det snurrar runt, runt

Jag har varit med för länge för att ens bli lite uppspelt över allt som händer för när allt kommer omkring händer ingenting. Hur samma män stannar kvar i mitt liv och aldrig riktigt försvinner, mer än utom synhåll. Hur Mr Dryg förklarar för mig att vi måste ha sex om han ska göra mig med barn fast han numera bor utomlands. Vi pratar oftare än vad vi gjorde när han bodde i samma land, samma stad. Vi pratar om att skriva en bok tillsammans- om oss. Vi pratar mycket om oss. Jag känner inget längre. i den mån det går att känna inget för någon man älskat. Jag har inget behov, ingen lust att bli vi igen. Han säger att han skulle kunna gifta sig med mig. Vi är jämställda Mr dryg och jag, byter av varandra i att tråna.

Norrmannen- den underbara norrmannen som jag föll för på en sekund och inte återhämtat mig från än. Han låter mig inte. Försvinner aldrig. Jag hör aldrig av mig, för att på nåt sätt rättfärdiga att vi håller kontakten och ger näring åt oss. Ibland får jag nog, ganska sällan egentligen. Sist var för några månader sen. Ställde honom till svars men om jag är så fin och bra och du längtar så varför kommer du inte hit och nästan med våld tvingar jag honom säga orden. Jag är tillsammans med någon annan. Han säger det som att jag bett en religiös man förbanna gud. Orden betyder, jag leker bara med dig. Jag är sval ett tag, sval och kort. Sen tränger han in i mitt liv med full styrka. Jag vill komma å söndag säger han efter att vi pratat morgon och kväll ett tag. Jag tror inte skit på det, men jag låter mig omslutas i den fluffiga omvärld som skulle kunna vara verkligheten att han kommer. Och medan jag går runt och fixar och planerar skriker en del av mig att jag är en idiot. Jag är en idiot av så många anledningar. Jag frågar inte om den där flickvännen han hade för ett tag sedan. Jag tänker att jag inte vill veta. Jag vill inte veta hennes namn, hennes ansikte, hennes existens.

Jag undrar varför det blir så för mig, så här. Det är inte det att jag inte går på dejter. Det gör jag och jag blir lika uppgiven varje gång det inte blir nåt. Jag blir deppig och tänker att jag inte går att älska. Men det är nåt med mig. Varför funkar mina relationer bara på distans? Vad händer med mig när någon flyttar till ett annat land en annan stad? Då funkar det. Och varför kommer inget nytt blod in i min innersta krets. Varför turas bara samma män om. Män som det inte kommer bli nåt med. Män som....inte är rätt, samma män om och om igen i den evighet vi kallar livet. Jag har inte varit på en andra dejt på så länge att jag inte ens vet vem det var. (bortsett från psykot i somras) Livet är underligt. Jag är underlig. Jag är inte riktitgt säker på vilket sätt dock.

(För övrigt ska jag resa bort över helgen och kommer inte ens vara hemma på söndag)

Avlyssnad?

Alltid, på riktigt alltid när jag känner mig dissad av en kille och tänker aja skit i det.
Alltid då hör han av sig.
För några veckor pratade jag i telefon med en kompis och pratade om Nordman.
"det känns så bra att vi inte hörs längre, känns verkligen som jag kommit över honom"
Mindre än ett dygn senare hör han av sig och verkar ha drabbats av stora kärleksfebern. Vi pratar varje dag i nästan tre veckor sen slutar det abrupt när jag inte alls känner mig så över honom.

I lördags pratade jag med Rödluvan. " Nu lägger jag ner festivalragget, han kan behålla sina diva fasoner för sig själv." Jag förpassar honom mentalt till de avdankades hörn i mitt medvetna. Vem hör av sig idag, om inte han.

Det är för böveln läskigt!!

Tbx

Nu åker jag tbx till platsen jag träffade norrmannen, förmodligen kommer han vara där. Jag har valt att inte veta för jag vet inte vad jag hoppas på.

