var?

I kväll var jag på samma fest som knäskak, ett gammalt ragg som alltid fick min kropp att pirra. Har inte träffat honom nästan två år.
Jag kände absolut ingenting.
Var tar all attraktion vägen?

Farväl

Ikväll har jag sagt farväl till Knäskak. Om några dagar åker han bort, långt bort för lång, lång tid.
Det var en vemodig tillställnig men stämningen var ändå hjärtlig på något sätt som om vi alla genom en tyst överenskommelse bestämt att ge honom en trevlig kväll.

Knäskak själv såg vemodig och sliten ut, om det var resfebern som hade honom i ett grepp eller vemodet att lämna oss som älskar honom vet jag inte.
Jag kommer sakna honom, hans skratt och fina personlighet. Men klumpen i bröstet fanns där
Jag var den sista att säga adjö till honom. Ett speciellt farväl.
Han och jag, där vi alltid säger hej då.
Platsen där vi kysst varandra och ibland fortsatt kvällen var nu platsen för ett farväl.
Ett sista farväl.
Vi kramades länge, länge och hårt.
Detta var slutet på vad som än varit mellan oss och ingen av oss släppte taget.
Viskade fina ord till varandra.
- Jag kommer sakna dig otroligt mycket, viskar jag i hans öra.
- Jag kommer sakna dig också.
- Lova att du aldrig glömmer mig.
- Jag skulle aldrig kunna, svarar han.
- Jag kommer snart tillbaka, det är bara en vinter sen kommer jag tbx.
- Lova att du kommer hem igen.
- Ja, jag lovar.

En puss på munnen.
Jag släpper taget och går
Vänder mig inte om. Jag har egentligen tagit mitt farväl flera veckor tidigare.
När han kommer hem kommer allt vara annorlunda.
Om han kommer hem igen.

Det är konstigt hur livet blir.
Hur allt hänger samman.
Om jag aldrig börjat blogga hade jag aldrig träffat honom.
Som ett pussel där varje handling man genomför leder en på en viss väg och nu var val vi gjort på var sitt håll, förenat oss och skiljt oss åt.
Med ett evigt avtryck i varandras liv.




Goodbye my lover, goodbye my friend

Avgjort men ändå inte.

Det blev väldigt lika.
47% till Knäskak
53% Till Mr Dryg

Fast då har jag nåt att bekänna. Jag röstade oxå. Utan min röst skulle det blivit oavgjort.

Men nu är statusen följande. Mr Dryg lovade att han skulle ringa igår. Men han ringde inte. Inte ett ljud. Det beteende gör mig totalt avtänd. Säg inte att du ska ringa om du inte tänker göra det, och inser du att du inte kommer hinna så skicka ett sms eller ring en snabbis och säg det.
Det är andra gången han gör så här, och jag kanske är hård men jag tänker inte ta det.
Det är väldigt enkelt, för att jag överhuvudtaget ska inledda något med någon så krävs det att jag ska kunna lita på personen ifråga. Jag vet att han har tok mkt just nu, men ikväll åker han hem till Stockholm och om han inte hör av sig idag så lutar det åt att jag avslutar det här. Vilket suger hästblalle för jag gillar verkligen honom.

Jag kanske bara ska ge upp det här med kärlek och bli älskarinna åt skitstöveln istället. Han vill att vi ska resa bort tillsammans i veckan.

Spännande

Jag följer omröstningen här bredvid med stor spänning.
Just nu leder Knäskak med 53%, farligt jämnt.
Skönt att slippa bestämma själv =)

Igår "sprang" jag på Knäskak igen. För att göra det hela ännu mer förvirrade så kände jag absolut ingenting och inget subtilt flörtade ägde rum. Vad som däremot hände var att jag blev utskrattad av mina vänner när jag presenterade honom.
Är det han som är knäskak?
Japp.
Men vad har han på sig SG?
(ett par för stora jeans utan någon som helst passform uppdragen till bröstkorgen)

Och återigen är det där med att jag tycker det är sexigt, att jag ser det ingen annan ser. Och den där auran av oskuldsfullhet som omger hela honom.
Fast hade jag röstat själv i enkäten här bredvid hade det blivit på Mr Dryg.

