade mellan att anklaga mig för diverse saker och stora kärleksförklaringar, mest handlade om att jag inte förstod, och det hade han helt rätt i. Tillslut sa han att han inte orkade ha kontakt med mig för att han kände för mkt för mig. Sen någon månad tbx har han dock börjat höra av sig igen.

Jag gjorde slut med Mr Snygg och gick tbx ett antal gånger. Till vi insåg att det var vänner vi skulle vara. Vi delade glädje och sorg, festade tills vi stuppade och såg filmer och sjöng för fulla halsar. När 2008 drog sitt sista andetag bekände han djupare känslor för mig, och vi bestämde att ta en paus i vår vänskap.

Andra pojkar kom och gick utan att lämna vidare intryck eller spår.

Runt omkring mig föll folk ner i depressioner.
Syster tog en försommardag för många tabletter i ett försök att slippa leva mer.
Och jag har försökt finnas där för henne, men hon gör det svårt.
Ibland orkar man, ibland inte.
Vredesutbrotten har varit många och häftiga.

Min kära far råkade ut för en allvarlig olycka som fick honom sängliggande och sög ut livslusten på honom ungefär samtidigt. Man vill hjälpa, men man vet inte hur.
Och känslan av maktlöshet knäckte mig. När människor jag älskar runt omkring mig en efter en tappar gnistan och går sönder mer och mer medan det kändes som jag bara stod bredvid utan att vara till hjälp för någon. Dra sig undan eller tvinga sig på?

På jobbfronten gick det bättre. Nytt jobb med en drömlik löneförhöjning. Men intellektuellt känner jag mig otroligt understimulerad vilket gör att jag gör ett sämre jobb.

Året hade med andra ord kunnat vara bättre, men jag har fått behålla hälsan och alla jag älskar har fått behålla livet. Fokusera på det positiva!

Och som jag sagt innan, 2009 kommer bli ett bra år.
Det är mitt enda nyårslöfte och mitt enda mål.

Jag och mina ex

Satt och stirrade på telefonen där den låg framför mig, vill inte. Men jag hade lovat och jag håller alltid mitt ord, så jag tryckte fram hans nr. Han svarar efter första signalen. Det känns inte konstigt alls att prata, i samma stund som jag hör hans röst är irritationen jag kände tidigare borta. Det är något speciellt med honom, har alltid varit. Något hos honom som gör att det känns som att vi känt varandra under flera år. Allt är så naturligt och enkelt, samtalet flyter på och han säger att han var lite orolig ett tag att det skulle kännas konstigt att prata med mig men i samma stund som han hörde min röst var den borta. Jag säger inte att jag kände på samma sätt.

jag tar min roll som rådgivare på största allvar och lyssnar nog och kommer med ärliga råd och förvånas lite över hur mkt han värdesätter mina ord. Jag är tjejen han lämnade för att vara tillsammans med tjejen han är tillsammans med nu.
Du måste ge henne mer tid hör jag mig själv säga. Han säger att jag är klok och jag säger att när han levt lika länge som jag kommer han vara minst lika klok och han skrattar och det känns bra att höra honom glad.

Vi pratar på och tiden rinner iväg. Vi pratar om vad som hänt sist och han oroar sig för att jag jobbar för mycket och vi pratar om planer för sommaren och jag frågar om han ska åka på resan med henne, resan som han ville åka med mig och han svarar nej och det gör mig lite nöjd. Jag berättar att jag fick lite panik när han berättade om den och han säger att han förstår det nu. Han frågar om jag träffat någon ny och jag säger att jag inte ens varit i närheten och han tror mig först inte. Jag säger att jag vill vara själv nu och han frågar om jag är mycket ond på honom och jag säger att jag nog är det, men att det går över, det känns redan bättre. Jag vill inte att du ska må bra säger jag och känner att jag faktiskt menar det till 98%.

Han säger att han tänkt på mig varje dag och jag säger att jag tänkte på honom lite den där helgen när det var så fint väder, att det hade varit trevligt att åka iväg någonstans i hans bil. Och han tystnar. Jag önskar saker var annorlunda. Jag önskar jag kunde vara med dig oxå. jag skrattar åt honom och föreslår att han ska konvertera till Islam då kan du skaffa dig hela fyra fruar och han svara skrattande att det var en riktigt bra idé.

När det är dags att lägga på frågar han mig vad som händer nu. Får han ringa mig igen? Jag säger att det går bra. Han frågar om jag kan tänka mig att träffa honom igen och jag funderar lite och säger att även det går bra. Är det så att jag nu ska räkna in ännu ett av mina ex till mina vänner?
Med Mr snygg går det över förväntan och jag tror inte det kommer bli några problem ens om någon av oss träffar någon ny, men något säger mig att det inte kommer gå lika smidigt med Mr söt.