Jag och Norrland pratar. Jag bad honom följa med fast jag egentligen inte visste om det var just de jag ville. Jag drog ändå en liten suck av lättnad när han inte fick ledigt från sitt jobb. Vi pratar. Han är orolig men försöker dölja det. Vi ses när jag kommer hem säger jag. Han svara att ja om du inte träffar någon? Varför skulle jag göra det säger jag. Du gjorde ju det sist. Jag hör oron som han försöker dölja . För när man känner någon så bra som jag känner Norrland kan man skoja bort saker bäst man vill men sanningen lyser ändå igenom. Jag tänker att han nog borde vara jävligt orolig men det säger jag inte. Inte heller säger jag att om du bad mig, på riktigt att bara vara din så skulle du inte behöva vara orolig. Men eftersom du inte gör det så ja jävligt orolig ska du vara. Vill jag vara hans? Den eviga frågan som snurrar i mitt huvud. Som jag omöjligt kan svara på. Jag jobbar på att inte tänka fack, inte tänka pojkvän eller bara vän. Jag jobbar på att bara vara i den relationen vi är.

Festivaldags tankar på förra hur förälskelsen slog till och resultatet några av de finaste stunder jag haft med en annan människa. En hand som smekte min kind och fick benen att vika sig. Jag tänker att den här festivalen omöjligt kan toppa den så jag åker dit utan förhoppningar utan något annat an att bara vara med vänner och lyssna på musiken. Ett år senare samma män samma gråzon. Tiden står still men ändå inte.

Jävla karlhelvete

Åkte till Oslo, så du kunde dumpa mig. Du har träffat någon som kanske du inte tycker om mer än jag men som bor i samma stad. Nu kan du träffa någon som bor i din stad säger du. Vill säga att jag inte vill det men gör det så klart inte. Jo jag har ju några på g säger jag, vet inte varför. Det är egentligen inte sant. För inga av de som är sk på g är ens lite intressanta. Jag vill bara vara med dig. Du sexiga, roliga, snälla, generösa underbara karl helvete.

Sluta få mina knän och skaka och fjärilarna i magen att dansa rumba, allt för att din hand ligger på mitt lår. Jag vill, vill så gärna trycka upp dig mot väggen och hångla upp dig, dra ner dig i närmaste säng och slita av dig kläderna och känna din hud mot min, alltid. Aldrig lämna sängen.
Om jag gjorde en lista på hur min drömman skulle vara skulle du ändå överträffa den. Hur ska jag då kunna träffa någon annan som det känns bättre med, och jag känner ju att du tycker om mig. Jag verkligen känner det. Så blir jag bortvald för att jag bor i Sverige och du vill inte ha ett distansförhållande och du är så jävla dum i huvudet. Fattar du inte att det vi har är så sjukt sällsynt. Vi klickar på alla plan och efter varje gång jag pratar med dig kan jag inte sluta le på flera timmar. Kanske borde jag ha flyttat till Oslo när jag hade chansen, nu i efterhand minns jag inte vad som hindrade mig. Kanske förtjänar jag inte dig just därför.

Och när jag gråtit så mycket att ögonen svullnat igen och snyltat på systers ångestmedecin för att kunna sova och bestämt mig för att inte du är värd mig då hör du av dig till mig igen och är exakt så där helvetes underbart omtänksam och rolig. Om man dumpar någon för att man träffat någon ny, kan man inte, får man inte höra av sig och fråga hur jag mår och man får inte säga att man saknar mig och berätta hur het jag är eller hur roligt det var att ses. Men jag suger i mig som en jävla svamp. Nu vill jag le mitt fånleende som alltid efter att ha pratat med sig och samtidigt gråta ögonen ur mig. Skjut mig, helvetes jävla hjärtesorg vad ont det gör.

Saker man hör

Norrmannen och jag har avslutat vår relation så många gånger så jag seriöst tappat räkningen men ändå lyckas vi alltid hitta tillbaka till varandra. Nu senast genom någon insats från de högre makterna. Jag slinter på något totalt obeskrivligt sätt med fingrarna och lyckas öppna upp ett konversationsfönster med honom på msn och skicka iväg en fil. Jag vet verkligen inte hur jag lyckas. sen pratar vi och pratar och gör i flera dagar i sträck.
Syster säger att jag ser ut som ett fån när jag pratar med honom och jag vet att hon har rätt för hela ansiktet bara är ett enda stort leende. Han säger hela tiden rätt saker, att jag är smart, vacker utan att bli smörig.