Gud driver med mig!

Jag sätter mig i gräset och känner att livet faktiskt är ganska okej. Det här med att bli kallad ängel och underbar är ju inte helt fel. Kanske kan det faktiskt bli något. Plötsligt hugger det till i magen. Kanske ska till att få någon mat i magen tänker jag och reser på mig. På väg ut i parken irrar jag bort mig och kliver nästan rakt på Mr Knäskak! Vad fan!

Jo, jag tänkte du kanske var här säger han och ler.
Bara han och jag. Ingen att låtsas inför. Vad händer nu? Och jag kan riktig se hur farbror gud haft en tråkig dag och tänker nu ska vi se vad hon gör av det här.

Jag stammar att jag tänkte gå och ta en bit mat. Och i samma stund som jag säger det öppnar farbror där uppe himlen och regnet forsar ner. Som för att försäkra sig om att knäskak faktiskt ska följa med mig.

Vi hittar ett fik och jag är nervös och ur min mun ploppar den ena grodan efter den andra fram, vilket självklart gör mig mer nervös och får mig att säga ännu mer korkad saker. Jag berättar att jag tänkt gå på lite konserter och han säger att han gärna följer med.

Vi lyssnar på musiken och snuddar vi varandra så där knappt märkbart så som vi är världsmästare på. En hand som snuddar vid en hand, ett lår mot ett lår och jag tänker för mig själv är det här normalt. Gör man så här med andra, bara att man inte tänker på det? Jag kommer fram till att det inte riktigt är så man brukar göra. Jag flyttar mig ett steg åt sidan för att se... jo han flyttar efter. Jag tänker att jag kanske ska skruva upp saker. Lägga huvudet på axeln. Det funkade ju sist. Och jag tar sats och samlar mod och medan jag försöker förmå mig går tiden. Varför gör han inget? Och sen tänker jag att det här subtila flirtandet är tröttsamt och trist. Nu får han vara man nog och göra något. Och tiden fortsätter gå men ingen gör något. Och kanske gör han inget för att han faktiskt inte är intresserad tänker jag och känner att det är det mest logiska tills vi hamnar mitt emot varandra. Tittar varandra i ögonen och står nära, nära och jag tänker nu får det bära eller brista. Nu kysser jag honom! Nu! men jag förmår mig inte. Tänk om jag gör bort mig, skämmer ut mig. Får en föreläsning om hur jag missuppfattat saker och ting och så passerar ögonblicket.
och jag ger upp. Nu orkar jag inte mer. Men det är inte förrän jag kommit hem som jag inser att jag hade chansen men vågade inte ta den och att det kanske beror på att jag egentligen inte är så intresserad.

Jag väljer han som kallar mig ängel. Och det känns bra fast nyfikenheten om vad som försigår i knäskaks huvud finns kvar. Och att jag aldrig kommer få reda på det stör mig trots allt lite. Men det är bara nyfikenhet. Tror jag...

Men Farbror Gud hade nog roligt åt oss ikväll, det hade jag oxå haft om jag varit honom.



shyness is nice, but shyness can stop you

Saker tar form

Träffade knäskak idag som jag redan visste att jag skulle göra sedan förra veckan. Hade hunnit få i mig för mkt vin när han dök upp. Planen var att dricka tillräckligt mkt för att prata med honom om oss. Jag skulle våga! Jag hade rakat benen noga, satt på mig fina underkläder och packat ner extra ombyte kläder i väskan. Bara ifall att. Men inget blev som jag tänkt. Jag var för full för att fokusera men mod hade jag som bara gjorde att jag kladdade på honom. Han verkade lagom road. Jag gör bort mig nu tänker jag. När han reste sig för att gå följde jag honom, så fort vi får en stund själva ska jag säga, det jag tänkt.
Men samtidigt med oss reser sig två andra, får vi åka med säger de. Självklart får de det och jag hatar dem när de sitter i baksätet. För att de inte fattar att de sabbar. Jag kliver ur bilen. Får min vanliga långa kram som lovar mer än vänskap. Jävla tönt tänker jag när jag slår igen dörren. Din fega tönt. Jag vet inte om det är mig själv jag är arg på eller honom, men beslutar mig för att det är honom. Jag hade ju tänkt berätta.