Går det att vara vän med ett ex, när förhållandet inte dött ut naturligt?
Jag vill gärna tro att det går, men kanske är jag naiv?

Tönt!

Mr Söt hörde av sig idag, tydligen mår han dåligt och det är något strul med hans ex (alla som är förvånade räcker upp handen)
Han undrade om han kunde ringa mig och prata lite, för ingen förstår honom så jag plus att jag är världens snällaste. (suck!)
Jag messade tbx att han kunde ringa mig senare ikväll.
Han är en tönt, seriöst är jag verkligen rätt person att få relationsråd ifrån?
Jag är en tönt för att jag låter honom ringa.

Ring, ring

Om man gör slut med någon, varför fortsätter man då att höra av sig ?
Han ringer och säger att jag inte förstår honom, och jag vet inte riktigt vad jag missat. Du måste faktiskt förstå att jag är en bra kille, faktiskt, säger han. Han vill att vi ska förbli vänner så han kan bevisa vilken bra kille han är. Men jag avböjer. Han hör av sig igen med ömsom kärleksförklaringar och ömsom anklagelser, och jag tror mitt tålamod faktiskt börjar ta slut snart. Det här är faktiskt bli lite tröttsamt.
Du har gjort ditt val, stå för det och lämna mig ifred!
Veliga killar är grymt osexiga.

Finn ett fel

- Fan det är ju dig jag är kär i SG, men jag känner att jag måste ge mitt förhållande en chans. Hon mår ju inte riktigt bra psykiskt.

Äh ät bajs, står det idiot i pannan på mig, eller?!

Klara besked

Nu är det slut på riktigt med Mr Söt. Ifall någon ville veta.

Mr söt förtsätter vela

Nu har filat på det här inlägget i nästan ett dygn, men får inte till det.

Det har varit så många olika turer fram och tbx den senaste veckan att jag inte ens orkar dra hälften. Han ville ta en paus i fredags och jag svarade att det inte inte på något sätt var okej och förklarade att jag tyckte han var en stor skit. Men han har trots det hört av sig flera gånger om dagen. Mycket kärleksförklaringar och försök att lätta sitt dåliga samvete har det blivit. Jag har varit hård som sten, men gick i torsdags gick jag ändå med på att träffa honom.

Vi gick ut och tog en drink och pratade lite, stackaren är så förvirrad. Återigen förklarade jag att det inte var okej och han kunde ringa mig när han väl bestämt sig för hur han ville ha det. Om han hade tur kanske jag fortfarande skulle vara singel och vilja träffa honom då. Det var väl inte det svar han hade hoppats på att få, men han sa att han förstod.

Trots sin ringa ålder kan jag väl kosta på mig att erkänna att han faktiskt är mer mogen än mig. Han förklarade att han hade känslor för mig, och jag ställde mig frågande till vad för typ av känslor han hade, vänskapskänslor eller attraktion eller vad? Men är du trög på riktigt eller? Jag är ju kär i dig, fattar du ingenting!! Av någon anledning så var sista gången någon förklarade att de hade den typen av känslor för mig också en total överraskning.Jag får väl ta att jag uppenbart är trög men är det meningen att jag ska gå runt och ta förgivet att det är så folk känner. Jag kommer aldrig fatta det om personen inte säger det rakt ut, om jag ens fattar det då. Så vi står där mitt på Medborgarplatsen och Mr söt har just släppt ner bomben att han är kär i mig och jag känner hur det snurrar till i huvudet på mig utan att ha en aning om vad jag ska säga eller göra. Så jag säger att jag tycker iaf du har bettet dig som en skit varpå han börjar gråta. Det är då det brister för mig, för jag må vara bestämd och hård men tårar har jag aldrig kunnat vara kall inför så det slutar med att jag tröstar honom för att han inte vill träffas mer. Och samtidigt skäller ut honom för att han inte låter mig vara arg på honom ifred. Jag har aldrig hävdat att jag är normal.