Och nu när vi pratade så säger han att den första helgen han tillbringade med mig i somras var en av de bästa under 2009, så svårt att inte smälta, så svårt! Jag längtar mig tokig efter att träffa honom igen. Helgen med mig en av de bästa, de kommer jag leva länge på.

Strula till mitt liv

Syster säger: Du ser ut som en fjant när du pratar med Norrmannen och jag blir medveten om att jag faktiskt gör det. Sitter där med fånleende över hela ansiktet och skrattar för mig själv. Vad som känns som en minut är oftast flera timmar. Och vi hörs ofta, nästan varje dag. Ibland bara för att säga god natt.

Häromdagen frågade jag om han inte skulle flytta till Stockholm istället, och han svarar, vi får se.
Vi får se, är fullkomligt tillräckligt. Inte för att jag tror att han kommer göra det men det finns ändå ett hopp i orden, vi får se. Jag försöker att inte tänka så mkt på vår relation även om jag inte kan låta bli att fundera på vad han faktiskt känner för mig. Vad som bara skulle bli en natt och sen bara en helg har ändå överlevt i över 5 månader. Så något känner han uppenbarligen. Och något känner jag också uppenbarligen. För 5 månader är länge med distansen och bristfälliga möten. Ibland känns det som vi står där hand i hand och velar fram och tbx om vi ska hoppa, ta steget att faktiskt bli ett par men någonstans nöjer oss vi att stå vi stupet och titta ner. Vårt förnuft säger oss att det absolut bästa vore om vi hittade någon annan var sin annan på nära håll.

Jag och Norrland är vänner igen, och numera även kombos. Att bo ihop med sitt ex är förmodligen det mest idiotiska man kan göra. Inte för att det på något sätt råder några tvivel om att vår tid som mer än vänner är över och jag är övertygad om att ingen av oss egentligen vill ha det på något annat sätt. Men att vi skulle vara likgiltiga inför att se varandra med någon annan är nog naivt att anta. Så vad jag gör av Norrland när Norrmannen kommer på besök vet jag inte riktigt. Den dagen, den glädjen.

Och någonstans ute i kullinserna väntar en tredje spelare på att komma in på planen.

Älska terapi!

Har varit och träffat min kurator tre gånger nu. Det är oerhört intressant, på bara tre gånger har det blivit många aha upplevelser.

Förra gången pratade vi om Norrmannen, berättade om mina mardrömmar som bara blev värre och värre. Kunde vakna mitt i natten helt svettig och livrädd att somna om. Hon svarade att jag fick i läxa till nästa gång att höra av mig till honom och i samma sekund som hon sa det började jag gråta, major ångest! Jag stirrade på hans namn på msn men kom med alla möjliga dåliga ursäkter till varför jag inte kunde skriva just då, det var ju så stökigt hemma tex. I stället för att göra min läxa började jag nalla av min systers tabletter ihop om att få sova en hel natt utan att bli dumpad i mina drömmar. Men inser ganska snart att medicin är en ganska sjuk väg att gå. Så tillslut skickar jag ett vykort, med bara någon rad. Hurra för modiga mig typ.

I Lördags skriver han till mig på msn och jag får panik går ifrån datorn och är borta en mindre evighet och tillslut skriver jag tbx och vi pratar i över 3h. Han frågar försiktigt om jag träffat någon och jag svarar nej och ställer frågan tbx och håller för ögonen i väntan på svaret. Men han svara nej, ingen intressant och jag andas ut, äntligen.
Sen börjar vi trevande flörta och vi pratar om att ses snart att han ska komma hit en helg snart, mkt snart.
I går hörde han av sig igen bara för att önska god natt.

Nästa gång jag går på terapi ska jag ge henne, kuratorn en stor kram!

You Can't Hide

Jag började logga in allt senare på MSN, undvek i det längsta att kolla mailen. Jag började undvika honom, inte för att jag egentligen ville men när det slog klart för mig att vår relation var döfödd gjorde jag allt jag kunde för att slippa höra de orden. För att höra orden gör ont, då är det bättre att smyga iväg. Om han verkligen ville vara med mig kunde han hindra mig tänkte jag, men ingen kallade på den andre och allt rann ut i sanden, nu har vi inte pratat på nästan 3 veckor. Jag lyckades, trodde jag. Men istället drömmer jag mardrömmar nästa varje natt där jag upplever just det jag ville undvika, dumpningen! Jag har varje natt blivit dumpad på alla möjliga sätt, via mail, msn, sms, facebook, telefon, irl alla sätt! I natt satt jag på ett fik i skitig tröja och flottigt hår när han kommer in med en underbart vacker blondin med milslånga ben. Jag springer därifrån, hon springer efter mig och han efter henne. Tydligen är hon min vän och jag har sammanfört dem och de är perfekta för varandra. Symboliken talar sitt tydliga språk.