På väg hem tänker jag tbx på kvällen. Vem gick han iväg för att prata i telefon med. En annan tjej. Någon som är mkt bättre och finare än mig. Varför gick han annars undan? För att inte låta mig höra? Och varför bad han den andra om en puss på munnen och sa att jag var finaste tjejen. Vad var det? Vänskaplig puss?
Det är bara dimma av allt. Jag vill inte veta eller tänka på det. Inte han! Jag litar på honom, beundrar honom, varför bad han om en puss på munnen.

Kommer hem och kommer på Mr Dryg, Mitt sms levererades för två timmar sedan men inget svar finns att läsa. Det är olikt honom. Nu lämnar han dig tänker jag och i nästa andetag säger jag högt för mig själv att det var nog lika bra det. Jag kan inte lura mig själv. Det var det jag ville. Jag vill inte resa bort med honom jag ville skrämma skiten ur honom. Se om han tålde.

Och det slutar som det alltid gör, som det alltid kommer göra.
Jag är själv.

Självinsikt

Vi fick kontakt på spray. Jag var aktiv en kort vända när saker var som mest hektiska. Det kändes skönt att fördriva tiden med folk som stod utanför mitt vanliga liv och det var mest av leda jag gick in och mailade med folk. Jag tänkte aldrig att jag skulle stötta på någon som jag faktiskt ville träffa på riktigt och gå på dejt med. Det var inte därför jag var där. Men så kom ett mail från honom och det var provocerande och charmigt på samma gång. Det stack ut från mängden. Efter intensivt mailande bytte vi nr. Och efter extremt intensivt smsande stängde jag ner min sida. Det kändes rätt för mig och jag blir bara förvirrad av att maila med flera.
I måndags stängde han ner sin sida. Det känns seriöst, det känns som ett tecken på att han faktiskt tror på oss. Att det kan bli något. Det glädjer mig, verkligen. Men samtidigt jag behöver mer bekräftelse. Han är upptagen hela tiden och om jag inte vill åka hem till honom vid midnatt så kan vi inte träffas förrän om två veckor. Jag förstår honom jag är oftast på den andra sidan. Den med hektiskt schema och minimalt med tid. Men nu är det lugnt för mig och jag hänger läpp och nojar, känner mig försummad och orolig att det bara ska rinna ut i sanden.

Tankar som for genom huvudet igår. Tänker på det jag skrev igår, Mr knäskak. Det är klart jag tycker om honom, som människa är han superfin. Men jag är inte kär, förmodligen inte ens förälskad. Attraherad oh JA! Men mer? Inte egentligen.

Jag tror det handlar om att jag är rädd för Mr Dryg. Rädd för vad det kan bli och rädd för vad jag känner. Rädd för att tycka om mer än han och bli... bränd. Rädd för att bli dumpad och därför ändrar jag fokus, hittar på att jag vill ha någon där yttre faktorer hindrar det från att bli något. För det är lättare att rycka på axlarna och tänka att om saker vore annorlunda så hade de kunnat bli vi. Än att satsa på det som faktiskt kan bli något. Med någon som finns här och just nu och säger sig beredd att satsa, för det säger han, inte i ord men i handling. Det är mina egna spöken jag måste övervinna mina egna rädslor och det har inget att göra med någon annan än mig själv. Så kanske är det bra med små steg.
Jag har aldrig gjort det förut, tagit små steg. Jag kör gärna på i 180 fort som bara den, så jag tror det är nyttigt att jag får landa mellan gångerna och hämta andan. Men jag längtar ju och är rädd.
Andas lugnt och stila, det kommer gå bra.
Sakta, sakta..