Vi åker hem till mig så vi kan prata mer ostört. Det finns inte så mkt mer att säga, han behöver tid men kvällen blir lyckad iaf, för lyckad egentligen. Vi tänder massa ljus och sätter på lite musik och myser ihop oss. När solen börjar gå upp går vi och lägger oss väl medvetna att när vi väl vaknar så är det slut. Han kommer gå och vi kommer kanske aldrig ses igen. Han säger att vi är idioter som har trevligt nu när vi vet vad som väntar att det bara kommer göra saknade värre, men jag tycker att morgondagen är långt borta och vad den för med sig för sorger kan vi ta då. När vi vaknar är allt som vanligt i några minuter. Vi ligger tätt intill varandra och sen slår det oss att det är dags att ta adjö. Jag tittar på fönstret, persiennerna är neddragna och säger om det är sol och varmt ute så tillbringar vi dagen ihop. Vi tar din bil och åker bort någonstans. Han ler och tycker det är en bra idé. Ingen av oss har några planer för dagen så varför inte. Och när vi kryper upp tillsammans hand i hand och tittar ut genom fönstret mötts vi av ett grått, regnigt Stockholm. Där inte ens den mest optimistiska människa kan få det till att det är fint väder så vi klär på oss säger hej då. Kanske ses vi igen, kanske inte. Men Supergirl landar alltid på fötterna.

Paus?

Stressad som ett as, på väg hem från jobbet med händerna fulla med blytunga kassar ringer telefonen. Det är Mr Söt,han frågade igår om vi kunde ses idag och jag förklarade att jag inte skulle hinna inför stora dagen imorgon. Han erbjöd sig då att leka chaufför åt mig bara för att umgås med mig. Så jag antog helt enkelt att det var därför han ringde, men icke då.

Han hade tidigare på dagen varit och träffat sitt ex, på inrådan från mig. Jag gav råd som jag skulle gett till vem som helst att det kanske skulle må bra av att prata ut ordentligt face to face. Han var så tacksam och jag var så klok och vis som hade insisterat på att det skulle träffas. Men nu insåg han att han fortfarande hade känslor kvar för henne, men samtidigt hade starka känslor för även mig. Jaha, vad ska jag svara på det? Välj mig? Aldrig i livet! Så efter lite pratande fram och tbx kom det fram att han tyckte vi skulle ta en paus. Han behövde reda ut vad han kände och tyckte att det var bäst att han fick tid att smälta allt. Jag blev rasande, för han borde ha rett ut allt det där innan han ringde mig och kastade sig vid mina fötter. Sen att han tar upp allt det här dan förre min 30års fest bidrog inte heller till att locka fram min förstående sida. Så för att göra en lång historia kort ville han ta en paus och jag gjorde slut!

Jag tänkte efteråt att jag kanske hade tagit i lite men jag är fortfarande rasande.

..och nu ringer han igen!!

Början på sagan?

Mr Söt är verkligen det sötaste jag träffat. Kärleksförklaringar och komplimangerna bara fullkomligt regnar över mig. Han är perfekt, ett blomsterbud till jobbet är väl i princip det enda som saknas (alltid velat få det)Jag har verkligen inget att klaga på förutom att jag är osäker på mina egna känslor, finns det något djupare där förutom glädjen över allt smicker? Jag tvivlar på det och det gör mig rent ut sagt förbannad.

Viken kräsen idiot man är. Man får den perfekta killen serverad på silverfat och vad gör jag rynkar lite besvärat på näsan. Suck!

Inte helt nöjd

Jag lider!
Hinner inte skriva. På dagarna jobbar jag och på kvällarna umgås jag med Mr Söt. Jag har inte tid att ha någon liten pojke hack i häl vart jag än går! Jag ska åtgärda det efter helgen.

Jag åk så fort jag bara kan. Håll Ut!

Tandborstar och livsval

Han glömde sin tröja här. Den ligger där på stolen i sovrummet och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Som ett livsval, för om jag hänger in den i garderoben så känns det som det kommer göra plats för mer kläder, mer kvarglömda saker. Jag både gillar det och inte på samma gång. Jag tycker om min ensamhet, mitt hem, min borg. Men att dela det lockar ändå... lite. För ibland gör ensamheten ont. Tystnaden som välkomnar när man kommer hem. Det är något visst med Mr söt. Det känns som han är här för att stanna, men riktigt säker kan man aldrig vara. Tänk om jag släpper in och han går. Jag är så upptagen hela veckan säger jag, sant men ändå inte riktigt. Inrutat liv med mina rutiner.

Han försöker inte ändra och han suckar inte så där uppgivet som de brukar göra. Jag väntar säger han. Jag förstår säger han. Jag förklarar att jag ska träffa Mr Snygg för vår videokväll och han vet vem Mr snygg är, men han protesterar inte, anklagar inte. Om det gör dig glad så är det klart du ska träffa honom säger han och jag ringer Mr snygg och säger att jag inte vill ses för att jag inser att det inte alls gör mig speciellt glad.