Jag förstår att jag måste prata med honom, för annars kommer mardrömmarna att fortsätta men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill verkligen slippa höra orden, jag har träffat någon annan. Varför måste min hjärna hålla på och tvinga mig göra det rätta.

Börja om

Den dagen N träffar någon ny kommer att bli oerhört jobbig men inte bara för att jag kommer sakna honom, sakna oss. Och ja, jag kommer bli både svartsjuk och avundsjuk på hon den nya. För att hon kommer få det jag vill ha.

Men det finns en annan aspekt som gör mig både trött och ledsen, att börja om. Lära känna någon ny, och låta honom lära känna mig. Någon att skapa nya minnen med, ny rutiner. Tanken på att orka släppa in någon ny i mitt liv gör mig helt utmattad. Att gå igenom alla första gången igen, en gång till. Första dejten, första kyssen, första morgonen, första allt. Det finns en charm i första men jag har gått igenom så många första de senaste åren och jag börjar bli trött på första. Jag tycker inte det är roligt med osäkerheten ch resan att lära känna någon igen längre. Jag vill ha tryggheten i att någon känner mig, vet hur jag funkar och tänker och tycker om mig för den jag är. Jag längtar inte längre efter kickar, förälskelser. Jag längtar efter lite vardag, trygghet och rutiner. Jag tror att det är ett bra tecken men ändå gör det mig så trött för att få det måste jag gå igenom första igen och just nu känns det lika lockande som att genomgå en rotfyllning. Jag sanningen är nog tom så att jag hellre bryter upp från mitt liv här och flyttar, tror jag....

Frustration

Vaknar med en känsla som är en blandning av ilska och förtvivlan täckta av ett tjockt lager av frustration. Vi pratade igår som vanligt: Jag älskar de stunderna där kvällen övergår till natt och vi ger varandra odelad uppmärksamhet. Vi delar vardag och varandras längtan efter varandra. Ibland pratar vi minnen, så många så fina. Jag älskar allt men mest älskar jag stunderna när vi är nära, nära varandra. Han är så fin på så många sätt, pålitlig, manlig, omtänksam, snäll, rolig, vacker, sexig, intelligent, generös och en dag kommer han göra en flicka väldigt lycklig och jag hoppas att vem det än blir är någon som har vett att uppskatta honom och gör honom riktigt lycklig för det förtjänar han. Fina pojkar som han förtjänar fina flickor. Den flickan kommer inte vara jag.

Avståndet detta avstånd som skiljer oss är anledningen. Jag tycker att det går att få det att fungera ändå men det är inte det han behöver han behöver mer och jag respekterar och förstår det. Vi har alla olika behov av närhet och jag kommer inte kunna åka hem till honom en onsdag kväll och bara vardags hänga. Det är mer än jag kan erbjuda. Så vi släpper taget om varandra. Vi kommer inte ses mer i år. Vi måste sluta fokusera på varandra, för vi hindrar varandra från att hitta någon som bor nära säger han och jag blir arg, för att jag egentligen inte vill träffa någon annan och när jag säger det så säger han att det är det han menar att han oroar sig för mig, att han tycker jag behöver någon som finns där för mig mer än vad han kan göra. Jag frågar om han kan fokusera på andra men han bara undviker frågan. Jag tror han inte kan det heller. Han ser nyktert på det hela, vi hänger oss kvar vid något som inte kan bli och jag tycker han är en idiot för att han ser förnuftigt på det hela. Där är vi olika jag är ta dagen som den kommer, tänker aldrig längre än nu, kanske nästa vecka. Han är förnuftet planerar och tänker på konsekvenser. Vi retar oss lite på den olikheten. Han säger Sg man måste tänka framåt och jag säger att han tänker för mkt, att han borde njuta mer av nu, ta dagen som den kommer men egentligen tror jag den olikheten är bra, vi kompletterar varandra. Men vi finns inte, så vi måste släppa taget, den tanken gör mig olycklig men jag sätter hans lycka främst.
För hans lycka är min lycka.
och jag tror han känner på samma sätt.