Förvirring

Jag skickade först. Efter att miljoner hjärnspöken tryckt ner mig långt under asfalten i dålig självkänsla. Tillslut hade jag övertygat mig om att han under de senaste fyra dagarna hittat sitt livskärlek och förmodligen redan köpt hus och gift sig med henne. Och då var ju jag tvungen att höra av mig för snacka om idiot jag skulle vara om jag gick och väntade på att han skulle höra av sig medan han var i full färd att befrukta Mrs Dryg.

Så jag skrev: Grattis! Du klarade av fyradagarsregeln, men jag är dock besviken över att du totalt verkat ha missat hur oemotståndligt charmig jag är och här har jag gått runt och trott att du var smart.

Han svarade: Haha, nog är jag smart alltid. Tillräckligt smart för att veta att jag vill träffa dig igen. Fika ikväll eller imorgon?

Men så kom det sig att jag var bortbjuden på middag, och i ärlighetens namn hade min frånvaro inte varit någon katastrof, men jag valde ändå att gå och när jag kom dit förstod jag under kvällens gång att anledning till min ovillja att gå på dejt med Mr dryg istället för middagen var Mr knäskak.

Att få sitta bredvid honom tätt intill med låren mot varandra gjorde att Mr dryg kändes avlägsen och oviktig. Jag blir förvirrad. Jag trodde att jag skulle få honom ur skallen så fort jag fått en natt med honom men efter två veckor var mitt begär och min längtan efter honom lika starkt som innan. Hans lår mot mitt i en sekund och det går vågor av lust genom hela min kropp. Jag går förbi honom och låter handen diskret snudda vid hans rumpa när jag passerar och han snuddar vid min hand när vi sitter bredvid varandra bara i en hundradels sekund. Spänningen, åtrån och att allt sker i hemlighet utan att någon ser, någon vet. Jag vill ha honom igen och igen. Vi tar sällskap hem och missar bussen med en sekund och står tätt, tätt i busskuren under hans paraply. Hans arm omkring mig för ge mig värme. Ska vi gå tbx till de andra frågar jag, men han låtsas inte höra mig.

Tåget tätt, tätt vi pratar relationer, vår relation i förklädda ord. Det finns något där, säger vi, men vi vet inte vad. En attraktion, ett gillande. Det är ömsesidigt. Framme, perrongen. Hård lång kram, åh vad jag lever för dessa kramar. Kind mot kind. Hans skäggstubb river mot min kind. Jag sluter ögonen och tänker på hans händer på min kropp. Jag kramar hårdare och biter mig i läppen för att inte stöna. Sen vaknar vi ur vår trans. Vi ses nästa vecka säger vi. Blyghet eller förnuft, jag vet inte vilket som hindrar oss.

Om en månad flyttar knäskak till utlandet, långt, långt borta. Kanske kommer han aldrig tbx. Kanske är det därför något ändrats mellan oss, för något har ändrats. Vetskapen om att det är försent gör att vi vågar känna. Vetskapen om att det finns ett datum. Kanske är allt bara inbillning ett till hjärnspöke som hindrar mig från att släppa in Mr dryg helt.

Kanske är jag bara inte redo trots allt för ett förhållande och sätter krokben för mig själv.
Men med Knäskak är det som att varje gång han rör mig är den första gången och jag tror det är speciellt att känna så.
Jag är förvirrad!

Fullträff

kvällen innan jag åkte hamnade jag och Mr knäskak på samma fest. Det brukar vi göra titt som tätt men den här kvällen skulle slutade annorlunda. Jag tyckte vi hade ett "moment" sist vi sågs, och tydligen hade jag rätt, även om jag under festens gång inte kände av någon spänning alls och började tvivla på min känsla. När festen led mot sitt slut delade vi en taxi. Det var meningen att jag bara skulle åka med en bit. Men av någon anledning stod taxin plötsligt utanför hans hus och när han frågade om jag ville följa med upp stammande jag fram ett knappt hörbart ja.