Han har glömt tandborsten och jag räcker honom en ny, men hindrar mig själv mitt i rörelsen. Förstår du vilket stort steg det här är säger jag lite förskräckt. Kanske det säger han och ler mot mig. Men det här är jätte seriöst fortsätter jag fortfarande med krampaktigt tag om borsten men han bara ler åt mig och pussar mig på kinden. Som att min rädsla är något gulligt. Sen borstar vi tänderna ihop och hans tandborste står kvar där i muggen. Tre tandborstar, två för mycket, eller kanske bara en för mycket. Jag har inte bestämt mig än...

Ångvält

Jag måste få dela med mig av allt underbart jag fått höra den här helgen. Jag ber om ursäkt för ev spykänslor detta framkallar.

- Jag förstår inte vad jag har gjort för bra i mitt liv, för att förtjäna dig.

När vi skulle lägga oss igår.
- Jag vill inte släcka lampan för då kan jag inte titta på dig och du är så vacker.

När jag frågade varför han var så glad.
- För att jag har träffat dig. Du gör mig så glad.

Och en massa, massa mer. Jag vore gjord av sten om jag inte blev påverkad av det här. Det är så uppfriskande med någon som verkligen bara vågar säga allt detta efter så kort tid. Det känns om jag blivit knockad av allt som hänt de senaste dagarna. Jag längtar verkligen efter att träffa honom igen och ändå var det bara några timmar sen. Om jag inte får träffa honom ikväll kommer jag förmodligen gå under av saknad samtidigt som jag inte vågar föreslå något. Jag kan samtidigt erkänna att jag är livrädd. Tänk om han inser att det var ett misstag att göra slut med sin flickvän för min skull och bara lämnar mig.
För att snabba på processen har jag tryckt upp min degmage i ansikte på honom och frågat om han verkligen tycker den är vacker. Han tyckte jag var knäpp (och jag förstår honom) Men jag kanske inte är som andra, istället för att visa upp mina bra sidor skyndar jag mig med att visa upp mina dåliga. Men han verkar se igenom mig iaf och verkar fortfarande tycka jag är perfekt. Jag undrar vad det är fel i huvudet på honom, men vad det än är så hoppas jag att det felet består.

Det är jag som ska fråga mig vad jag har gjort för att förtjäna det här för det var länge sedan jag mådde så här bra.

Jag tror jag kan vänja mig med det här med ständiga kärleksförklaringar faktiskt.

Mr Snygg ut
Mr Söt in

Intensivt

Igår var jag på dejt, kom hem sov. Vaknade blev upphämtad utanför dörren för att bli lämnad igen ett halvt dygn senare.

Jag har ägnat hela min helg åt att umgås med lilkillen som härmed döps till Mr söt. För jäklar i gatan om jag inte tillbringat hela helgen till att bli avgudad. Jag har aldrig varit med om något liknade. Jag vet inte vad jag gjort för att förtrolla den denna oskuldsfulla varelse men vad den än var så gjorde jag det tydligen väldigt bra. Jag har med ungefär fem minuters intervaller fått höra hur perfekt vacker jag är. Hur underbar personlighet jag har och att det aldrig känts så bra med någon tidigare. Tom mina naglar och tår har blivit avgudade. Om han fejkar detta intresse för att få ligga med mig är det jag personligen som skickar honom till Hollywood.

Jag då, vad känner jag? Inte ett jäkla skit. Jag har förtvivlat letat i magen efter någon endaste mini fjäril, utan det minsta resultat. Han är för mycket pojke och för lite man. Och jag blir nästan förbannad på mig själv. Varför kan jag inte bli intresserad. Vad är det för fel på mig. Tänk om jag aldrig kommer bli intresserad av någon igen. Tänk om jag förlorat förmågan att bli kär. Men den sortens rena kärlek han känner för mig är för bra att kastas bort. Den känns som en gudagåva, som att jag fått utstå alla idioter till pojkar bara för att göra mig värdig detta. Men jag vill också känna något. Jag kanske bara borde inse att ömsesidig kärlek bara är något som finns i sagorna.

Imorgon ska jag träffa Mr snygg, och om jag inte lyckas ta ett ordentligt snack med honom då så kommer nästa helg bli riktigt intressant då jag ska ha kalas och båda dessa pojkar blivit inbjudna. Kanske blir det a la Bridget Jones slagsmål om mig. Varje flickas högsta dröm är ju att ha två pojkar som tar till knytnävarna för hennes skull. Jag startar härmed en auktion. Vad får jag för bud för en inbjudan? =)