Ögonblick

När norrmannen tryckte upp mig mot kylskåpet, klappade mig på kinden och tittade mig djupt i ögonen och hundra fjärilar bosatte sig i magen och knäna nästa vek sig. Inte ett ord sa han, men hans blick sa allt. Jag gillar dig som fan.

Och efter den dagen kan jag inte titta på mitt kylskåp utan att le.

Ints slut

Har så lätt för att noja, minst motgång och jag planerar ett liv utan honom.För i min fantasi hade han så klart blivit blixtförälskad, och tillbringat dagarna, kvällarna och nätterna hos henne.
Så när han skriver till mig på Msn är jag säker på att det är det han ska berätta men han bara:
-Sorry babe, den här veckan har varit jättebusy.
Och sen är allt som vanligt

Och han tycker jag är sexig och fin där jag sitter med min nyinköpta webcam i soffan mitt i natten. sen föreslår jag att vi ska åka bort tillsammans, och han verkar inte tycka det är en helt dum idé.

Inte slut än...

Just nu är jag din

Vi har inte pratat sen i söndags, vi brukar prata varje kväll. Det känns inte som ett bra tecken. Jag innbilar mig så klart att det är min dåliga karma som är orsaken till det här, för att jag gick på den där idiot dejten i söndags. Det här är början på slutet. Jag orkar inte riktigt bry mig, känner mig lite apatisk. Men om han kommer köra fegisvariant på att bara låta saker rinna ut i sanden så åker jag över till Oslo och sparkar honom hårt i skrevet.

Det värsta är att Mr Dryg dyker upp i mina tankar allt oftare och oftare. För Mr Dryg hade jag flyttat till världens ände och jag hatar honom för det. Jag hatar att mina känslor för honom verkar totalt odödliga. Det är så kärlek ska kännas. Det är sann magi. Gud vad jag saknar honom.

Dags att vakna?!

Det kommer inte funka. Jag vill det och kanske han också, kanske? Men det finns inget att bygga på. Det hade varit en sak om vi hade tillbringat tid tillsammans och sen skiljts åt men nu bygger vi utan någon grund. Hamnar vi inte i samma stad snart kommer det här aldrig att funka och det finns enligt min mening inte tillräckligt mycket där för att någon av oss ska släppa allt och flytta till den andre. Vi pratar om att ses, men tiden bara går och ingen helg passar och veckor passarer och distansen mellan oss ökar. Jag funderar, har egentligen inget som binder mig här att åka och jobba i Oslo några månader skulle inte vara någon större uppofring, kanske borde jag men ändå stannar det vid tanken... Jag gör inget åt det. Vi har pratat om det och han säger att han kan flytta till Stockholm efter jul, Stockholm är en stad han kan flytta till. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag skojade bort det. Vi tassar runt ämnet.

Jag känner att vi glider ifrån varandra, om något ska göras ska det göras nu för snart är det försent min magkänsla skriker det till mig. Jag känner att slutet är nära och det gör mig ledsen men jag vet också att det inte har med mig att göra eller med honom. Vi är bra ihop men distansen är starkare. Har någon där ute erfarenheter från distansförhållanden? Hur får man det att funka? Egentligen är svaret bara att jag måste flytta om jag verkligen vill det här men sanningen är nog att jag inte känner tillräckligt mycket. Är så förvirrad men kanske är det dags att släppa taget fast jag verkligen inte vill. Varför kan det aldrig vara enkelt?

En harmlös dejt

Att fixar andra att dejta är egentligen inga problem, så jag gjorde det. Om norrmannen dejtar andra så ska jag också göra det. Det är bra, ger distans, perspektiv och den här nya dejten han är ju väldigt snygg och trevlig så en harmlös fika en söndagkväll kommer ingen dö av.