Hade Mr knäskak varit som andra pojkar hade han börjat rycka i mina kläder samma sekund som ytterdörren stängdes bakom oss. Men vi är nog lika blyga båda två. Vi tittade på hans skivsamling, hans böcker, bilder på datorn och allt annat man kan göra klockan fyra på morgonen utom att röra vid varandra. Och jag började undra om han kanske bara varit sällskapssjuk men när jag till slut samlar mod nog till att lägga huvudet på hans axel efter 1,5 timme flyger kläderna av med en väldig fart. Och jag känner för att roppa ut min glädje efter flera månaders väntan händer det igen. Han och jag nakna i hans säng. Underbart!

Längtan

Våra lår snuddar vid varandra. Det är legitimt, det är trångt i baksätet i bilen. Men det ger mig ändå en viss tillfredsställelse. Vi tittar på varandra och ler åt något bara vi två uppfattat. Vi fortsätter hemåt och som vanligt längtar jag efter att säga hej då för att det ger mig en anledning att krama om honom. Ingen förstår vad det är med honom som jag tycker är så åtråvärt och sexigt. Jag gillar det. Det är som att jag ser något ingen annan ser. Men jag kan inte låta bli att drömma om hans händer på min kropp.
Det var sju månader sen nu. Jag kan inte säga att jag tror att det kommer hända igen så jag nöjer mig med våra hälsningskramar och mina fantasier om honom ibland. Vad annars har jag för val, än att nöja mig. Jag får inget mer.
Vi säger hej då. Han kramar mig. Hårt. Länge. Jag kramar tbx. Hårt och länge. Trycker min kropp diskret mot hans. Någonstans övergår den vad som är en vänskaplig kram. Det är en hårfin gräns, men jag tror bestämt den är passerad. Vi släpper taget om varan. Han greppar taget om mina händer. Tittar mig i ögonen. Vi ses snart.
Vilda hästar skulle inte kunna hindra mig tänker jag.
- Det gör vi säkert säger jag.
Vi släpper varandras händer och går åt var sitt håll. Varför kan han inte bara hångla upp mig. Är det ointresse eller bara blyghet. Vad det är för mig råder det iaf ingen tvekan om.

Bra dag

Idag blev jag och Poppojken vänner på riktigt igen. Vi har ätit lunch några gånger men jag har fortfarande stört mig lite på utblivandet av festen. Det har inte varit samma sak, man känner att det är något som stör i relationen. Idag pratade vi ut vilket ledde till många oroliga blickar på från de andra gästerna på restaurangen vi var på. Det gapades och skrek för att sedan övergå till skratt. Nu är det bra igen, ibland måste man få älta lite för att kunna gå vidare.

Mr Snygg sover hemma ikväll. Igår kom han hit och erkände att han inte mådde riktigt bra. Han ville dock inte prata om vad det är som trycker honom men det känns ändå som ett stort steg att han erkänner att han inte är okej. Jag fortsätter att öppna mitt hem och kanske en dag att han faktiskt känner att han kan lita på mig tillräckligt för att berätta. Att ha "sambo" är ganska ordentligt krävande men ändå trevligt men framför allt är det en katastrof för mitt kärleksliv. Mr knäskak körde hem mig igår och det kändes som att jag hade läge till en het natt men med Mr snygg på soffan var det bara att låtsas som ingenting. Förmodligen lika bra men snart har jag nog glömt hur man hånglar..
Det kändes dock bra när jag imorse fick ett uppskattande sms från Mr snygg där han förklarade sin tacksamhet för att jag ställer upp honom och vänner kommer alltid gå förre sex.

Dagen har avslutat med att Sverige vann över Grekland. Synd att klaga på något då!