Men jag är dålig på det här, det känns inte rätt men försöker iaf. Det skulle lösa så mkt, vara så enkelt om det klickade: Jag försöker bortse från tystnaden som ibland uppstår och tänker att det inte alls behöver vara ett dåligt tecken, precis som jag bortser från att han verkar ha något innbyggt behov av att tycka tvärtemot mig i allt jag säger och när jag skojar ser jag i hans ögon att han bara tycker jag är konstig då ger jag upp och tackar för mig med ursäkten att klockan är mycket (20:30) och skyndar hem och pratar bort timmar med norrmannen på msn där samtalet flyter på av sig själv och han skrattar högt åt mig. Inser att jag gillar honom mer efter min dejt än innan och det var ju inte alls planen. Ganska exakt tvärtom min plan faktiskt.

Det blir inga fler dejter för mig på ett tag nu, och jag inser att det bara är en tidsfråga innan han säger orden att han träffat någon annan, någon som bor i Oslo. Jag har en klump i magen varje kväll där det bara är en lång väntan på att höra honom säga det och jag hatar att jag inte kan vara mer som han. Att jag har för mycket samvete.

Det roliga är att gårdagens dejt och jag pratade om att dejta flera. Han ville upplysa om hur fel han tyckte det var. Jag undrade om han såg på mig att det var det jag gjorde, skulle inte förvåna mig alls.

På rätt spår

Jag gissar att nästa gång vi gör slut kommer ingen att ta det på allvar.
Men vi är back on track, hörs varje dag och pratar om att ses igen, snart...
Känns bra.
Nu ska jag bara börja dejta andra också...

Det roliga är att han känns mer svartsjuk nu än innan, pojkar vad ska man säga =)

Ta mig med storm, eller försiktigt sakta, sakta.

Jag är allt annat än målmedveten, vet inte alls vad jag vill med något, mitt liv är bara ett trassel med lösa trådar. Jag vill ha allt men i samma sekund som det blir nåbart, möjligt tappar jag intresset. Pratade med Norrmannen igår, länge, först som vanligt sen berättade jag väldigt kort om mina insikter och bad om ursäkt för mitt ultimatum och han bara det är okej. Jag vet inte vad det betyder och ville inte fråga, tänkte väl att det ger sig. Inser att jag är en romantiker som har en orealistisk bild av hur det ska vara.
Jag saknar spänningen innan första kyssen, sekunden innan läppar möts när tusen fjärilar rusar genom kroppen. Sättet man kysser varandra på innan man fått varandra. Jag kan sakna den känslan som ändå är så kort, med norrmannen gick allt så fort, kan sakna det subtila flörtandet men inser att det är löjligt, för när han skrev till mig på msn nyss rusade miljoner fjärillar genom magen, nästan som innan första kyssen. Jag hoppas vi löser det här och hittar tbx till varandra. För bakom mina många undanflykter min rädsla för att binda mig och bli sårad vet jag att det här är bra, han är bra. Vi är bra. Vi har bara en massa hinder att komma över var och en på sitt håll. Det känns lite vuxet att jobba på en relation istället för att bara skynda på till nästa. Det gör mig lite stolt över oss. Vad som än händer mellan oss lär jag mig massor om mig själva.

Mitt fel

När man får lite distans till saker och ting uppenbaras ofta en möjlighet att se saker klarar. Med mig och norrmannen var det så, helt plötsligt såg jag vad som gått fel. När vi pratade innan han skulle komma hit och han berättade att han dejtade andra, freakade jag ut totalt. I min värld var det samma sak som en garanti på attt orden "jag har träffat någon annan" skulle dyka upp. Så jag fick panik självklart helt omedvetet. Istället för att ta det lugnt och leva enligt vårt motto "en dag i taget" började jag ställa frågor om framtiden. Ser du någon framtid med mig? Jag vet varför jag gjorde så men inte han. Istället för att vara den coola chill bruden fick jag panik och sätter upp något slags ultimatum, ser du inte det här som början på något seriöst är du inte välkommen. Han kommer iaf men vårt samtal innan har skappat en klyfta mellan oss som gör det omöjligt att slappna av och njuta av nuet och när han åker hem så säger han att han inte vill gifta sig med mig, så klart och jag går in i rollen som den som blivit dumpad för att det är enklare självömkan än självkritik. Men en mening han sa innan han for har ändå etsats sig fast hos mig när jag säger att jag tycker vi ska fortsätta ses för att se vad som händer och han svarar på dig lät det inte som något alternativ. Just de orden får mig dagar senare att se vad som faktiskt hände. Jag fick panik och valde omedvetet att föregå istället för att föregås.

Detta lämnar så klart flera frågor hos mig. Kan jag fixa det här och i så fall hur. Jag har ingen lust att berätta för honom det jag just skrivit. Hej du jag är livrädd för att bli sårad och lämnad därför får jag ibland panik. Inte en chans att jag säger det till honom.
Folk dejtar flera samtidigt, det är något jag vägrar innse och har väldigt svårt acceptera men jag måste iaf lära mig att inte få panik av det.

Och om jag spelar mina kort rätt kanske detta ändå inte är slutet för mig och norrmannen, men är det de så överlever jag iaf. Med en ny lärdom.

Förvånande? Knappast!

Att möta honom på stationen på fredag var bara underbart. I hissen upp till lägenheten hånglar han upp mig och knappt därefter faller kläderna sakta och vi mys hånglar i soffan och berättar för varandra hur glada vi är att vara tillsammans igen.Han kommer med gåvor en handväska och något jag tror är en plånbok, i rött för det är ju min favoritfärg, En flaska champange och en ask choklad. Under mina senaste år som singel har jag aldrig fått anant än sprit och coklad från pojkar så jag blir löjligt rörd. Vi öppnar champagnen jag själv inhandlat tidigare under dagen och matar varandra med jordgubbar och han säger att alla fredagskvällar skulle vara så här, jag håller med. Och sen resten av natten har vi sex om och om igen. Sömnen uteblir till förmån för köttsliga lustar.

Lördagen kommer och jag har googlat, letat och planerat, men han, kan vi inte bara stanna hemma och fast jag inte alls vill det går jag motvilligt med på det och han sätter sig och ska fixa min dator som strular och jag blir stressad över att det inte blir som jag planerar och över att det är mer vardag än fantastiskt till slut har jag så mycket panik att jag inte vet vad jag ska göra. Det är inte det att det inte är bra men inte fantastiskt och jag hade planerat fantastiskt. Vi sexar loss med jämna mellanrum men i tankarna nojar jag över torsdagens samtal och när kvällen kommer har ångesten växt sig så stark att jag knappt kan andas. Jag måste ut, och vill du inte följa med går jag själv på en promenad, måste ha luft. Tillslut får jag med honom in till stan där vi äter middag men han är trött och grinig (jet lag) och vi är mest tysta och jag känner att han kanske inte alls är så fantastisk. När vi äntligen kommer hem somnar han på två sekunder medan jag borstar tänderna.

När vi vaknar nästa dag ber han om ursäkt för sitt dåliga humör kvällen innan och jag förlåter honom direkt för det räcker med ett förlåt. Och dagen spenderas mest i sängen. Det är omöjligt att få nog av varandra. Till slut får vi stressa till tåget. Och på vägen dit kommer oss samtalet upp. "jag kom hit med öppet sinne precis som du sa tyvärr är jag inte klokare. Du är fantastisk, rolig smart bla, bla och jag gillar dig men det känns inte 100. Du är ingen jag vill gifta mig med"
Gifta mig med, försöker förklar det sjuka i att han tänker giftemål efter två månader men han säger att han är på jakt efter en framtida fru och han inte kan slösa mer tid på mig för hans magkänsla säger att något fattas, han vet inte vad men något är det. Det slår mig medan vi pratar att vi sitter med händerna tätt ihopflättade i varandra, min sponta reaktion är att bara rycka åt mig hande och sura men jag håller god min, jag är förvånansvärd bra på att hålla masken. Jag står till och med kvar och för att när tåget rullar iväg känna tårarna bränna i ögonen.

Nervöst!

Imorgon kommer min sötnos. Han landade i Oslo igår kväll och idag messade han och frågade om han fick dyka upp här redan imorgon. Bra tecken antar jag. Mitt spontana svar var nej som sedan följdes av dåligt samvete och förvandlades till ett ja. Så nu kommer han imorgon för att tillbringa helgen med mig, måste göra något rätt. Jag är så sjukt nervös, för även om inget är uttalat så hänger vår eventuella fortsättning på hur den här helgen kommer bli. Blir den lika underbar som sist så kan jag nog räkna oss som ett par.
Frågan är vad jag ska planera för skoj, har ni några tips tar jag mycket tacksamt emot dem. Just nu är jag på tok för nervös för att ens kunna tänka ut något.
Jag hatar att vara nervös, det blir inge bra då.