Blyger?

Jag finner mig fortfarande uppe i det blå efter nyårsafton och efter kvällen med Mr knäskak. Jag kommer på mig själv med att dagdrömma och småle för mig själv. Men detta är inte logiskt! Han är inte min typ. Han har ingen känsla för stil och klär sig som en förvuxen skolpojke. Han är smådryg och osmickrande självgod och hans lägenhet ser ut som om det är hans mamma som möblerat den, vilket inte skulle förvåna mig det minsta om det så faktiskt är fallet.

Men ändå sitter jag här och längtar, utan att göra något alls åt det. Jag förstår inte riktigt vad det är med mig. Var det sexet som förtrollade mig. Hur rätt hans händer kändes på min kropp? Hans tunga mellan mina ben. Men nej det kan inte vara det, inte enbart det. Jag kan skilja mellan attraktion och förälskelse, eller kan jag det?

Rödluvan ringer och vi går igenom festen, vad som hände detaljer så som vi alltid gör. Jag frågar henne om Mr knäskak. Om även hon såg något intresse från hans sida. Hon säger att hon tyckte att han dissade mig. Och jag känner mig förvirrad. Vem har rätt? Jag förstår ingenting. Den ena säger att han lös upp i min närvaro och den andra säger att han dissade mig

Något har han gjort med mig, men jag vet inte vad. Det går över, snart är jag mig själv igen. Bäst att hålla sig borta för vad det än är verkar mitt tillstånd nu inte speciellt hälsosamt. Och om det nu är så att han inte är intresserad så tänker jag verkligen inte ge honom nöjet att dissa mig.

Den självgoda jäveln!
Varför kan han inte bara höra av sig och befria mig från min förvirring?

Åtrå

Jag har kommit på mig själv med att tänka drömskt om Mr knäskak ( där ser man vad som blev hans nick) flera gånger under dagen. Händelsen igår var så extremt sexig. Varje gång jag tänker på det kan jag inte låta bli att le lite generat. Hans biceps så välformade och starka. Att han fått dem genom att spela trummor och inte genom att pressa på ett gym gör dem extremt mycket sexigare.
Alla borde med jämna mellan rum bli upptryckta mot en väg och upphånglade. Det gör underverk på humöret =)

Knäskak

Minns ni pojken från i midsommar? Han som jag hörde säga till en kompis att han tyckte om mig. Ikväll var vi hemma hos en gemensam vän och åt middag, tog sällskap hem. Det blev dags för våra vägar att skiljas åt. Vi står och pratar lite. Det är som att det bara är ord som sägs för att vi ska ha en anledning att stå kvar där vi står. Hela dialogen är bara blaj, blaj.
- Frukost är gott.
- Ja, flingor är gott.
- Smörgåsar också.
Om dialogen saknad allt vett så saknade den inte spänning. en attraktion som säkert hade gott att ta på. Jag längtade efter att mitt tåg skulle komma in så jag kunde få en chans att röra vid honom även om det bara var en hej då kram. Klockan klämtade och jag kramar om honom. Släpper taget, men han håller kvar mig hårt, hårt. Okej tänker jag och kramar tbx. Plötsligt är jag upptyckt mot vägen och ordentligt upphånglad. Jag kan tänka mig att folk som såg oss, tänkte att vi borde hyra oss ett rum =) Några tåg senare lyckas vi slita oss från varandra.
Om några dagar åker jag bort. Samma dag som jag kommer hem åker han bort. Vi kommer inte ses igen på ca en månad. Jag har ett sjätte sinne för att spåra upp pojkar som ska åka bort. Kanske ska sätta pengar på att han kommer träffa någon han blir hjälplöst förälskad i tills vi ses igen
Egentligen gör det inte så mycket. Hade jag varit riktigt intresserad hade jag inte suttit här nu =) Vill testa på det här med att vara riktig singel ett tag. Men det hindrar inte mina knän, de skakar fortfarande av hånglet.